playin' outside the box

Igår satt jag, Pernilla och mamma och åt lunch. Min och Pernillas humor (när vi är trötta (/bara vill jävlas med mamma och pappa)) är väl kanske inte den fräschaste, men det funkar. ^^
Igår när jag och Pernilla var som värst utbrast mamma klagande: "När ska ni börja framhäva eran kvinnliga sida?!"
Det här är en fråga som jag och Pernilla är starkt... emot, skulle man kunna säga. Vi bara stirrade på varandra, vände oss till mamma och frågade i kör: "Varför skulle vi göra det?!" Vi blir alltid förbannade när hon behandlar oss och Daniel på olika sätt. Rapar han, så är det halvlugnt (de säger att de inte har hört det), men rapar jag så blir det ett jävla liv! (Dock har väl inte jag varit den mest disrekta när det kommer till rapar på sistone, men det har alltid varit såhär!)
Hon sa då att vi borde bejaka (vad i helsike det nu betyder (hitta/upptäcka?)) våra feminina sidor. WTF?! Vad menar hon med det? Jo, att vi ska uppföra oss bättre, 'inte som killarna'. Både jag och Pernilla blev så jäkla förbannade så ni förstår inte! (Jag blir arg bara jag tänker på det dumma samtalet vi hade! ... GAAAH!! (Fatta hur starkt jag skrek där! Mina lungor mår inte så bra nu.)) Mamma tycker då att vi ska bete oss mer feminint. Inte som Daniel. Hans beteende är okej. För att han är kille?! För att han råkar ha en snopp mellan benen och inte vi? Vet hon om att det är slumpen..? Jag tvekar.
Jag tror inte att hon är så glad över hur jag och Pernilla blev. Vi är inte flickor på det sättet som jag tror att hon vill att vi ska vara. Vi är väl för högljudda och tar för mycket plats helt enkelt. Jobbigt det där. :)
Hon sa för övrigt att vi "ska sluta vara sånna tomboys". Det skrattade vi mest åt, för visst är det lite roligt? Sen när ansåg jag själv att jag är en tomboy? Hon kanske inte förstår innebörden av det ordet. Eller så är det jag som inte gör det. Antagligen eftersom jag inte anser mig själv vara en tomboy, och jag leker lite outside the box.
(Btw, *random thought* hur kommer det sig att det är när jag är upprörd/arg som inläggen blir så långa? Bara en tanke, såhär i all agressivitet. :P)

Min fråga är: Hur ska jag kunna bete mig som någon annan än mig själv?

Speciellt när hon säger att vi ska stå upp för oss själva och vara oss själva, men ändå stoppar hon oss..? Jag får inte ihop pusselbitarna, men det pusslet löser nog sig själv när hon har kommit på att hon inte kan ändra mig som hon behagar. Jag känner att detta blev ett väldigt negativt inlägg mot min kära moder, som jag älskar så oerhört, men ibland får hon ta och ge sig!

Även om jag inte blev som hon önskade älskar hon mig (det vet jag), men jag önskar att hon kunde börja acceptera mig för hur jag är. Hela denna tomboy-grejen ger mig ungefär samma vibbar som när hon (efter att ha varit utomlands) köpte en Lacoste-tröja till mig. Hon kommer nog aldrig riktigt förstå vem jag är.
Men det kan jag leva med. Huvudsaken är att jag vet vem jag är och att jag accepterar mig själv. Hur andra uppfattar mig är helt upp till dem.
Jag blev som jag blev när jag inte blev som jag skulle, helt enkelt. Och jag är nöjd såhär långt. :)
Kan andra inte respektera mig, är de inte värda att bry sig om och kan ta sitt pick och pack och dra åt helsike!

Amen!