jag får aldrig nog av paranoism... paranoidism?

Hej alla glada bloggläsare... Hjälp, jag kan verkligen inte skriva så, för jag har så svårt att förstå att det faktiskt finns de som läser det jag skriver här. Vilket väl borde göra att jag skriver aningen mer censurerat kanske... Men jag gör ju uppenbarligen inte det, och det finns tydligen människor ute i etern som tycker om det jag skriver, vilket jag tycker är väldigt roligt, och trevligt, och det är väl egentligen den anledningen som gör att jag bloggar. Det vore ju liksom kanske lite konstigt att blogga så ofta som jag ändå gör, och dessutom om i princip ingenting... eller i alla fall väldigt ofta ingenting. Som typ nu - nu babblar jag bara på om verkligen ingenting. Men det kan man ju också göra; de stora bloggarna har ju bevisat att det är så man blir stor in the blog business, oui? Fast jag tror inte att jag vill bli känd, det kommer bara göra mig ännu mer paranoid.
Fast varför vara paranoid, egentligen? Förutom att det finns en risk att bli rånad, våldtagen och mördad; annars är det ju lugnt liksom. Jag känner mig rätt naiv just nu. :) Men egentligen, vad är det som gör det så galet farligt att gå ut med namn, adress och telefonnummer? Varför skulle folk vilja ringa mig, och komma hem till mig? De enda som skulle få för sig att göra det är väl nära, kära, stalkers... och allmänna psykfall, kanske?
Jag blev, för att ge ett exempel, medvetet stalkad förra veckan, och jäklar vad mycket man kan hitta om man bara letar. I det läget blir jag, typ... jävligt paranoid! Man hittar allt. Eller ja, namn, telefonnummer, adress, föräldrars ditten och datten, och så min älskade, sketna blogg såklart. :)

En annan sak som gör mig till et väldigt enkelt offer är mitt namn. Mina föräldrar döpte mig till ett namn som hundratusentals små flickbebisar döps till, men efternamnet är mer... unikt. Om man tittar nationellt vill säga. Det är lite mer... Jag tror att det är taget från l'America, men jag är inte säker.
Min mamma är ännu mer paranoid och ändå ger hon mig ett unikt namn. Kanske för att jag är så galet unik; jag vet inte, unikhet kanske märks när man föds?
Det vore så himla mycket mer praktiskt att ha ett namn som typ "Anna Maria Andersson" - lika lagom som Landet Lagom som vi lever i. Men usch så tråkigt det skulle vara med ett mainstreamnamn. (Dock säger jag inte att det är fult, om någon som råkar heta Anna Maria Andersson tar åt sig, jag tycker om Anna Marior  precis lika mycket som andra människor med andra namn. :))
Jag vet inte riktigt vad man ska tycka och tänka. Kanske bara hålla sig ifrån publicitet? Fast det skulle ju medfölja att det här bloggen skulle läggas ner... Och de vill ju inte de... 10?15? personerna som faktiskt läser den. Hoppas jag.

Det här inlägget... saknar mening. Men vad gör väl det - jag får er att läsa det ändå! :D