.

Det här är andra inlägget på detta temat. Det första hittar ni här.

Det jag vill säga idag är att...

Jag är kär.

I en människa 700 mil bort.

(Som om ni inte redan visste det...)

Jag har insett att andras tvek får mig att tveka ibland - om det är möjligt att vara såhär kär i en människa man aldrig faktiskt träffat.

Nu har jag också överlagt med mig själv och kommit fram till att ni får tro på det om ni vill. Eller inte. Men jag tror att jag är det. Jag vet att jag är det. För jag känner inte fjärilar i magen så fort jag ser honom, om jag inte vore kär. Jag ler inte varje gång han poppar upp i hjärnan, om jag inte vore kär. Mitt hjärta värms inte upp till typ tusen grader varje gång han säger att han tycker om mig, om jag inte vore kär.

När jag en gång sa "I like you", och han tittade bort - funderade - och sedan sa "jag... tycker... om dig... mer..?" (med världens sötaste dialekt) - då trodde jag att hjärtat skulle hoppa ut bröstet på mig! Jävlar alltså... Jag trodde jag skulle dö av hur söt han var...är! Ord och andetag fastnade i halsen; och allt kändes bara... rätt. Världens skönaste känsla någonsin. Den känslan kommer alltid finnas kvar. Och det skulle inte känts som det gjorde, om jag inte vore kär.

Men självklart finns det tvivel. Allt kan ju skita sig fullständigt när vi väl ses i sommar. Men om jag tvekar på något, så är det det; att det kommer skita sig. Vi är liksom... för bra för att faila. :)

Dessutom är det en helt ny känsla, som gör att jag tvekar; och jag har känt mycket i mina dar må ni tro. Jag låter gammal, men det är jag inte... Jag vet bara att det här är en ny känsla, en bra känsla. Och sålänge den (och han) får mig att le, så är jag nöjd. Då spelar det ingen roll vad andra tycker och tänker. Bara jag vet, liksom. För jag tycker inte att jag ska behöva andras åsikter för att känna. Men det gör jag nog lite ändå. Behöver andras åsikter för att säkerställa att jag mår bra av att känna som jag gör. Bolla tankar och idéer, för att inte stänga mig inne i mig själv och bara tänka att allt är frid och fröjd. Höra den bittra sanningen ibland, för att kunna mala sönder den. Och ändå tänka att det är bra, och att det kommer bli bättre.

Att tänka på honom utan att le är verkligen omöjligt. Förutom när jag tänker på hur långt bort han är. Då åker mungiporna neråt... Men så tänker jag att, om det är menat att funka, så kommer det lösa sig - på något sätt.

Eller är det för naivt? Att tro att det ska lösa sig? Fast jag tror ju att det kommer göra det. Det måste det göra, annars vet jag inte vad jag gör. För det innebär ju ändå också en sårande känsla när man är så långt bort. Att veta att han inte är här, och jag inte är där. Och att det tar ~10 timmar att ta sig dit. Det är en jävla bit, faktiskt.

Kan kärleksfulla känslor uppstå utan kramar?

Uppenbarligen. Men jag tror inte att de blir bekräftade förrän man ses. Gud, nej. Så det borde finnas tvek. Ingen tvekan om det. Men ändå... Så tror jag verkligen att det kommer lösa sig. Fast vem vet, det kan lika gärna vara min tvivlan som gör att jag intalar mig själv att det kommer lösa sig, fast mitt innersta inre tvekar som fasiken.

Eller!, så tvekar mitt innersta inre eftersom min kärlek aldrig har blivit besvarad innan; och som den ändå på något sätt halvvuxna människa jag är, så börjar jag naturligtvis tveka. För att jag överlägger mer än vad jag skulle gjort för säg 4 år sedan. Alla potentiella risker passerar hornhinnan lika snabbt som lyckan.

Kärlek vid första ögonkastet... Är det möjligt?

Svaret är ja.

Man har gjort tester och studerat hur lång tid det tar för en människa att bli kär. Hur man skulle kunna göra det har jag inte den blekaste om, man mäter väl typ svettningar, rodnader och annat fysiskt. Hursomhelst, så tar det ~2 sekunder att bli kär. 2 sekunder! Om man möts i det verkliga livet då.

Men, hur kan man veta att det är kärlek och inte bara kåthet? När man mäter menar jag; hur kan man veta att man vill ha en människa psykiskt och inte bara fysiskt, genom att enbart se människan framför sig? Är det då det som är kärlek vid första ögonkastet..?

Det är ju rätt puckat egentligen. Hur fasiken ska man kunna veta att man är kär i en människa genom att titta på hen("den" lät för hemskt)?

Hursomhelst, så kommer vi att enligt denna undersökning veta, i sommar. På två sekunder. Eller mindre... :)

Eftersom jag är en... jag tänkte skriva tonåring, men människa är väl mer logiskt, så tänker jag på sex. Och kärlek. Och sex och kärlek. Och kärlek och sex.

De två senare okorrekta meningsbyggnaderna är nämligen rätt vitala ändå - vilket är viktigast? Och lättast? Jag skulle säga den sista. Att det både är viktigare och lättare att först älska den andra personen, och sedan älska med personen.

Å andra sidan (nu är tankeverkstaden igång kan jag säga!), eftersom många väljer att vänta med att ha sex innan man gifter sig; visar det på att sex är viktigare, egentligen? Jag menar, att man "väntar med det bästa till sist"? Att man låter känslor flöda, men man ska ändå hålla på sig? Det var bara en tanke. Jag skulle säga att man istället visar att det är känslorna som är viktiga. Att utan känslor blir det inget sex. Typ. Men då är det fortfarande så att man väntar med att ha sex för att..? Det... är... mer dyrbart? Att man förenar sig med en annan människa. Så måste det ju vara. Och att denna människa inte kan eller ska få vara vem som helst. Jag ser ingen annan anledning i alla fall. Varför skulle man inte vilja njuta liksom? För att... det är en synd? Eller? Njutning är väl en synd? Om det mot all förmodan inte skulle vara det... ja, då finns det ju verkligen ingen anledning till att inte ha sex innan man gifter sig. Och man bara känner att man liksom helt enkelt inte vill ha sex innan man har gift sig. Självfallet. Om man bara vill vara säker på att den andre faktiskt älskar en.

Sen tror jag också att det är ruskigt mycket svårare att lägga till kärlek efter att man har haft sex; än att bli ordentligt kära, och sedan ha sex. Fast det kan ju bara vara jag. Kanske. (Märker ni hur jag tvekar, och undrar om ni håller med, igen?! Jäkla skit. No independence här inte.) Och då blir ju sexet första gången mer speciellt, om man älskar människan, och man vet att människan älskar en tillbaka lika mycket. Ja, det är det bästa sättet, tror jag. Ni kan självfallet tänka att det... jag vet inte. Att man inte skulle ha samma problem med att visa sig naken för sin partner..? Fast å andra sidan existerar väl inte det problemet om man älskar varandra heller. Så näe, kärlek > sex. Punkt.

En annan tanke jag har är att kärlek kan få en att känna sig hel, och att sex kan göra det motsatta. Sex med rätt människa kan ju såklart göra en helare, men jag menar mer att man, liksom... behöver kärlek mer än man behöver sex. Att sex är bra och skönt och allt sånt för stunden, men att kärlek är bra hela tiden. Om det inte är olycklig kärlek såklart, för då är det väl mer eller mindre ett helvete...

Min kärlek är bra just nu. På alla sätt som det går att vara bra på. Eller näe, bäst nästan skulle jag säga. Även om det tar fem och en halv månad innan vi ses, så är jag glad - väldigt glad faktiskt... typ supermegaultraüberglad - över att ha "hittat någon"... På FML. Suck. :)

Äntligen fick jag ur mig lite djupare tankar - and it feels gooood! :)

Over and out.

Rebecca.