Gick till ICA idag, och följde Daniel till tåget på samma gång, för att köpa pizza och godis (höhö). Jag tänkte att jag skulle börja le lite mer, eftersom det är trevligt och folk (inklusive mig själv) blir glada. Den första jag log emot, en ~13-årig kille, såg lite sur, nästan ledsen ut. När jag gick förbi honom och log mot honom ryckte han till. Och log tillbaka. Då blev jag glad. :)
Påväg över bron mötte jag en ~18-årig killes blick. Jag log, han log.
Fast det kändes liksom... mer. Hur mer är jag inte säker på, men det var liksom som att han gjorde mer än att bara le. Jag vet att detta låter hur flummigt som helst, men det var liksom som att... jag såg... in i honom. Weird, I know, men det var så det kändes.
Jag tycker om när sånt händer. Det kändes som att vi fick en koppling, med en blick. Sånt är otroligt; hur det ens är möjligt.
Självklart blev det lite hemskt när jag kom på att vi aldrig kommer träffas igen. Fast samtidigt är det nog tur. Tänk om han hade varit världens hemskaste människa... Men med de ögonen... Haha, nu svävar jag bara iväg.
Dock skulle jag vilja ställa en fråga till er (vilket jag i princip aldrig gör); tror ni att man kan få en härligt utomjordisk kontakt med en människa, som man bara råkar gå förbi? Och ska man försöka få kontakt med människan, eller bara låta den underbara stunden sväva ut i etern av fantastiska ögonblick?
(Jag uppskattar väääähäääldigt mycket om ni svarar. *puppy eyes* Och kom ihåg; ni kan vara hur anonym ni vill. I just want some opinions, damn it! :D)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar