------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag är lite rädd för att anses som narcissistisk eller egotrippad om jag säger att jag tycker att jag är trevlig, men det tycker jag. Jag menar, människor vill ju vara med mig så något måste jag ju göra rätt. Och så har jag en helt underbar pojkvän som jag älskar, och som älskar mig precis lika mycket, så då måste jag ju verkligen ha gjort något extremt bra! Jag har lätt för att umgås med människor i alla åldrar; lätt för att prata och komma på samtalsämnen, i alla fall i de flesta fall. Det är klart att man inte alltid kan vara på topp, men jag försöker så gott jag kan. För ett par dagar sedan (kanske rent utav igår) kom jag på att de finns en nackdel med att vara vad jag kallar en umgängeskameleont.
När jag umgås med vissa människor som jag normalt inte skulle umgås med, eller som jag inte riktigt känner, så sätter jag mig in i en annan Rebecca känns det som. Ett personlighetsbyte skulle man kunna säga. Jag är annorlunda när jag är med min familj, när jag är med enbart mamma och pappa, och när det bara är jag, syster och bror hemma; när jag är med olika kompisgäng; när jag är med min pojkvän; när jag jobbar – ja, ni fattar vad jag menar. Det är detta som är problemet.
Många som jag pratar med, och även jag själv tycker att det är otroligt viktigt att alltid vara sig själv, att man inte ska skämmas för sig själv och att man inte ska försöka vara någon annan. Men så finns det de där människorna som man inbillar sig (eller verkligen inte tror) skulle tycka att man var helt jävla efterbliven, vilket jag ju uppenbarligen är! (Egentligen tycker jag inte att jag är efterbliven, det är snarare så att jag låter mig vara mig själv i umgängen där de tycker att jag sticker ut och är annorlunda, och som då på något magiskt sätt tycker att jag är lite lagom efterbliven, och det tycker jag är helt okej.) Jag hoppar in i en Rebecca som kan prata med vem som helst om vad som helst, oavsett om det är något jag älskar eller hatar. Problemet är att jag inte alltid låter personen jag pratar med veta vem jag är. Självklart är det ju inte så att det alltid krävs. Har man en kort diskussion med en okänd människa som man antar att man inte kommer träffa så kan jag tycka att det skulle krävas för mycket energi att säga allt man egentligen tycker och tänker, Rebeccan som kan kallprata är mycket lättare att ta fram i det läget. Men det är också där mitt problem ligger.
När jag umgås med en massa människor och ständigt byter umgänge så hoppar jag ju mellan Rebeccorna, så hur vet jag egentligen vem som är den riktiga Rebeccan? Det är lite som universumfrågan: Vem är jag? Vad gör jag här? och sånt där som inte går att svara på. Kanske är det så att mitt riktiga jag är när jag är med en enda viss människa. Problemet där är att det ju nästan är att vara eremit om jag skulle gå från att vara übersocial, till att bara vara med den människan som besitter kraften att ta fram mitt rätta, sanna jag. Eller kanske bara sanna, för sanna behöver ju egentligen inte betyda rätta; jag kan ju vara en bitch när jag är mitt sanna jag, vilket väl enligt de flesta inte skulle vara det rätta.
Det blir lite som ett pussel, där man hoppar från pusselbit till pusselbit, och någonstans på vägen borde det gå snett. Man borde någonstans tappa bort sig själv. Jag har haft turen att ha en familj och vänner som inte har krävt något annat av mig än att jag är mig själv. Jag får tycka och tänka precis vad jag vill, jag får göra vad jag vill, och jag får se ut precis hur jag vill. De skulle inte tycka mindre om mig om jag färgade mitt hår blått eller skaffade piercingar och satte dem huller om buller i ansiktet. De skulle väl tycka att jag löper amok och beter mig skitkonstigt, men jag tror inte att de skulle sluta tycka om mig. Inte utan att jag byter personlighet totalt, men det är väl då jag slutar vara mig själv också.
