Imorgon åker min pojkvän hem. Fyfan vad det suger. Jag önskar att han kunde stanna för alltid! Men så snäll är ju inte verkligheten. Det är imorgon 110 dagar (give or take a day) tills jag ser honom nästa gång. Det är verkligen skitjobbigt. Jag saknar honom redan.
Även om det känns som att man ska njuta av det sista dygnet så går det inte riktigt när man vet att smärtan kommer när han åker. And let me tell you, det är inte bara mental smärta; det är helt seriöst så att hjärtat gör ont, bara sitter där i bröstkorgen och värker medan man gråter. Förhoppningsvis blir det som förra gången dock, att jag bara är ledsen under dagen vi skiljs åt. I New York var det bara precis på kvällen som jag var ledsen, sedan började jag tänka på att jag skulle få ha honom hos mig i 3 hela veckor. Jag har för mig att det var runt 54 dagar mellan NYC och den här gången, så dubbelt det. Det var fyra månader sedan han var här, så tiden springer ju verkligen iväg! Just nu försöker jag bara peppa mig om att det går, men det är så jävligt som det bara kan bli. (Mer emotankar imorgon eftermiddag gott folk..!)
Giovanni sa att klockan var 11 när jag vaknade. Det var den inte. Den var 12.45. Suck. Jag ska gå upp och väcka honom nu, för han vägrar uppenbarligen att vakna. Och han sa att han ville ha en heldag med mig innan han åker, dvs. somna tidigt och vakna. My ass.
Nu ska jag gå och peta och pussa på min underbara sjusovare tills han vaknar på riktigt.
(Även om jag fortfarande ibland freakar över att ~30 pers läser mig blogg så känns det skönt att veta att ni läser det jag skriver när jag är nere. Det blir liksom som att man får prata ut om det med jättemånga, vilket gör det mycket lättare. Så, tack!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar