det bor ett monster i min bror

Ni behöver inte läsa om ni inte vill...

Jag är en ledsen själ just nu.
För att min bror är dum i huvudet.
Och då menar jag verkligen på riktigt: DUM I HUVUDET!

Pernilla satt och tittade på tv. Daniel kommer och säger helt out of the blue att nu ska han titta på fotboll. Pernilla som, liksom jag, har lärt sig att aldrig låta någon bestämma över en, säger att det ska han inte alls det. Sen bryter världens argumentation ut. Och när Daniel får slut på argument går han fram och slår Pernilla. Hårt som jag vet inte vad. Helt logiskt.
Och ingen vuxen hemma, utom jag, men mig lär han ju aldrig lyssna på som mamma eller pappa.
Jag blir så jävla arg och ledsen, men framför allt besviken när han gör så. Kan han inte bara lugna ner sig och prata med oss och kanske komma på att det är rätt ologiskt att han bara ska kunna ta tv:n, när han inte ens hejar på något av lagen som spelar?? Jag hoppas att ÖIS åker ner, så att han inte har någon anledning att titta på Allsvenskan.
Något av det jobbigaste är att det alltid blir så att det är han som på något sätt "vinner" i slutet, för nu sitter han på ovanvåningen och kollar på sin jävla fotboll med en kompis.

Det värsta är att jag vet att han kan vara världens underbaraste och trevlig och snäll. När han själv vill. Men när han blir arg...
Då är det som att befinna sig i självaste helvetet. Man vet liksom inte - kommer han ta till våld eller inte..?

När jag skriver såhär så börjar jag tänka på att det faktiskt finns fler kvinnor som känner precis såhär; fast om sina pojkvänner och husbands. "Han är världens finaste" - även fast han slår en.
Sådana människor vill jag bara krama om och säga: "Lämna honom!" till. För det är fasiken inte värt det. Om en människa nu älskar en så mycket, då ska man inte behöva ta sån skit! Man slår inte de man älskar. Enklare kan det ju knappast bli.
Mamma skulle antagligen döda mig om hon fick reda på att jag bloggar om det här. Det är för personligt helt enkelt. Men det struntar jag blankt i! För det är ju ändå på något sätt den här jävla skiten som ska upp till ytan - så att den tar slut! Så att alla som känner igen sig frågar sig själva: "Vad är det jag håller på med?" och inser hur förjävligt de beter sig. För det är nog inte förrän de själva inser att de gör illa andra, som de tar tag i sina SmåJag och slutar.

...

Jag behöver en kram.
Jag behöver lämna min bror.
Åtminstone i tanken.

...

Tack för att du lyssnade. Nu känns det lite bättre.

Tack för att du finns, Anna. <3