de tre vännerna... och jag.

När jag gick hem från skolan med Kristin i onsdags sa hon något som jag insåg passar in på även mig. Vi har alla en liten sak/röst/gubbe/gumma inom oss, som vi (jag och Kristin) valt att kalla den för den lilla jävla gubben. Det är han som är den lilla rösten inom oss som säger att vi inte duger, att vi inte klarar av saker och att ingen tycker om oss egentligen. (Tvivlet inom en helt enkelt.)
Jag la sedan till att det även är den lilla jävla gubben som säger åt oss att säga elaka saker till andra. Som när man bråkar med någon så är det han som säger åt en vilka skällsord man ska häva ur sig - för om det vore en själv, så skulle man väl inte ångra sig på samma sätt? Då hade man ju ändå velat säga dem själv? Eller det kanske bara är en dålig ursäkt; att använda den lilla jävla gubben som syndabock? Den lilla jävla gubben är då en av de tre vännerna.

Den andra saken/rösten/gubben/gumman är självfallet glufsen (aka. sötsuget). Det är rösten som säger att "Jo, men visst, ta en kaka till!", "Köp godis, även fast du vet att du inte borde, det är ju så gott!" osv. osv.
Det här var min lilla tanke om glufsar för elva månader sedan:
Jag tror att alla har en liten glufs inom sig. Glufsarna reagerar bara på olika saker.
Glufsarna ser ut som små slemmiga bollar tänker jag. Slemmiga, fast med päls. Hur det nu kan fungera. Det är i alla fall så min glufs ser ut.
Och min tanke av hur min glufs ser ut har inte ändrat sig speciellt mycket. Den är fortfarande en slemmig boll med päls. Fast nu har jag tänkt på att dess utseende nog är aningen inspirerat av Kakmonstret. Rätt logiskt ändå, eftersom Kakmonstret ju är The Master Glufs, skulle man kunnda säga.

Sedan tänker jag på en till varelse som bor i kroppen. Denna lever dock bara i kvinnor och kallas "Mensmonstret". (Troligen är detta den lilla jävla gubbens husdjur, men inga vidare forskningar har gjorts för att detta skulle gå att bekräftas.)
Det är helt enkelt så att det inte är kvinnan själv som är ett mensmonster, utan alla har ett inom sig. Skillnaden mellan de två ovanstående och detta monster är att monstret inte kan stoppas. Blir man förbannad så blir man, och det är liksom inget man kan göra någonting åt.
Jag har känt så de senaste två dagarna; det är som att en våg av irritation går genom kroppen och man blir så in i helvetes förbannad, utan att ha en aning om varför - vilket irriterar en ännu mer, och så blir allt bara värre. Det värsta jag vet när jag har mens och Mensmonstret visar sig, det är glada och positiva människor. Och glada hundar. Jävlar vad sur jag kan bli på Luna när hon är så överdrivet glad. Och när folk säger "god morgon", då tänker jag bara "så fan heller", haha! Alla borde liksom vara lika sura som jag, det är så himla orättvist annars! Varför ska jag behöva lida om ingen annan gör det? Jag blir bara galen, och skriker ibland, bara för att få ut lite av all aggressation som samlas i kroppen. Det är skönt. (Lite som när jag och Julia spelade badminton och skrek som dårar när vi vann poäng.)
Ibland känner jag att en sterilisering skulle vara välkommen. *suck*
Jag har tänkt tanken att när man når klimakteriet - kan man inte bara sterilisera sig då? Fast alla hemska saker som svallningar och allmän klimakterie-PMS kanske inte försvinner för det? Skit också...

Så ja, det är alltså de här tre varelserna vs. lilla mig. Man försöker tro på sig själv, men nej, då visar sig den lilla jävla gubben och säger att man är så jävla kass. Det är då man ska slå sönder honom (helst så att han dör...). Och när man försöker vara nyttig så finns det glufsen som säger att man visst vill ha mer socker och att morötter är ju jävligt äckligt ändå. Och mensmonstret, fast det kan man inte göra någonting åt. Det är bara att gå runt och vara förbannad tills det släpper helt enkelt.

Jag nämde också när jag gick och pratade med Kristin att det är som att den lilla jävla gubben är den lilla djävulen som sitter på ens axel och säger åt en att göra dumma saker, men att det fasiken inte finns någon ängel! Då var hon söt och sa att det kanske är man själv som är ängeln, och att det vore väldigt fint att se det på det sättet.
Vi är alla änglar, och det är djävulen på axeln som är dum i huvudet. Skitbra! Nu ska man bara slakta djävulen, så blir allt frid och fröjd!

Åhåå, nu kom jag på en random tanke. Om satanister nu är djävulsdyrkare, så lyssnar väl de rätt mycket på den lilla jävla gubben, eller? Är det då så att de lyssnar på honom, och gör som han säger, för att det inte "orkar" säga emot och vara snälla och goda? Just saying...