Jag satt och jobbade matte i förmiddags. Min far började plötsligt att prata(/tjata) om att jag måste göra en förändring med skolarbetet hemma, om jag vill att det ska bli skillnad på resultaten. Han tjatade så ebarmeligt och frågade gång, på gång, på gång, på gång, på gång... "Men vad har du gjort för att förändra det här då?!" När pappa ställer sånna frågor känner jag att det blev för mycket. Man orkar liksom inte tänka klart. Allt blir bara ett surr och burr inne i huvudet.
Lilla Jag Inuti kände bara "NEEEJJ!!!", fast det var inte vad som kom ut ur min mun, för skulle jag bara ha skrikit på honom skulle han inte ha tagit mig på allvar. Jag pekade istället på mitt huvud och sa argt: "Sluta! Allt finns här inne, kan du sluta försöka få ut det!"
Det är först efteråt som jag inser hur djupt och sant det jag sa var. För folk vill alltid ha ut så mycket av en. Ställa frågor, få bra svar. Ställer man fel svar blir man dömd direkt. Folk slutar att lyssna och tänker bara negativt om en. Eller positivt. Det beror ju på om man tycker om svaret man får eller ej.
Men ibland känner jag bara att man ska få ha sitt Lilla Jag Inuti för sig själv och tänka sina tankar för sig själv, och inte dela med sig till någon alls. För hur ska man annars kunna tycka och tänka som man vill - om man ska dela med sig av allt man tycker och tänker, och sedan få kritik för det.
Nu kom jag på att jag själv brukar säga rätt ofta till folk: "Vad tänker du på?" Det måste jag nog sluta med, annars får ju ingen ha sina tankar ifred. Vilket underbart föredöme jag annars skulle vara...
Så ta nu hand om ert Lilla Jag Inuti och tänk så det knakar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar