är det verkligen värt det?

Det är ju uppenbarligen julafton idag (om någon mot förmodan skulle missat det).
När jag tänker jul, så vill jag tänka värme, god mat och en massa ren kärlek, men det gör jag inte. Jag tänker stress. Nästan enbart stress. Min kära mor är nämligen extremt bra på att stressa upp andra. Hon taggar igång allihop, och allt blir bara hemskt. Alla blir stressade, och den älskade julkänslan lägger sig liksom aldrig riktigt. Det blir mest en massa klagomål om vem som har gjort vad, och hur jävla mycket det är kvar att göra innan släkten kommer hit.
Som att städa till exempel. Jag älskar att städa i vanliga fall (eller tja, dammsugningen kan ju någon annan få ta över, för det är svintråkigt, men att se hur allt blir finare och renare är trevligt och känns bra), men på julen blir allt så jävligt jävligt. Typ. (Nästan om inför släktkalas, som väl egentligen är värre?!) Varför ska man alltid städa innan folk kommer hit?!
Jag menar ju inte att man bara ska luta sig tillbaka och att huset ska se ut som en svinstia, men om man liksom har en acceptabel nivå på renligheten, så får det fasiken vara! "Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete", som man så vackert säger. Känner man att man själv som utomstående inte skulle tycka att det vore rent otrevligt att vistas i ett rum, så tycker jag att man kan skita i att dammsuga. Att man istället ska prioritera att känslan av glädje ska infinna sig - att man faktiskt ska vilja att släkt och vänner kommer hem till en, istället för att få ont i huvudet av bara tanken på städhetsen som kommer infinna sig. Tycker de inte om mitt hem, så kan de ju låta bli att komma hit? Kanske lite krasst, men vad fan. :)

Så utan stressen skulle julen vara underbar, men just nu har jag ont i huvudet av all stress. Jag vaknade till och med med ont i huvudet, och mamma klagade på att jag inte kom ner och åt julgröt med resten av familjen - fastän jag inte äter julgröt, för att jag får ont i magen. Ändå vill min kära familj tvinga upp mig och umgås med mig. Jag måste sluta vara så himla trevlig; sluta bry mig så himla mycket också. Och sluta prata så jäkla mycket.
Jag tänkte faktiskt på det när släkten var här idag. När det blir tyst så känner i alla fall jag, hur allas hjärnor försöker komma på något nytt att prata om, för att tystnad tydligen väl är aningen farligt. Awkward silence är väl kanske aldrig positivt, men vanlig härlig tystnad är skön - man måste ju få lyssna lite på sina egna tankar också.
Lustigt nog kom pappa just upp och sa att jag ska komma ner och äta julmiddag(som är världens underbaraste måltid!). Jag svarade sansat att "okej, jag kommer..." "Vad tystlåten du verkar vara idag..?" får jag till svar. Det förvånar inte mig, för jag har tänkt ovanligt mycket idag. Dels på hur mycket jag pratar (och att det mesta inte är så vettigt, så jag ska börja tänka mer innan jag säger saker), men också på hur mycket jag saknar Giovanni. Faktiskt supermycket på just det. Det har också gjort att jag inte har pratat lika mycket som jag brukar. Nästan varit ledsen, fast sedan tänkt på hur underbar han är och blivit glad istället. :)

Nu ska jag skita i tankar som gör mig nerstämd och äta julmat istället. "Magen säger MAT!" ;)

Juliga kramar från en inte lika julig Rebecca.