Den började med att jag - vaknade! (Den var ni väl ändå inte beredda på?!) Fick lite ångest över att det är mycket i skolan, men också över att den snart är slut och man kommer inte träffa vissa av alla underbara människor i klassen förrän om typ 15 år när vi har reunion! Och så lite allmän ångest över att jag inte hittat present till min syster som denna söndag fyller 15 (herregud...).Jag gick sedan upp, duschade and whatnot, och insåg att jag fortfarande kan ha klänningen som jag hade på balen i nian! Det gjorde mig glad! Så småningom stack vi till Missionkyrkan för att se Pernilla konfirmeras. Det var först redovisning, sedan fika och till sist gudstjänst. Pernilla och hennes kära vänner Emelie och Monica hade spelat in en låt och gjort en film till den - jag blev faktiskt galet imponerad! För det första trodde jag fasiken inte att Monica kunde sjunga så bra, men herrejävlar vad bra hon var! Och sen efteråt fick jag reda på att det var Pernilla som spelade piano och Emelie som spelade gitarr till - jag trodde det var allmänt inspelat från början, men nehejdå! Jag känner att jag måste tro mer på dagens ungdom... (Jag får lägga upp en bild på mig, Pernilla och Emelie senare idag eller i veckan.)
Efter kyrkan gick vi hem och åt mat och glass ifrån Lejonet&Björnen - yummmmm!! Förutom delar av släkten blev vi gästade av Daniels flickvän Lisa, Kristin och Pernillas kompis Hanna. Det var riktigt trevligt (och aningen freakigt..!).
Runt sju gav jag och Kristin oss iväg för att hämta upp Hilma och åka till klassfesten som hölls hemma i le chatêau du Philip. Vi dansade, lekte lekar, pratade skit och allvar, och somnade i soffan. Galet najs!
Jag tabbade mig dock rätt hårt när vi körde irländsk julafton (dvs. man springer till en viss punkt, snurrar x antal varv, i vårat fall 12, och springer sedan till sitt lag för att låta nästa människa göra samma sak)... När jag hade snurrat typ 4 varv tänkte jag att "Det är bara två gånger så mycket kvar, jag klarar det här!" Grejen var att efter 12 varvs snurrande var ju inte balanssinnet med så mycket som jag kanske hade önskat... Ni förstår, hos Philip slutar liksom gräsmattan och nedanför är det en brant med träd, buskar och ett skjul för ved. Jag stannade efter mina 12 varv och tänkte att bara skulle vara att gå tillbaka... Det blev inte riktigt så. Jag vinglade istället mer åt vänster (åt brantens håll) och tänkte att "Vafan, varför lutar jag mig inte åt höger?!?!" Jag försökte, men lutade och vinglade bara mer och mer åt vänster, för att slutligen ramla nerför branten och slå i armen och korsryggen i en stubbliknande trädbit. Aj som in i själva fan! Lite jättemycket så kändes det. Kaldrup var vänlig och hjälpte mig upp, och folk var snälla och undrade hur det gick, men skrattade också, vilket jag inte hade så mycket emot, eftersom jag tänker att det nog såg jävligt roligt ut med tanke på hur de andra vinglat omkring på gräsmattan.
Jag hade ont resten av kvällen, men tänkte inte så mycket på det, och svullnade upp lite grann på ryggen, och hoppades på att det inte skulle bli till allt för mycket besvär senare... Nu sitter jag här med ett mörklilafärgat blåmärke på höger överarm, och en linje av blåmärken längs nedre delan av ryggen. Härligt. Det gör ont när jag sätter eller lägger mig, går, står; ja, ni fattar, mest hela tiden. Jag är dock bara tacksam för att jag inte slog i huvudet eller svanskotan... Att tappa minnet eller bli förlamad känns inte så värst lockande.
Idag har jag firat min kära systers födelsedag med fruktsallad och vaniljkesella (mycket gott!), och köpt skor till min balklänning. Det kan dock bli så att jag köper andra för de jag har nu gör lite ont, men fasiken vad söta de är!
Jag skall nu spendera resten av dagen med att mörda Ron Weasley, och utöka kunskapen om min nya religion där tacos är huvudgrejen. Och så kommer släkten hit igen (om 50 minuter...), denna gång för att fira Systers födelsedag.
Tjoflongrn, vi hörs imorrn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar