narcissism

Jag har tänkt på att jag har blivit rätt narcissistisk på sistone. Antingen kan man ta det på det viset, eller så kan man ta det som att jag har blivit självsäkrare, och inte förrän nu insett hur jävla grym jag är.
Jag föredrar självfallet att se det som det senare, eftersom ingen väl vill ses som narcissistisk? Att beskriva mig själv kan väl å andra sidan kännas lite... rått? Jag tänker ju faktiskt på andra också. Säger bara till andra hur jävla grym jag är själv. Och att jag är snygg. Och att jag är smart. Om de som lyssnar vill tro mig, det är upp till dem. Men jag tror inte, jag vet. Ingen kommer bli lika awesome som jag, för jag kommer fortsätta att vara bäst i hela världen, eftersom min värld utgår ifrån mig själv. Jag tycker inte att man ska se upp till andra personer. Jo, visst, man kan ha de som inspiration, men jag tycker ändå att man ska se upp till sig själv. När man kan det - då har man lyckats. Till 100%. Tänk på alla kändisar; de har tusen, kanske miljoner människor som tycker att de är skitgrymma och som vill vara som dem. Och sedan tänker du på dig själv. Hur många vill vara som du? Se ut som du? Nu tänker jag egentligen skriva "ingen", men det vore så jäkla hemskt, så det göra jag inte. Jag skriver istället "i alla fall du". För det är ju det enda man kan vara säker på. Att man vill vara som sig själv, om man nu vill det. Vill man inte det, så tycker jag att man ska vilja det ändå och gå runt i sitt huvud, kropp och hjärta och leta efter vad det är som gör att jag inte vill vara mig själv, utan någon annan. Sedan ska man fixa det problemet. Sen ska man vara stolt.

Jag skall nu quota en mycket klok människa, nämligen mig själv(narcissism?!), och ett äldre (för det är ju inte speciellt gammalt) blogginlägg från den 22 juli 2010. *harkel*
"Eftersom jag är superbäst (och alltmänt narcissistisk 24/7 ;)) så tycker jag att fler borde göra som jag och tro mer på sig själv än någon annan/Gud/ödet och allt sånt klichéigt."
Det som först poppar upp i mitt huvud när jag läser det här är att jag har blivit mer självsäker än jag var då. Varför? Jo, för att som den osäkra lilla människa jag var då, var jag tvungen att lägga till "(och alltmänt narcissistisk 24/7 ;))" efter att jag sagt att jag är superbäst. Ack, ack, varför? Jo, för att det är nästan lite farligt att gå runt och säga att man är superbäst, och faktiskt mena det. Folk kommer liksom tro att man är en självupptagen jävel som inte bryr sig om andra, men det gör jag ju. Jag bryr mig bara mer om mig själv, och det är väl mänskligt?! Människan har ju alltid varit lite lagom egocentrisk, så att säga att man är superbäst är ju inte så farligt egentligen, men uppenbarligen tyckte jag det för 2,5 månader sedan. Om du säger att du är superbäst, så är det ju inte så att jag tänker börja argumentera om varför du inte är det - mest eftersom jag längst in vet att det är du inte, det är jag som är det, men eftersom du också ska må bra, så kan du få vara superbäst... också. Eller nej, nästsuperbäst, för superbäst, det är ju jag! ;)

När jag tänker narcissist, så tänker jag lite på egoist, och skall därför quota ännu en gång. Dock inte mig själv, utan "The Devil's Dictionary" (fast på svenska): "Egoist: Egoist är en människa som tänker mer på sig själv än på mig." En egoistisk jävel som har skrivit det kan man tycka. Eller logisk. För om man tycker att det är fel att någon anna tänker mer på sig själv än vad den tänker på mig, så måste jag säga att man är så in i helsike självisk själv. Och så spinger tankarna runt sådär i ekorrhjulet i några timmar.

Jag tror att fler borde tänka som mig. (Haha, jag är nästan lite narcissistisk känner jag nu. :P Men låt så vara.) Att man är bäst, vackrast, smartast, bäst på det, det och det. Att man faktiskt ändå på något sätt kan vara bäst på allt, men ändå duger.
När jag vaknar på morgonen så kan jag ibland gå fram till spegeln och tänka att "fan vad jag ser ut!" Då brukar jag bli depp hela dagen, och känna att alla andra är snyggare än vad jag är. Andra, bra morgonar så kan jag vakna, gå till spegeln och tänka att "jävlar, vad snygg jag är!" Efter att jag har tänkt så, så kommer lilla osäkra Rebecca fram och hittar fel. Tänker att "fast så snygg är du ju inte? Titta! Där är det fel, och där, och-" Då går jag ifrån spegeln. Och nöjt tänker jag "jo, det är jag fanimig! Jag är så jävla snygg idag!" Och så på något sätt sköljer jag bort alla tvivel på att jag är en riktig... jag får inte skriva puma, så jag skriver pudding istället. :)

Något som jag tror gör mig lite till en... jag kan verkligen inte komma på något bättre ord än narcissist, men det är jag ju inte. Jag säger helt enkelt lite mer "Rebecca". ;)
Så; något som jag tror gör mig lite till en Rebecca är att jag tar åt mig mer av komplimanger än vad jag gjort förut och vad andra i min närhet gör. Säger någon att jag är snygg, så tänker jag "Jag vet! Erkänn?!", men säger "Tack!" och ler stort, eftersom jag inte vill att den som ger komplimangen ska tro att "Jaha, det var en kaxig jäkel. Henne behöver man ju inte ge fler komplimanger!" För jag behöver också komplimanger, precis som alla andra. Bara för att man tar åt sig betyder ju inte det att man inte uppskattar dem. Mer åt andra hållet skulle jag säga. Man blir glad och tar åt sig istället för att tänka att "Näe, hen menar nog det inte...", "Är det något fel på mig idag?", och sådana andra dumma tankar som kan infinna sig lite närsomhelst. Får man för många sådana tankar så tror jag att det tillslut kan påverka på ens självbild. Man börjar liksom motarbeta komplimangerna och intala sig själv att man inte duger, att man är ful, att man är dum i huvudet etc.
Självklart händer väl samma sak om någon säger elaka saker till en, men då är det nog mer för att de intalar en att man är det. Det är ju trots inte man själv som tänker så, och sådana människor ska man undvika. Tycker jag. Sen kan det ju finnas andra som tänker att man istället då skulle motarbeta de negativa sakerna och tänka att "Fan vad fel hen har! Om hen bara visste..!", men jag tror att sådana tankar kommer till en mer sällan än "Vad är det för fel på mig?"-tankar.
Dock, skall man komma ihåg att om man överdriver och börjar säga att "Jävlar vad snygg du är! Alltså, shit, jag har aldrig sett någon som är så snygg som du!" osv, osv, osv, så tänker i alla fall jag att det kan slå över, och man blir osäker och undrar om hen som har komplimenterat om hur snygg du verkligen är menar det, eller om hen bara är ironisk. Man ska vara snäll och beundra människor, men i lagom mängd. Lagom ofta, liksom. Dock inte för ofta, för då kan man nog få samma tvekkänslor som om man tror att någon överdriver.

Det jag vill ha ut av det här inlägget (som jag har tänkt på ett bra tag - egentligen direkt efter att jag började komma på hur mycket bra jag säger om mig själv, som kan uppfattas som aningen narcissistiskt) är att jag tycker att alla (hela världen verkligen!) ska bli lite mer narcissistiska. Egentligen kanske mer självsäkra, för jag tycker ju inte att man ska börja skita i att slänga komplimanger åt höger och vänster, bara för att man tycker att man är superbäst själv.
Jag tror att alla kan tro på sig själva. Man kanske bara behöver en knuff lite då och då. Bli påmind om hur awesome man är, och att man aldrig kommer kunna bli någon annan än sig själv. Live with it! (Annars kommer det bli jävligt jobbigt!)

Så gå nu runt och säg snälla saker till andra och ta åt dig varje gång du får en komplimang - because you're worth it! ;)

PS: Nu när du har läst det här inlägget vill jag att du genast går till närmsta spegel och säger "Fan vad snygg jag är!" högt för sig själv tio gånger.
Det kommer att hjälpa om du känner dig nere. För du är ju rätt snygg ändå. Eller hur?
När du är klar kan du gärna skriva ner resultatet i en kommentar. Eller bara tänka på hur awesome du är. Det kan funka det också. Det gör det för mig i alla fall. :)