Jag, mamma och pappa hade i förra veckan ett allvarligt samtal om skolan. Att man ska göra sitt bästa, att jag inte vet vad jag kämpar för och därför blir hur omotiverad som helst etcetc. Min far och mor berättar då om hur de träffades, att mamma fick sitt första jobb på Volvo genom att pappa föreslog det som en "kul grej", och att man inte ska oroa sig så mycket över livet, för det går inte att planera (och gör man det kommer man ha ett jäklans tråkigt liv...). Jag sammanfattade då det hela genom att säga:
"Man vet inte hur livet ska bli, eller om det kommer gå bra,
men man kan bättra på oddsen."
Och det är väl egentligen det skolan är till för - för att bättra på oddsen, så att man utvecklas själv och sedan kommer på vad det är man vill, om man nu någonsin kommer göra det...
Min far tyckte att det var mycket klokt sagt, och jag blev lite galen på hur gammal och klok jag börjar bli. Men det är väl bra antar jag... att bli klok i alla fall, men med det kommer väl ålderdomen, eller det är nog tvärt om. Fast nu ändrade jag mig igen, för man behöver ju (uppenbarligen?) inte vara gammal för att vara klok. Man kan vara 100 år och inte vara klok för fem öre. Fast det är nog sällan man är klok när man är yngre än 30. Fast vem vet egentligen.
Btw, var kommer klokhet ifrån, egentligen? Erfarenhet och kunskap? Eller allmänt filosoferande? Eller en blandning? Eller föds man klok? Finns det kloka barn? De vi kalla know-it-alls? Näe, men behöver nog både tänka och uppleva saker för att kunna bli klok - och misslyckas, framförallt. Annars lär man sig ju aldrig hur man ska tackla nya problem. Och om allt skulle gå som ett rinnande vatten, så behöver man ju aldrig tänka över vad det är man gör, så då lär man sig ju inte heller...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar