på kanelen på bron

Så jäkla läskigt! Det hände i lördags...

Vi hade varit med GNO och tittat på Hilmas supersnygga ommålade
rum. Jag och Kristin hade precis lämnat av Karin hemma hos henne
eftersom hon inte ville gå hem själv klockan halv tre på natten (förståeligt!).
I alla fall, vi hade lämnat Karin och åkte genom hennes trädgård och ut
på grusgången mot Aludden. När vi åkte ut på trottoaren såg vi en
människa komma mot oss, vinglande som en dåre. Vi tänkte att personen
måste skämta. Grejen var bara att när han såg oss, typ tjugo meter innan
vi möttes, åkte han in till kanten, men fortsatte ändå att vingla. :S
Kristin viskade snabbt att jag skulle åka ut på vägen istället, vem vill
krocka liksom? När vi precis skulle mötas stannade killen (som var
runt 19 kanske). Han var liiite på kanelen och sa med släpigt full röst:
"Ni kan inte hjälpa mig?". Min första tanke var bara: "Jävlar om du
stannar nu Kristin!" Vi hann bara titta snabbt på varandra innan båda
trampade ner pedalen i backen och cyklade iväg som dårar! "Hjälp..."
var det sista vi härde innan vi åkte över bron. Jag har nog aldrig fått
en så snabb och stark adrenalinkick!
Sen kom ju Kristin på att han kanske faktiskt behövde hjälp...
Men vi kände nog båda två att det faktum att han var full som ett as
(och klockan var halv tre på natten, hallå!) inte var helt övertygande
för att vi skulle stanna och hjälpa till.

Vad tycker ni? Gjorde vi fel?