Min första kärlek... Jag liksom antar att det är människor vi pratar om, för annars måste jag väl typ säga mina föräldrar, och hur tråkig läsning skulle det bli?!
När jag tänker på min "första kärlek", så tänker jag på att det ju finns så himla många olika "första" kärlekar (för mig i alla fall). Som den allra, allra första, men som egentligen bara är gullig att tänka tillbaka på. Jag var 3-4 år när jag blev kär för första gången. Allt jag kommer ihåg var att jag tyckte väldigt mycket om pojken, att han var snäll och att han var blond. And that's about it. Det är den enda bilden jag har i huvudet.
Sen finns det den kärleken jag hade när man blev aningen äldre, och börjar skolan. Man kände väl kanske pressen av att andra blir "kära", så måste man ha någon själv att vara kär i. (Jag tydligen tillsammans med Adam Nanne i 4 år (från ettan till femman) "utan att veta om det"... Komplicerade saker det där.) Och sedan när jag kom upp i tonåren så uppstod kärleken som liksom var aningen omöjlig, men som självfallet äntligen skulle hålla. Ehh..? Näe, den gjorde ju inte riktigt det. Jag var fast i den "kärleken" i 6 år.
Jag har varit kär tre gånger sedan dess, dvs. på gymnasiet. Varav två obesvarade, vilket jag tror var bra. För när jag tänker efter så skulle jag inte funkat som mer än kompis med någon av dem, so no hard feelings. :)
Och så finns det den första besvarade kärleken. Den håller på just nu. Den bästa. By far.
Jag kallar den... Giovanni. Jag har aldrig blivit såhär glad av kärlek, någonsin. Och inte heller så ledsen; den är så himla bra, men så jäkla långt bort! Varför?? :(
Jag blir ledsen pga. avståndet. Aldrig pga. honom. Han gör mig inget annat än glad. Och lycklig. Det gör liksom att det ledsna blir värt det, för magkänslan säger mig att det kommer att gå bra; avståndsgrejen löser sig senare liksom. I simply like him too much for it not to. C:
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar