otur i turen, oturligt nog

Kom hem för en liten stund sen från den första uteritten på mer än ett år! Hur skönt som helst, och fint väder var det också! Sen kanske galopptillfällena kunde ha varit fler, men men. Man kan inte få allt här i världen. Jag hade Cheyenne, en underbar islandskorsning som nog har världens härligaste trav, det är bara att sitta ner hela tiden, och man sitter i princip still the entire time(no idea were the English came from... must be my unconsciousness, trying to prove to Philip that I'm utterly awesome and that I've got more mad skillzz than a 9-year-old :P). Hursomhelst så red inte alla ut; en gammal tant (som jag har glömt namnet på :P) red kvar i paddocken med Walle(som för tillfället är halvblind på ena ögat :( ). När vi kom tillbaka stod Gunilla(en av Wiebos masters, skulle man kunna säga) och såg förtvivlad/sorgsen/orolig ut och sa att Tanten(med stort T, mind you) hade ramlat av och skadat höften. Walle hade blivit skrämd, Tanten ramlade av och landade oturligt nog på höften. Sen kom ambulansen. Jag har aldrig varit med om att någon har skadat sig så allvarligt att man måste kalla på ambulans (och det här är ändå mitt elfte(tolfte?) år på Wiebo...). Usch, usch. Hon verkade i alla fall vara med i huvudet, och det var ju tur!