föräldrar och pinsamheter

Jag har tänkt mycket idag. Till exempel på hur vi behandlar våra föräldrar. Vi vill inte vara som dem, men ändå är det hos dem vi gråter ut och frågar om råd (i bästa fall). Det är lite skumt hur vi verkligen inte vill vara som de, men ändå är de våra första förebilder; som lär oss hur vi ska bete oss och vad som är okej och inte, och det beteendet tar vi efter, vare sig vi vill eller ej.

Anledningen till varför jag började tänka på detta var att jag kom på att vi går emot så mycket som de säger - alla regler som de sätter upp vill vi bryta och lyssnar de på en viss musik, ska vi lyssna på den motsatta. (Ni som inte vill höra till 'vi' och 'oss' behöver inte. Jag vill bara inte känna mig så ensam. ;)) Tycker de att en tröja är fin, tycker vi att den är ful. I tonåren vill säga. När man var liten ville man alltid att mamma och pappa skulle tycka att man var finast i världen, vad de än trädde över huvudet på en. (Låter inte det lite hemskt, eller är det bara jag som tänker strypning? *shudders*) Vi hatar dem och vi älskar dem. Lite på samma gång, skulle jag tro. Hur det nu är möjligt. Men, hatar vi att älska dem, eller älskar vi att hata dem, i så fall? Det varierar väl. Kanske. Eller så tycker man att det är skönt att ha någon som man kan hata hur mycket som helst, men som ändå alltid kommer älska en, vad som än händer. Eller så hatar man att älska sina föräldrar villkorslöst, och det kan ju också vara jobbigt; när man vill hata dem, men ändå vet att man inte fullt ut gör det. Och om man gör det... Då skulle jag nog ha skaffat mig ett jobb och flyttat hemifrån så snabbt som det bara gick!
Mina föräldrar är som de är. De har mens ibland(bildligt talat, såklart; som i att de får pms-anfall då och då) och ibland kan de inte sluta säga åt en att de älskar en. Mamma och pappa är rätt olika när det gället sånt. Om mamma blir arg till tusen, kan hon kommer två timmar senare och säga förlåt och att hon inte menade det hon sa (och blablabla), vilket kan vara smått irriterande, eftersom man inte riktigt vet hur man ska ta det hon säger när hon är arg som ett bi. Pappa däremot, han blir arg som en oxe(notera då storleksskillnaden mellan ett bi och en oxe...) och lugnar inte ner sig förrän nästa dag, då han lugnt och stilla säger att han älskar en, fäller en tår, men samtidigt hintar om att jag kan bete mig som... en... bitch är den enda synonymen till det beteende jag tänker på, som jag kan hitta i mitt vokabulär at the momento, men det får väl duga.
Pappa ringde mig för några månader sedan och vi pratade allmänt om vad vi skulle äta till middag. När han kom hem på kvällen berättade han att han hade börjat gråta i bilen för att han helt enkelt tycker om mig så mycket. Han är skum. Men jag tycker om honom för det mesta ändå.
Dock har jag väldigt svårt för alla förskräckliga skjortor med blommotiv som han släpar hem. Som idag; vi var på Allum och han såg att det var rea hos Dressmann. Han gick in och kom ut med en blå skjorta, ett par pyjamas(vilken exotisk stavning, egentligen) och en andra skjorta. Mörkblå. Med gröna, små blommor på. Jag kvävde kväljningarna. Ouch. Den är hemsk, men han älskar den, så man får väl stå ut.
Jag har under mina år som dotter till mina föräldrar försökt att sudda ut allt som jag tycker kan vara pinsamt med dem. Där igenom har jag kommit fram till att enda sättet att få dem att framstå som mindre pinsamma, är att bete sig som dem. Faktiskt. Hur hemskt och pinsamt det än är, så är det bara att bete sig som sina föräldrar. Det låter hemskt när jag säger det såhär; men ack, så sant. Det betyder dock inte att jag är värre än mina föräldrar. Mer att jag gör som de, fast tonar ner det lite, och på ett magiskt vis tonar de ner sig. (Ni borde testa. Om ni har pinsamma föräldrar vill säga...)

Hur som helst så är det nog så att vi kommer att bli precis lika pinsamma som våra föräldrar, om man nu har sådana, om inte, så kommer man nog få ett rätt trist liv i allmänhet. Man behöver pinsamheter och sånt för att överleva världen. För att inse att allt inte är så hemskt som alla säger, eller som man själv ibland kan tro. För vad är egentligen det värsta som kan hända? (Förutom att bli som de vi hatälskar allra mest vill säga.) Utgår man ifrån det, så inser man snart att det inte kommer att hända, att sannolikheten är rätt liten. Eller så händer det, och man överlever. För det måste väl ändå vara det viktigaste? Att man överlever. Viktigaste, men kanske inte det man känner för att göra när det värsta väl händer.

Nu blev detta lite djupare, och lite längre än vad jag hade planerat, men så kan det bli ibland. Beroende på vad jag och ni tycker om hur och vad jag skriver, så kanske det här är det värsta som kan hända. And still - here I am. Alive! :D

(Känner att det blev lite sliskvarning i hela allt i detta inlägg. Jag beklagar. :))