konsten att inte ta skit

Inspirationen till detta inlägg fanns(som i "att finna" - det finns alltså fortfarande kvar ;)) på Julias underbart filosofiska blogg. Hon skrev att hon inte är lika modig som mig, och att det hindrar henne i sitt bloggande. Pssh, jag är fasiken inte modig någonstans när det kommer till bloggande; jag skriver bara om saker som ploppar upp i huvudet, och som jag är för naiv för att inse att folk inte borde veta om. That's all, typ.
Hon skrev även om hur det skulle vara bättre att vara ensam om att veta om när man själv blir sårad. To me, that's complete bullshit. :) När jag blir sårad så ska den som har sårat mig får reda på det, och eftersom det uppenbarligen inte är mitt fel att jag blir sårad, så måste det ju vara den andra människans. Och när jag blir sårad, eller förbannad för den delen, så spyr jag galla på folk. Fast det är mest bara i början, sedan tänker jag mest att det inte skadar mig om folk vet om vilka skitmänniskor det finns där ute. För är det något som min kära mor har lärt mig så är det att man ska stå upp för sig själv, och inte ta någon skit. Punkt. Att man också ska föra upp saker till ytan om man nu blir sårad eller behandlad som skit - för den ende som blir påverkad negativt i slutändan är människan som har varit elak. För jag tror inte att det är så jävla kul och jag tror inte att man blir speciellt stolt över sig själv när det basoneras ut vad man har gjort för elakheter.

Som t.ex. när en kille i skolan helt random kallade mig hora; för verkligen ingenting. Jag blev så chockad att jag inte reagerade överhuvudtaget. Då. Jag reagerade som fan efteråt, vill jag lova! Eftersom det inte kändes bra och jag visste att mamma skulle vara på min sida så pratade jag med henne. Det kändes inte bra helt enkelt för att de kallade mig det, inte för att det helt plötsligt slog mig att jag nog är rätt slampig egentligen, för jag är ju typ så långt ifrån en slampa man kan komma - vilket gör kommentaren till ett skämt, egentligen, men när jag blir förbannad så blir jag förbannad, och då tas allt på allvar.
Mamma pratade med lärare om att man fan inte ska behandla varken hennes dotter eller någon annan på det här sättet, och sedan pratade en lärare med killen. Eftersom jag vågade reagera och gå emot normen mot hur en tjej uppenbarligen förväntas ta en sån kommentar (genom att sitta tyst och bara ta emot det) så kände jag att det blev ett tryck från vissa andra tjejer. Två tjejer (no names) sa t.ex. att "vi behöver inte blanda in vuxna, vi klarar det själva!" När jag då lugnt frågade "men slutar de kalla er saker då?" och svaret blev nej, då suckade jag bara och sa "nej, just det!" Så jävla puckat.
Jag blir förbannad och ledsen på samma gång; dels för att de går på mig, som vågar göra något åt saken, och dels för att de inte reagerar själva. Jag kan inte förstå hur man bara kan låta sig kallas saker; det finns ju inte ens att man ska börja ignorera det, för att det händer så ofta. Vill pojkarna vara tuffa så kan de väl gå på varandra?! Eller vad är problemet? Är det verkligen tufft att gå på de som de anser vara svagare än de själva? Jag menar, om de nu anser sig vara bättre, och verkligen tror på att de är det, så finns det ju ingen anledning till att hävda sig ännu mer? Att kalla folk saker och allt sånt?
Jag tror att det här problemet inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Eller snarare; jag vet att det inte får det. Speciellt när det gäller killar... kanske. Fast det är ju självklart precis lika viktigt att det uppmärksammas hos tjejer. Ett av de problem som jag ser med detta är bara att om en tjej blir kallad t.ex. hora, så blir det antingen så att tjejen sitter tyst och tar det, eller så blir folk förbannade; gäller det däremot en kille så blir det antingen så att killen sitter tyst och tar det, eller så börjar han tjöta, men folk tycker ändå att han kanske kan ta det, eftersom han är kille.

Jag pratade faktiskt med min bror om det här för några dagar sedan. Vi pratade om mental styrka, bl.a. Det började med en bagatell, och efter att jag sagt att jag tvekar på att Broder Daniel har samma mentala styrka att stå upp för sig själv och andra som jag och Pernilla har, så blev jag kallad tjockis, och så tyckte han att jag var äcklig och vidrig. Jag har slutat reagera på sånt, och det är inte för att jag bara är tyst och tar det, utan för att jag vet att han inte menar det, men inte vet vad han ska göra, så då är bästa försvar att attackera. Sen har jag nog mognat rätt rejält under de senaste månaderna tror jag, err... vet jag. Istället för att bli flyförbannad så undrar jag istället vad han menar, och börjar diskutera; eftersom jag vet att om jag häver ur mig en massa onda saker, så kommer han varken bli lugnare eller ta mina argument på större allvar. Sedan sa jag också en gång att det gör ont i hjärtat att höra sånt från sin egen bror (en av de gånger när han taggar igång, men inte jag gör det - vilket gör att han lugnar ner sig rätt fort), och han sa då att han kallar mig tjock för att han inte vill att jag ska väga så mycket som jag göra, och att det gör ont i honom att se mig vara såhär stor. Ibland tror jag att han tror att jag väger typ 90kg, eftersom han verkligen ser mig som storstor. Och så stor är jag inte. Eller så kanske han har ett smalt ideal som jag inte passar in på? Så kan det ju också vara. Hursomhelst så är min poäng att han säger sånna elaka saker (när han är hyfsat lugn) för att han bryr sig om mig, och vill att jag ska gå ner i vikt, men inte vet hur han ska säga det på ett "bättre" sätt. Det är trevligt att prata och diskutera med min bror när han är lugn, för han är en jäklans bra människa, även om han inte alltid visar det. Han har liksom bra tankar och värderingar (dock kanske ett (enligt mig) snedvridet kroppsideal (eller ja, typ medias skulle jag tro..?), men det löser sig nog när han blir äldre och visare... hoppas jag), förutom det faktum att han är med i MUF... *suck*

Det här med att killar inte blir behandlade på samma sätt då... Vi pratade som sagt om att vara stark som person; enligt mig är det när man kan stå upp för sig själv och försvara sig mot andra psykiskt, för honom är det precis likadant, fast fysiskt. Skumt, tycker jag, men det kanske har med att göra att jag är starkare psykiskt än fysiskt, och han mer fysiskt än psykiskt? Kanske? Och man vill väl vara en stark människa, så man skriver om kraven på vad det innebär att vara stark, så att de passar in på en själv.
I vilket fall (fan vad jag kommer in på en massa annat!) så sa han att jag reagerar alldeles för mycket och ofta (i och med detta att han kallade mig tjockis, äckligt och vidrig, och att jag då reagerar) och att andra tjejer gör det också; att vi överreagerar så fort någon säger något elakt.
Jag tycker att det är en rätt intressant synvinkel, eftersom det ju faktiskt är så man "bör" reagera? Men av någon anledning så kallar Bror och hans kompisar varandra för en massa hemskheter, "på skoj" givetvis, och då blir det ju liksom någolunda normalt för honom att alltid ha det klingande i öronen. Så jag skulle säga att problemet inte ligger hos oss tjejer, att vi skulle säga till för ofta, utan för att killarna inte säger till tillräckligt ofta! För det kan väl ändå inte vara så att de elaka orden inte känns? Att det skulle vara så att killar blir immuna mot dumma ord för att de "ignorerar" dem (aka. skrattar på utsidan men gråter på insidan)? Det tror inte jag. Det är bara det att många killar vill vara häftiga och fräcka (och allmänt helvetiskt jobbiga), så de går på varandra och hackar på varandra och tjejer för att höja sig i den manliga samhället. Eller? Jag vet ju inte egentligen, eftersom jag inte föddes som pojke, men jag skulle kunna tänka mig att det är så det funkar.

Sen ska jag inte lovorda tjejers samhälle som ett underbart paradis heller. Titta bara på arbetsmarknaden; män hjälper män, men tyvärr gäller det ofta inte kvinnor, som istället försöker vara bättre än varandra för att ses som mer värda på jobbet. Vilket ju givetvis inte bara är kvinnornas fel. Män vill (väl?) har starka, tuffa kvinnor i de högre positionerna - de som kan ta skit och ruska av sig det med det samma utan att föra ett jävla liv? - och då gäller det ju att visa sig som den starkare.
Tjejer pratar också en jävla massa mer skit bakom varandras ryggar än killar gör. Det är typ vetenskapligt bevisat - vi skvallrar precis lika mycket, men killar pratar om händelser, medan tjejer pratar om människor. Och det går ju inte riktigt att snacka skit om händelser? Ingen blir ju speciellt sårad liksom? Om det nu inte är så att man pratar om saker som involverar människor som man faktiskt umgås med såklart.
Jag hänger inte riktigt med på varför vi gör det. Om det liksom är av ren boredom eller om vi bara känner för att vara elaka ibland. Eller så är det som kära Tyra Banks säger; att vi snackar skit om andra för att vi helt enkelt är avundsjuka, och det lättaste sättet att nedvärdera det som den andre har är att berätta för någon annan om hur kasst det egentligen är, och få bekräftelse på att det är så.

*suck*
Varför kan vi inte bara hjälpa varandra och sluta hacka?! Je ne comprende pas.
Det är ju inte så att folk mår bättre själva av att snacka skit, egentligen. Det sårar en bara inne i själen att vara elak, eftersom man ju vet att man har gjort en människa illa. Så känner i alla fall jag när jag är elak mot mina syskon; så fort jag säger något dumt så tar jag i smyg tillbaka det, för att det gör ont i hjärtat att göra dem illa, men de måste fasiken få tillbaka lite av sin egen medicin ibland! Även om jag precis predikat om att jag har blivit mognare och inte gör det längre, så finns det självfallet stunder där jag känner att jag inte orkar lugna ner mig. Att det är lättare att tagga igång själv på det som mina söta syskon säger, än att försöka lugna ner dem.
Men det är samtidigt skönt att veta om att om jag inte taggar igång, så kommer inte de heller att göra det. Jag märker t.ex. ibland på Daniel ibland när han blir arg, att han säger saker som om han försöker få mig att bli lika förbannad som han redan är. Om jag då är lugn och säger vettiga saker istället för att skrika skällsord, så blir han extremt mycket lugnare på bara några sekunder. Skulle tror att det är så eftersom han vet att jag inte kommer att tagga igång, och det finns liksom ingen mening med att vara den enda som står och skriker. Då ser han bara dum ut.

För att snabbt gå tillbaka till detta med killen i skolan, så kan jag stolt säga att han inte pratade med mig på typ 9 månader. Och då såg vi ändå varandra i skolan varje dag. Jag vet inte varför han inte gjorde det, men jag anar att det var för att han insåg att man inte jävlas med mig ostraffat. Att jag reagerar som ingen annan. Att jag inte låter mig tryckas ner för att någon annan ska få känna sig nöjd på min bekostnad. ... Fan, jag är rätt grym ändå!
Sen att han och hans kompisars motaktion till att jag reagerade var att kasta ägg och ärtor på mitt hus, det är en annan historia. De sprang givetvis härifrån så fort äggen och ärtorna var slut, men det ger ändå mig en slags bekräftelse på att jag hade rätt. Fullkomligt rätt. Och det tror jag att han och hans kompisar, annars hade de inte sprungit härifrån. Då skulle de varit mogna nog att säga till mig att jag överreagerade som fan och att jag väl typ skulle "passa mig jävligt noga" eller något sånt.
Eller så tyckte de att jag hade fel, och kunde inte hitta något annat alternativ än att hjärndött kasta ägg på ett hus som hämnd. Men det kan jag leva med, för jag ångrar inte för en sekund att jag reagerade så "hårt" som jag gjorde. Gud, nej. Tycker man att man blir illabehandlad så ska man väl för i helsike få säga emot?

Vad jag vill säga med detta inlägg är (troligen) följande:
- Jag tycker att Julia ska blogga om allt som poppar upp i hennes vackra hjärna.
- Jag kommer reagera precis lika mycket om någon sårar henne, som om någon skulle sårat mig för vad jag skriver på min blogg. (Nolifer i så fall?)
- Man ska aldrig ta skit, även om det kanske i vissa lägen förväntas av en.
- Jag tycker att man ska våga stå upp för sig själv oftare. (Det inkluderar mig också.)
- Min bror älskar mig även när han är dum i huvudet. (Kanske speciellt mycket då..?)
- Man ska vara snäll mot andra. "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad!"
Det kan självklart finnas fler gömda saker som jag vill att ni ska tänka på när ni läser det här, men det får ni klura ut själva.

Ta fan ingen skit, för ni är sjukt mycket mer värda än så! Och de nolifers som går på er är bara avundsjuka, men man måste fasiken ändå säga till att de väl kan vara lite mindre avundsjuka, för att det är rätt jobbigt när de försöker vara lika awesome som du? Eller bara typ skrika åt dem att hålla käften eller dra åt helvete. Fan vad skönt sånt är...