natttttankar

Jag tänkte till innan Giovanni åkte idag; la alla sängkläder som vi använt med smutstvätten och öppnade sovrumsfönstret. I April gjorde jag inte det, så hans lukt fanns överallt - mitt täcke var täckt i den, vilket gjorde det fruktansvärt svårt att inte tänka på honom när jag satt i soffan och tittade på tv nerkrupen i täcket. Jag tror inte att jag har gråtit så i hela mitt liv. Bröstet och lungorna värkte minuter efter att jag lugnat ner mig. Några tårar har fallit, men det är mycket bättre den här gången. Enligt min teori är det för att vi haft så lång tid med varandra. Även om det låter motsägelsefullt så känns det inte som att jag känner av ensamheten på samma sätt när vi bara hade två dagar i New York. Det blev liksom mer som en tease, men nu fick vi vara med varandra i tre veckor i sträck! Ensamheten känns liksom inte lika hemsk när man har varit tillsammans så länge, men jag kan inte säga att jag skulle välja den före att vara med Giovanni..! Jag tycker om älskar att vara med honom; det är som att jag kan vara ensam när jag är med honom. Vi bara är.

Nog med djupa tankar, nu ska jag försöka sova efter att ha tillbringat alldeles för mycket tid med Tetris för att få bort tankarna från min pojkvän.

Sov gott.