Personligen skulle jag säga att jag är mest mig själv, antingen när jag är med Pernilla, eller så är det när jag är med Pernilla. Jag tvekar på att det är när jag är med båda två samtidigt. Tur som jag har och kommer jag att umgås en himlans massa med de här två människorna alldeles ensam, så det borde inte vara så svårt att få fram så mycket som möjligt av mitt sanna jag. Kanske. Om det är så det fungerar.
Jag skulle hata att vara som alla andra. Tvingas in i normen att vara som alla andra. Ha samma kläder som alla andra, tycka som alla andra och inte våga tro på mig själv och min förmåga att vara mig själv och därför helt fantastisk! Jag skulle dö om jag inte fick uttrycka vad jag känner, för att jag är rädd vad andra ska tycka och tänka. Tycker jag att piercingar är fult, så ska jag få tycka det, även om jag pratar med en människa som har ansiktet fullt av dem. Sen är det klart att man inte säger till en människa att den ser ut som fan, vilket ju självfallet inte behöver ha med just piercingar att göra. Om jag skulle vara tvungen att vara ärlig i det läget skulle jag nog säga att det är synd att denna människa täcker sitt vackra ansikte med metall, men precis som jag skulle kräva att jag får hata piercingar, så får den jag pratar med tycka precis tvärtom. (Jag hatar inte piercingar, bara så ni vet, men jag tycker det var ett bra exempel.)
Jag tror förresten inte att jag skulle passa in i mallen för fem öre. Kanske har det med att göra att jag inte tar skit, och att det på någon nivå är vad att passa in i mallen innebär. Man låter andra människor bestämma vad man får och inte får tycka, och det är väl ändå det värsta en människa kan bli utsatt för. När man sedan låter de här människorna som ”bestämmer” bestämma, då har man sjunkit enligt min åsikt sjunkit så lågt man kan komma. Man låter andra ta över ens person, för att addera denna till deras lilla armé med ”likasinnade”. Nej, någon måtta får det fan vara! Händer detta er någon gång så ska ni ryta ifrån och skälla ut, inte dem, nej. Ni ska skrika åt er själva för att ni är så jävla dumma i huvudet! Det är såklart vidrigt det de har gjort så ni kan passa på att får pms när ni skäller ut dem. Men man kan egentligen inte klandra dem, eftersom de är precis lika förlorade som er. Nej, er själva är det ni ska skälla ut. Bli riktigt jävla förbannade för att ni har låtit detta hålla på. Sedan ska ni bryta er loss och hitta människor som tycker om er för den ni är.
Jag hade inte innan bestämt mig riktigt för vad poängen med detta inlägg skulle vara, men jag tror att det har formats till att vara att ni ska lyssna på er magkänsla och vara er själva så mycket det går, men till en viss mängd. Inte lägga allt för mycket energi på de som det inte spelar någon roll för vilka ni är; lägga lika mycket energi på dem som de lägger på er. Och så ska ni inte smälta in i mängden, om magkänslan inte säger att det är normen ni innerst inne vill följa, för självklart finns det sånna människor också. En enda människa finns det som jag inte vill att ni eller någon annan ska bli – den som leder armén, och trackar ner på och samlar in vilsna själar. Då kan ni gå och dö. Jag vill lägga till ”Era jävlar.”, men det känns lite för hårt. Eller nej, då kan ni fan gå och dö, era jävlar! Eller hitta er själva och sluta vara beroende av att ha andra under er. Fan, vad förbannad jag blir när jag så mycket som tänker på sånna människor! Nu är jag arg också. Helvete. Nu känner jag för att gå och tänka på äckliga armémännsikor och slå en vägg.
Ja, jag hade ju hoppats på ett lyckligare slut, och tänker därför skapa ett sådant. Jag vill tacka alla de underbara människor i mitt liv som låtit mig vara mig själv. Jag vill dock tacka både de som låtit mig veta att de bryr sig om mig, och de som gjort motsatsen solklar. Då slipper jag undra om jag kan vara mig själv med de människorna. Jag vill tacka er underbara människor för att ni låter mig tycka och tänka självständigt, låtit mig se ut hur jag vill, inte lagt press på att jag ska vara på ett visst sätt. Helt enkelt er som låter mig vara mig själv. Jag skulle inte vara mig utan er. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar