att vara blind för ett tag

Jag har svimmat två gånger i mitt medvetna liv (dvs. sen jag var typ 5, eller när det nu är man faktiskt börjar komma ihåg händelser).

Den första gången var för ~5 år sedan. Jag var magsjuk, hade varit på toa, och ställde mig upp för hastigt. Det sista jag kom ihåg innan jag svimmade var att jag öppnade dörren och ropade på pappa; sedan vaknade jag upp på toalettgolvet, och hade slagit i huvudet i toaletten. (Aj!)

Andra gången var idag, tokigt nog. Jag blödde näsblod tidigare idag, och det började igen när jag stod inne i duschen. Jag kände att jag (av någon jävligt konstig anledning) inte orkade vänta på att det skulle stanna av av sig självt, så jag lät det rinna. (Äckligt, jag vet, men det var vad som hände.) Efter någon minut kände jag att jag blev yr; rummet började snurra, och jag fattade att jag var påväg att svimma (har man gjort det en gång känner man igen symptomerna). Jag lutade armarna mot väggen och lät huvudet falla tillbaka, så att näsblodet skulle stanna av - men det var för sent. Jag kommer ihåg att jag stängde av vattnet, för jag tänkte att det bara var i vägen och att blodet inte skulle stanna om näsan blev blöt hela tiden. På något sätt måste jag ha haft en sån undermedveten kontroll att jag satte mig ner i duschen, för nästa sekund satt jag på golvet, men huvudet mot hörnet i duschen.
När jag nu skriver att jag var blind, så menar jag inte som i att "haha, shit jag kan inte fokusera blicken, jag måste typ vara blind"-sättet, utan jag var verkligen blind. Ni vet hur folk som blir blinda säger att de inte ser annat än ett vitt ljus? Så var det för mig. Jag blev svinrädd! Dock kom ju synen tillbaka efter några panikartade minuter. Duschhandtaget blev tydligare och det vita ljuset byttes ut av färger.
Dock upphörde inte paniken, för när jag märkte inte förrän jag fått tillbaka synen, att jag inte heller hörde något. I princip. Det var som om mina öron hade blivit ljudisolerade; som ett brus, eller som när man har hörlurar i, men inte lyssnar på musik. Då blev jag rädd på riktigt och tänkte att jag i min dumhet kanske hade sabbat hörseln! Jag ropade på Pernilla att komma in och spola toaletten, för den kan stå och rinna ibland, så jag tänkte att det kanske var därifrån bruset kom - men icke. Hon blev rätt rädd när hon såg att jag satt ihopsjunken på golvet, men jag berättade vad som hade hänt och då blev hon aningen lugnare. Medan jag pratade med henne kom hörseln åter. Tack, gode Gud! Jag vill varken bli döv eller blind. (Fast jag måste erkänna att i all panik var det ändå lite coolt. (Jag är knäpp.))
Sen gick Pernilla därifrån, och jag satt kvar i några minuter för att lugna ner mig.

Dagens tips: Låt inte näsblod rinna i onödan, det kan få ödesdigra konsekvenser!