la fille dans la miroir

Nu kommer ett längre inlägg, förhoppningsvis. Jag känner för att skriva en massa idag (även fast jag har feber och svinont i huvudet).
Eftersom detta inte är någon svenskauppsats kan jag skita i allt vad inledningar heter och köra rätt på! Det brukar nästan bli bäst så; inte en massa blablabla innan.

Detta lilla, söta inlägg tänkte jag börja med lilla, söta Hilma. Mest för att hon är jävligt najs, men speciellt med tanke på en kommentar hon fällde(varför i all sin dar säger man att man 'fäller' en kommentar? makes no sense whatsoever) för någon vecka sen. Jag kan inte avgöra om det var första eller andra dagen i skolan efter sommarlovet, men det kvittar egentligen. Hursomhelst så var det inte anmärkningsvärt avancerat. Vi var vid skåpen, hon tittade på mig och sa: 'Vad smal du ser ut idag.' Då blev jag glad. Inte för att jag liksom kände att smal=snygg (jag menar; jag är inte smal, men snygg 24/7 så den slutsatsen kan ju inte stämma ;)), utan för att, mina damer och herrar: Efter dessa jävla skit Nutrilett-dieter, så har jag gått upp till exakt den vikt jag låg på innan sommaren, dvs. innan jag började tänka att smal=snygg(?). And let's face it: mat är gott, så det är lugnt. ;)
I alla fall (((hur kan jag vara så bra på att avbryta, t.o.m. mig själv?! gaah!))) så, på något utomjordiskt sätt, väckte Himla mig och jag kände att jag liksom... flöt upp och flög iväg från en tung massa som legat över mig. Jag kände att: 'Fan, om jag ser smal ut, när jag väger lika mycket som jag gjorde innan sommaren, så måste det betyda att jag har 'sett smal ut' (eller hur man nu vill frasea det) hela tiden?' Jag inser nu att jag visst har tänkt smal=snygg, annars hade jag väl inte blivit så glad av att Himla sa att jag såg smal ut? Skit också... I vilket fall, så har den lilla (men oh, så viktiga) kommentaren fått mig att tänka om. Totalt.
Mitt mål är nu inte nödvändigtvis att bli smal, utan att bara röra på mig, äta bra(och dålig, för det behövs för att jag ska vara lycklig ;)) mat, och skita i hur jag ser ut (till en viss grad såklart (men jag tänker att om jag tränar och är bra, så kommer jag tillslut att 'se ut som mitt bästaste jag')).

Jo, och så en sak till angående denna ovärderliga kropp (det låter så himla konstigt när jag säger så, men det är ju trots allt min egen kropp jag pratar om), och mina allmäna tankar om figurer.
Jag tror att jag lyssnar för lite på mig själv. Jag säger till alla andra att de ska vara nöjda med sig själva och sina kroppar, men aldrig till mig själv. Att man ska vara nöjd och glad över sin storlek, och liksom säga att det är okej, men själv har jag försökt att bli smal flera gånger, eftersom det är det mamma har ansett vara snyggast. Jag skall icke dra ner denna kvinna och kalla henne elak, men jag känner att hon måste sluta vara på mig om min kropp. Jag är inte blind, förstår att jag är större än de flesta jag känner, och känner att vid 18 års ålder borde man väl få ta hand om sin egen kropp, och inte låta någon annan styra och ställa? Det var inte det jag tänkte säga, men det har självklart påverkat vilken bild jag har haft hur en kropp 'ska' se ut.
Mina tankar om kläder (som jag, tro det eller ej, är intresserad av) har tidigare varit oerhört... begränsade, skulle man kunna säga. Jag har alltid tänkt att: 'När jag blir smal så kan jag köpa allt jag vill ha på mig nu', men nu ska jag skita i det, och ta på mig det jag vill ha på mig ändå, men kanske i en större storlek. ;) Att markera midjan är tydligen ett bra knep; då får man kurvigare figur, så det kör vi på!

Jag skulle säga att två av mina största idoler när det kommer till kroppar är dels Tyra Banks (som om det skulle vara en överraskning ^^), men också min kära syster. Jag ska berätta varför jag tycker om min lillasysters synsätt när det kommer till figurer och kläder. Scenario: Jag, mamma och Pernilla var på Allum och shoppade (for no reason) och Pernilla tar på sig en relativt tajt tröja. Man kan se varenda liten kurva. Nu ska jag dock inte få det till att låta som att Pernilla är världens fetaste människa, för hon är långt därifrån, men hon är liksom... naturligt kurvig. Hon undrade vad mamma tyckte. Mamma skruvade aningen på sig... Fast näe, det gjorde hon inte alls. När hon ska säga något, vare sig det är positivt eller negativt, så ser hon lite sur och bister ut. Så, mamma står alltså och ser aningen sur ut och säger: 'Men Pernilla, man ser ju allt!' med en inte så uppmuntrande röst. Pernillas respons blev: 'Jag vet. Tycker du att det är något fel med det?' 'Tja, man kanske inte behöver förstärka de kurvor man inte vill ha...' Nu kom världens bästa super kommentar: 'Bara för att du inte tycker om mina kurvor, betyder inte det att inte jag kan göra det!' :D Hur jävla starkt och grymt är inte det svaret?! Jag blev så chockad och glad och bara kramade om Pernilla, för hon hade lyckats med något som inte jag har klarat av (än, ska tilläggas), nämligen att gå emot mamma. Säga att hon tycker om sin kropp precis som den är och att hon skiter i vad andra ska tycka! Jag tycker det var strongt(jag. hatar. det. ordet. (men jag kunde inte komma på något bättre :P)) gjort! Och det är synd att jag inte kan tycka om min kropp på det viset och trotsa alla ideal som mamma matar oss med. Men jag ska försöka! Och ta lärdom av min lilla lillasyster som är en av de grymmaste människorna jag vet. Jag älskar henne och vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Tack, Gud.

Jag vet inte om det bara är i mitt huvud, eller om det faktiskt är så att mina lår har blivit smalare. (Jag ber er inte att kommentera eller tänka efter. :P Jag ville bara slänga ut tanken i etern, så jag slipper ha den i huvudet.) Min tanke är att eftersom jag mer och mer börjar tänka glada tankar om mig själv, så tänker jag mig som supersnygg, och därför är det en supersnygg människa jag ser i spegeln. Jag brukar tänka på morgonen att 'Damn, I'm fine!' bli glad och sedan känna mig snygg hela dagen. Ju fler gånger jag har gjort såhär, ju mer har jag börjat tänka så hela tiden. 'Shit, vad snygg jag är idag' bara poppar upp i skallen på mig. Trevligt. Oerhört trevligt nästan. :) (Dock känner jag att jag inte vill/bör bli alltför självgod... Men den risken är nog rätt liten. Jag är för snäll för att anse mig vara bättre än andra. :)) Ni borde testa!
Nu har jag det! Imorgon, när ni går upp (vare sig ni hinner det läsa detta innan ni går och lägger er idag, eller om ni läser det på fredagen), så vill jag att ni tittar er i spegeln och tänker på hur snygga ni är! Jag tänker inte hota er med att jag bränner ner era hus om ni inte gör det, utan tycker bara simpelt nog att alla är värda att tycka om sig själva. I'm just that nice. :)

*ahem* Nu är det så att eftersom jag känner mig som Rebecca 2.0, ska jag berätta en av de viktigast oskrivna livsreglerna, som jag har skrivit ner själv(även fast den är oskriven (I know, heavy stuff)): Jag tycker att det ska finnas kvinnor i alla storlekar och former, men försöker minska på mig själv. Detta är fel. Så fel det kan bli, egentligen. För hur i helvete ska jag kunna be om en mångfald av kvinnokroppar, om jag strävar mot att bli smalare själv? (Jävla dubbelmoral, är allt jag kan tänka på.) Jag tänker därför (för en gångs skull) lyssna på mig själv och fortsätta vara större än många av mina vänner, de allra flesta skulle jag tro. Jag tänker vara ett gott föredöme för andra tjejer och säga att det är okej att vara större, och att det inte är något fel med det. Alla är skapta olika, och det bör vara så. Tänk, vad tråkigt det skulle vara om alla såg ut som Barbie, hur skulle det se ut..? Ingen individualitet, utan bara plastikopererade små själar. Nej, jag tänker fortsätta vara den bästa Rebecca jag kan vara. Take it or leave it. Och de som lämnar en för hur man ser ut är ändå inte värda att behålla. Så i längden kommer jag ju att vinna på det. Topp! :)
Det var ungefär det jag ville få sagt. Jag vill förändra världens bild av hur naturliga tjejer faktiskt ser ut, and I'm starting with the girl in the mirror. :)

Tack, Hilma, Pernilla och alla andra människor som har bra tankar. Ni gör mitt liv lite... eller nej föressten, ni gör mitt liv jävligt mycket bättre! Det är tur att jag har er!
Kramar på er, kära medmänniskor! Nu ska jag snart sova och drömma trevliga drömmar, och sedan imorgon ska jag rocka. Som fasiken. Och vara nöjd med mig själv. Precis som jag är.

(Jag kan lova er att det kommer bli fler sånna här inlägg (och kanske tillägg till detta inlägg, för det finns säkert saker jag har missat). Vare sig ni gillar det eller inte. Dock kanske med mindre svordomar. Förlåt, jag blev så engagerad. :))