senare.

Jag sitter och tänker lite på vad jag vill bli när jag blir stor, och det känns lite såhär.
Jag vet ju fasiken inte vad jag vill om 10 år. Man utvecklas ju hela tiden, non-stop, med allt man gör. Dock är det väl så att ens personlighet och intressen är snarlika, men man kan ju ha kommit på att man inte alls ville göra samma saker då som nu, och det skulle ju suga att välja fel nu och inte "kunna" byta sen. Kanske för att man är för insnöad eller kanske inte känner att man av någon anledning orkar byta jobb.

Det värsta jag tror kan hända är om man får ett välbetalt jobb som man inte trivs med. (Å andra sidan får man väl inte mer betalt än för den tid och det intresse man lägger ner, but let's be hypothetical.) Att man då inte skulle vilja gå till ett sämre betalt jobb som man älskar - fast jag tror man hamnar där per automatik efter ett tag, när man inser hur olycklig ens jobb gör en.

Meningen med livet är väl på någon nivå att finna lyckan, och det tror jag är omöjligt om man inte trivs med sitt jobb. 40 timmar i veckan, 44(?) veckor om året i typ 45 år - det är en jäkla tid egentligen. Och då tänker i alla fall jag vara nöjd. Det knepiga är väl att hitta det som gör en glad och lycklig.