Jag känner inte för att göra något annat än att sjunka genom marken just nu. Vara ensam där nere, och inte komma upp förrän alla har slutat bry sig. Jag mår verkligen mentalt dåligt just nu. Inte emodåligt, utan på riktigt dåligt. Det är ett av lägena när jag känner att jag behöver gråta för att det ska gå över.
Jag vill antingen sjunka genom marken, eller rymma till framtiden och ligga i Giovannis säng med mitt huvud på hans bröst, och andas i takt med hans hjärtslag. Jag längtar så in i helvete. Det är nästan så att ögonen tåras.
Jag vill att folk ska låta mig vara. Inte helt, bara oftare. Låta mig njuta av ensamheten, som jag aldrig kan få nog av. Jag kan endast njuta av en människas närhet så som jag njuter av ensamhetens lugn, om den personen är min syster eller min pojkvän. Annars kan inget slå ensamheten. Inget. Samma slags lugn som ensamheten för med sig infinner sig nämligen endast med de två personerna, som jag vet älskar mig på samma sätt som min hund gör - villkorslöst. Jag kan vara ensam med dem. Sluta tänka, koppla ifrån. Vara mig själv utan att tänka först, göra sen. För de dömer inte mig. Jag tror att alla andra gör det. Jag hoppas att jag inte sårar någon nör jag säger så.
Nu ska jag sjunka genom marken.
Hej då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar