Jag sitter på mitt sovrumsgolv med Giovanni. Han har byggt en 'grotta' som han så vackert kallar det; egentligen är det bara ett täcke som han har lagt över våra huvuden. Ibland tror jag att jag är tillsammans med en femåring. Det kanske jag är? Han är söt i vilket fall.
Det enda problemet är att det knappt går att andas, men han är kall, så jag får väl överleva. Jag tror inte att jag vet någon människa som är så gullig som han. Eller konstigare, inte ens Pernilla slår honom... Och om inte det säger något så vet jag inte vad som skulle göra det. Konstigare än mig, det kanske hjälper..? Men jag antar att konstiga människor bör hålla ihop, och vara tillsammans, annars kanske awesomenessen i det konstiga försvinner, och det vill vi inte.
Jag kan inte tänka när han sitter bredvid mig och läser vad jag skriver, för även om han inte förstår så känns det som om han gör det; lite som när vi skypar och jag stänger av mikrofonen när mamma eller pappa kommer in och vill prata (detta händer dock inte allt för ofta). Jag tänker att det nog är för att även om jag pratar två språk, så kommer båda så naturligt för mig och eftersom de flesta jag känner pratar både flytande svenska och engelska så borde han också göra det. Samma sak med Aaron. Dumma amerikaner som inte hänger med i de svenska svängarna.
Egentligen förstår jag inte varför han sitter här med mig... Han måste tycka om mig eller något..!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar