Jag har en sovande Giovanni i min säng. Det är mysigt. Väldigt mysigt; typ det mysigaste som finns!
Hela två gånger har jag ätit idag, om än inte speciellt mycket. Innan han kom hit överlevde jag på apelsinjuice och M&M's - smaskigt!
Tänkt har jag gjort, och kommit fram till att jag ska försöka vara lite snabbare med att uppdatera nu när han är här, så att det inte blir som förra gången (dvs. att jag fyra månader senare inte har skrivit om det än...).
Jag vaknade kl. 8.30 och började genast fixa med hemliga saker. Kl. 10.30 började jag dock göra det jag blivit tillsagd; dvs. dammsuga hela huset och göra rent mitt akvarium. Tvätta golven hann jag inte göra, men det ska jag hinna med imorgon hade jag tänkt. Akvariumet har jag nu gett upp. Det har aldrig varit i så dåligt skick som det var idag; på vattenytan var det som en plastig hinna med alger, och alla väggar var igentäckta av samma organism............. Efter att förra gången ha lagt ner min själ i att fixa akvariumet (jag kokade till och med sanden!) så sket det sig så jävligt att nu känner jag att jag inte orkar mer. Jag har haft det i 5 år och nu har jag fått nog. Antingen lägger jag upp det på Tradera, eller så sparar jag det tills jag flyttar hemifrån, eller så väntar jag med att ta beslutet om Tradera tills jag flyttar hemifrån...
Hursomhelst; när klockan var 13.30 (Giovanni skulle landa 13.45...) gick vi in på Landvetters hemsida och kollade hur läget stod till. Det visade sig att hans plan var en halvtimme försenat, så jag och pappa chillade i en kvart och satte sedan oss i bilen med destination flygplats. Nervositeten började bygga upp sig sakta med säkert, men när jag satt där inne och väntade på att Giovanni skulle komma ut kände jag att det var mer pirr/förväntan/gladhet som spred sig i kroppen. Ännu mer blev det när jag såg honom komma gående...
Smart som jag är hade jag satt mig så att jag skulle kunna se honom, men inte han mig, så när han gick ut från bagagesalen smög jag upp bakom honom och gav honom en kram. Jag vet att jag inte har publicerat om hur det kändes förra gången, men kan ändå säga att det var betydligt lugnare den här gången; jag kunde både stå på benen och prata med honom. Tipptopp!
När vi kom hem delade vi på en portion grillkorv och potatissallad; ingen var särskilt hungrig (även om båda sa att de var det) men vi kände ändå att något måste man ju få i sig.
Eftersom jag är världens bästa flickvän (jag hatar att kalla mig själv det, för jag känner att det signalerar att man tillhör någon annan, vilket jag ju iofs gör, men det känns ändå... för negativt) och vet att Giovanni tycker om både Dr. Pepper och när man lägger in drickor i kylen, så hade jag under morgonen förberett en flaska av Doktor Peppar som låg och väntade på honom i kylen. Han blev glad (jag fick till och med en puss!).
Sedan har vi väl inte gjort så mycket mer; vi tog en promenad ner till Kyrkviken med hunden och åt mat med familjen. Det gör inte mig nåt. Hur konstigt det än må låta så kan jag aldrig komma på vad vi ska göra (eftersom Giovanni konstant säger att han vill göra det jag vill göra *sigh*), det räcker liksom att bara vara med honom.
Han har för övrigt agerat importmänniska och tagit med sig min kära kusin Johannas "beställda" Converse, två boxar Pop-Tarts, två isländska chokladkakor (varav en var god, den andra smakade... ja, skit helt enkelt), Justin Bieber's parfym Someday ("Someday is why we never say never", gulligt.) och en touchable body lotion (vad nu "touchable" betyder..?) som luktar Someday. Ingen skit!
Min älskade pojkvän ligger nu som sagt och sover i min säng; jag lyckades hålla honom vaken så att han ska komma in i rätt dygnsrytm direkt, och han åkte från Newark kl. 21.35 amerikansk tid (03.35 svensk tid) och sov bara en timme på planet, så jag förstår om han är helt slut. Jag börjar själv känna hur ögonlocken vill sluta sig, men benen vill springa, så jag ska först ta mig en löptur mitt i natten (det är ju de bästa!) och sedan försöka joina honom utan att han vaknar.
Önska mig lycka till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar