min syster och jag

Idag har jag och Pernilla pumpat sönder i vardagsrummet med Just Dance! Vi blev så jäkla svettiga och trötta att det inte var klokt! Dansspel (eller att bara dansa egentligen) är nog den roligaste träningen som finns. Att röra sig och samtidigt kunna låtarna man rör sig till. Underbart! (Jag funderar för övrigt att gå på afrikansk dans i höst.)

Jag vet inte om jag bloggade om det, men jag vet att jag nämnde för vissa att jag känner mig trött på familjen. Då är det inte människorna det är fel på, de kan vara hur underbara som helst, det är mer en slags "vill flytta hemifrån och vara och klara mig själv"-känsla skulle jag tro. Som sig bör, egentligen. Det är en väldigt jobbig känsla, för jag tappar ibland lusten att ens konversera med min familj. Jag orkar liksom inte prata med samma människor dag ut och dag in, men jag vet inte vad jag ska göra annars. Jag har levt med mina föräldrar i drygt 19 år, och nu känner jag att jag inte orkar mer. Vilket kan låta förståeligt egentligen, tycker jag. Min syster har jag dock bara levt med i 15 år, so she's fine. Hon har kommit till åldern när man kan diskutera precis vad som helst, utan att det blir skämmigt eller awkward, och det är hur skönt som helst! Hanna (Pernillas kompis) nämnde så sent som igår, att hon tycker att jag och Pernilla är väldigt samspelta när vi pratar, och jag antar att det är för att vi gör det rätt ofta. Ibland är det som att vi vet vad den andre ska säga. Jag älskar sånna ögonblick när man säger en hyfsad lång mening exakt samtidigt, och på precis samma sätt. Helt fantastiskt känns det då!

Hon, min älskade syster, säger att när jag flyttar hemifrån så ska hon komma hem till mig titt som tätt och så ska vi ha myskvällar. Bara prata, äta god mat, titta på film, måla varandras tånaglar och sånt annat tjejigt. Jag tror att det skulle vara bra, att det kommer bli bra. Jag skulle nog ärligt talat inte kunna leva utan henne, hon är lite som en sent född tvilling för mig. Fast hon kommer nog alltid kännas som min lilla 8-åriga lillasyster. Det är det som gör det svårast när vi har pratstunder om... ja, men typ sex, killar eller vad som helst, och hon kommer med sina djupa, tilltänkta tankar, då blir jag lite chockad och undrar var min pygmésyster har tagit vägen. Sen brukar jag komma på efter ett tag, att hon sitter mitt framför mig, bara aningen seriösare. lol jk Pernilla kommer aldrig bli en seriös människa. Visst, hon kan vara seriös och bli tagen seriöst, men hon kommer ändå alltid vara min lilla efterblivna krulltott.

Puss på dig, syster. :*