det ondaste

Jag gick ikväll in på Lunarstorm.se, bara för att. Jag fick en förfrågan om att kopiera mejl och blogginlägg från mitt gamla konto (eftersom jag var tvungen att skapa ett nytt). Trots LillaRebecca som kickade till inne i magen klickade jag på "ja". Fick då upp det här blogginlägget...

Jag får ont i magen varje jävla gång jag tänker på honom. Inga detaljer kommer att nämnas, men det är inte svårt att inse nu att det som hände var pedofili. All the fucking way... Att man inte insåg det då, det känns rätt självklart, jag menar - jag var 11 år. Man vet inte bättre då. Att han var 21 är väl en annan sak. Jävla svin.
Åh! Jag blir så ledsen på mig själv! Jag kände ju då att det kändes fel, men allt jag kan komma ihåg var att jag var i någon form av trans. Det han sa måste ju ha varit normalt, för han var ju vuxen? Jag hoppas han sitter inne och aldrig kommer ut. Eller att han har insett att han var ett svin och gjort något vettigt av sitt liv. Det största "misstaget" jag gjorde (kan ju inte till 100% kalla det för misstag, eftersom det inte var mitt fel) känner jag var att jag inte kopierade allt han skrev. Eller sa till någon vuxen när det hände - istället för efteråt. Men som sagt, jag förstår ju självklart att det inte var mitt fel, så jag känner ingen... skam? Är det det man ska känna när man blivit utnyttjad? Att det var mitt fel för det var jag som fortsatte svara? Om det är det, så känner jag verkligen inget sånt. Inget alls! Skulle jag gjort det hade nog detta inlägg aldrig skrivits... Kanske hade det det, och då i så fall av samma anledning som nu: för att varna människorna ute i etern och i vanliga livet att svin och pedofiler finns, precis överallt. Och att man bör prata tidigare med barn om att de finns, och att alla människor inte vill en väl; men också att det inte behöver vara så att de går på mig personligen, utan för att jag är liten, försvarslös och naiv.

Nu kom jag på att jag nog visst skäms, om så bara lite grann. Annars hade jag ju kunnat tala om precis vad som hände..? Eller så är det inte för att jag skäms, utan för att kroppen vill föra bort det från mina tankar. Jag hoppas på det sista, och tror på det sista... mest. Lite på det första också, såklart. Det är ju inget man kanske visar upp det första man gör. "Hej, jag heter Rebecca och när jag var 11 blev jag sexuellt utnyttjad av en 21-åring på Internet." Kanske inte. Kanske, däremot, skulle jag gå och prata med en kurator om det, för det finns ju faktiskt en risk att jag mår dåligt inombords (utan att jag vet om det) pga. den här händelsen. Psykologi är ett jävla bra ämne, alltså. Man förstår sig själv och folk mycket bättre, och hittar lösningar på psykiska problem. Jag tror att det är en kurs man faktiskt kan ha nytta av resten av livet, oberoende på vad man jobbar med. Mer som i allmäna livet, att man förstår varför folk håller på som de gör, eller känner som de gör, eller behandlar andra som de gör; för det här med att mitt undermedvetna kan ha påverkats, det har inte jag ens tänkt på förrän nu. Att hemska minnen och upplevelser lagras inne i kroppen, och någon gång måste de komma ut. Antingen vänder man allt inåt, eller så blir man aggressiv och går på andra människor och anklagar dem som människor som gjort att man känner som man gör. Jag har nästan alltid vänt saker inåt. Kanske är det så att jag känner att andra inte ska behöva ta del av sånt här hemskt? Att de ju faktiskt inte har någon nytta av det. Aldrig tänker jag att det kan ju faktiskt vara så att jag har nytta av att andra vet om saker som är jobbiga. Jo, jag ska nog ta och prata med en kurator eller en psykolog, som vet mer om psykologi och hur jag känner pga. denna hemska människa, än vad jag gör.
Jag har ännu fler, djupare tankar om varför jag inte berättade, men jag tror att det kan skada människor som varken vill eller behöver bli skadade, så jag lämnar nu den tankegången.

2003 alltså... sju år sedan, men det känns inte som att känslan någonsin kommer släppa taget helt. Men jag vill bli av med den. Som fan.
Lite konstigt känns det ändå, som att det skulle gått längre tid. 7 år. Och han var 21. Hur kan en 21-åring göra så mot en 10 år yngre flicka? Det är för mig obegripligt. Fullständigt obegripligt. Jag har av någon anledning en viss rädsla inom mig gentemot 21-åringar. Jag litar inte på dem helt enkelt. I mitt huvud känns ju det här helt ologiskt, eftersom människorna blir äldre, men jag skulle lätt lita mer på en 22-åring än en 21-åring. Lite skumt det där. Men så finns det ju en orsak..?
Jag vill att alla pedofiler ska elimineras från denna jord. Dock inte genom att man ska döda alla pedofiler, det tror jag är dumt. De kommer ju på så sätt alltid att finnas kvar. Nej, man ska istället ha in de på typ mentalsjukhus, så att de får vård och inser var det är de håller på med. Och så tycker jag att de kan få föreläsa om sina onda gärningar (för andra "nydömda" pedofiler=); vad som fick dem att begå brotten, hur de har insett att sina gärningar vad allt annat än accepterade eller mänskliga, och hur mycket bättre de mår nu. Typ så. Att ta kol på folk löser inte så mycket. Visst, en pedofil mindre, men det minskar ju inte den skada offren utsätts för av pedofilin. Så egentligen kanske det inte är pedofilerna jag vill ska elimineras, utan pedofilin. Jo, så kan det nog vara. För utan pedofili - inga pedofiler. Å andra sidan lever de väl i symbios; utan pedofiler finns väl ingen pedofili heller? Jaja, jag vill ha bort människors frestelse efter att utnyttja barn (det borde räcka som förklaring).

Sen känns det lite... jagvetintevad om det här med att jag 2007 skrev "bättre att lita på dom riktiga människorna, som faktiskt finns !!" Den enda människa jag kommer att tänka på när jag läser det, är (logiskt nog?) Minus! Även fast det känns lite hemskt, för jag litar verkligen på honom. Om det är av dumhet eller vishet vet jag inte säkert, men eftersom jag är äldre nu hoppas jag att det är av vishet. Någonting måste jag ju ha lärt mig av den hemska erfarenheten (typ hur man kan ta reda på om människor är trovärdiga och goda, och hur ång tid man måste ha känt någon för att kunna lita på hen). Hoppas jag i alla fall. Annars är jag screwed för resten av livet. Kommer inte kunna lita på någon, och det vore ju lite jobbigt, kanske...
Den enda frågan angående Minus som återstår är väl: "Finns han på riktigt?" Jag är övertygad om det. Men jag är övertygad om många andra saker också, som visat sig vara annorlunda... Mitt övertänkande kommer ta kol på mig. Eller rädda mig... Och om han finns; är han som jag tror då? Eller helt annorlunda? Fan vad svårt allt ska vara då... Men som min visa far en gång (typ i veckan?) sa: "Det som inte tar tid är inte värt att lära sig." Att han pratade om skolan, och jag om livet är väl skit samma, för det gäller ju i viss mån allting som handlar om ovissa saker.

Det känns bra att ha skrivit om det här. Som att det hjälper både mig, men också kan hjälpa andra som antingen har varit i samma situation, är i en liknande, eller för att väcka föräldrar i allmänthet, så att de uppmärksammar sina barn om den verkliga världen och att de måste ha en bra kontakt (så att barnen pratar med sina föräldrar om de är med om något som inte känns bra eller rätt).

Tack för att du lyssnade, det värmer.