min dag

Idag har jag gjort det mesta av dagen (som var kvar efter att jag vaknade vid halv tolv...)!

Jag började med att vara social med mina föräldrar och drack kaffe på verandan, sedan bloggade jag och gick ut med hunden i Riddarsten. Det finns få saker som är så vackra och mysiga som svensk skog! Att bara gå runt och titta och lukta på allt, och se till så att man inte drunknar i lera för tillfället... Vi mötte en dansk jägare med en lös labrador som Luna blev skiträdd för (min lilla meshund <3) och en familj med en shetland sheepdog (aka. sheltie). Luna var superduktig och sprang ifatt mig när hon stannat för att se sig omkring, och väntade och sprang tillbaks om hon sprang för långt fram. Det är skönt att hon börjar bry sig om var man är (efter drygt 3 år...). Körde rätt mycket "kom"-övningar med henne, kände att det behövdes. Dock behöver jag bli bättre på att inte ge henne godis varje gång hon kommer. Hon ska ju bara få när hon är riktigt duktig, men det kan man nog inte kräva av henne när hon knappt konmer...

När jag kom hem bloggade jag lite till och facebookade och Gud vet vad. Ja, efter att jag duschat världens smutsigaste hund som tyckte att det var en superidé att hitta den lerigaste pölen i skogen och göra aölt utom att rulla sig i den. Hon är bra konstig hon. Duschvattnet har nog aldrig varit så smutsigt. Det så oerhört skönt att vara ute och gå, bli kall men samtidigt lite svettig, och sedan ta en dusch. Man känner sig så härligt ren efteråt!

Nu ska jag äta gurka och morötter med dipp, dricka hemmagjord flädersaft, och titta på Entrapment med mamma. En riktigt bra film som jag inte sett på år och dar. Ska bli riktigt mysigt! Och så ska jag skypa med min man. (Haha, jag älskar att kalla honom man; han är mer som en halvmogen 5-åring! Men jag älskar honom ändå.)

äppelkräm

Jag och syster åt äppelkräm till mellanmål, och det var så gott att det är värt att dela med sig av!

2 portioner äppelkräm:
6 små eller 3 stora äpplen (skalade och delade i små bitar, kärnhuset ska bort)
2 dl vatten
3 msk socker (ev mer, smaka av och bestäm själv hur sött ni vill ha)
Lite malen kanel (mald)
1,5 msk potatismjöl

Koka äppelbitarna tillsammans med vatten, socker och lite kanel.
Koka tills äpplena mjuknat, ca 5-7 minuter.
Ta av kastrullen från värmen och rör sönder äppelbitarna.
Rör ut potatismjölet med någon matsked vatten, och blanda ner i kastrullen med kräm.
Låt koka upp igen under omrörning och servera sedan ljummen eller kall, med kall mjölk.

Bon appétit!

länk

För de som missat länken till min andra blogg, så kommer här en länk till Love with Benefits.

"1000 saker man kan göra med en sked"

Jag ska skriva en bok. Fullständigt meningslös, men jag ska göra det.
När vi hade skrivit våra nationella skriftliga prov i Engelska B i höstas så hade jag med mig en RisiFrutti och en sked (logiskt nog). Pernilla mobbade mig för att jag hade med mig en sked. Jag sa då att det finns en massa saker man kan göra med en sked. Hon tvivlade, så nu ska jag skriva en bok, "1000 saker man kan göra med en sked".

Här är några av dem.
Man kan...
1. ... hänga den på näsan.
2. ... hänga den på ena kinden.
3. ... hänga den på andra kinden.
4. ... hänga den på någon annans näsa.
5. ... hänga den på någon annans ena kind.
6. ... hänga den på någon annans andra kind.
7. ... kasta den på någon eller några.
8. ... tävla om vem som kan kasta den längst.
9. ... äta soppa.
10. ... äta glass.
11. ... gröpa ur pumpor.

Ni får gärna en liten kommentar om mer saker man kan göra med en sked!

dagens tankar (2010-03-18)

Jag sitter och tittar och sorterar lite i gamla inlägg, går in på "utkast" (alltså de inlägg jag skrivit med inte publicerat) och hittade detta från 2010-03-18:

Hur tänker pojkar?
Vad tänker pojkar på?
Egentligen?

Jag kan inte påstå att jag kommit speciellt nära svaret under det gångna 1,5 året.

Det är nog inte meningen att jag ska förstå.

i lol'd

Morotssoppa/puré

Jag har precis gjort en randomsoppa/puré.

2 potatisar
2 morötter
1 scharlottenlök
1 vitlöksklyfta
~1,5 dl matlagningsgrädde
valfri mängd maizenamjöl (majsstärkelse)
salt
peppar
italiensk krydda eller örtsalt

Koka potatisarna och morötterna tills de blir halvmjuka.
Ha i scharlotten- och vitlöken.
Häll av vattnet och häll i grädden.
Koka upp, ha i maizenamjöl (som gör soppan tjockare), peppar, salt och kryddan.
Koka lite grann, men se upp så att det inte bränner fast!
Sedan är det bara att hälla upp i skålar och avnjuta supersoppa/purén!

Både Pernilla och pappa tyckte att den var asgod! Pernilla sa till och med att den var godare än min lasagne!! Jag är stolt över att den kom till bara sådär, utan recept eller så. (Och läraren i hemkunskap på högstadiet sa att jag inte har koll på det praktiska..!)

blogger-app

Nu har jag (en livstid efter alla andra) skaffat mig Blogger-appen, vilket gör att jag inte behöver starta datorn och hålla på när smarta tankar ploppar upp och behövs skrivas ner direkt. Smart!

Det var mest det jag ville säga. Nu ska jag ta mig ner till köket och äta frukost.

Hej så länge!

släktkalas, och vad som händer då

Jag och min kära familj kom precis hem från ett släktkalas hos min moster. Jag lärde mig ovanligt mycket under de fyra timmar vi var där. Lite om livet, och lite om idrottsundervisning på dagis...

Jag insåg var att det nog inte var läge att kort förklara för en 5-åring hur lika vi är schimpanser och grisar på atomnivå, när han säger att apor är "tantiga" (jag vet fortfarande inte vad han försökte få fram med detta ordval) och dumma.

Jag har introducerat en iPad till en 5-åring, trodde jag, men han visste redan var det var. Dock tyckte han att det var väldigt spännande att trycka på den; gjorde det gärna och ofta. Vi tittade på x antal avsnitt av Fåret Shaun. Arvid (som mitt 5-åriga kusinbarn heter) satt och berättade för mig vad som hände på skärmen medan det hände, och så berättade han vad som skulle hända. Not cool, bro. Not cool. Världens sötaste Gustav, 2 år, satte sig bredvid mig när vi tittade, frågade mig vad jag hette, och blev på två röda uppslukad av Fåret Shaun. (Det skrämmer mig lite hur lätt barn fastnar vid filmer och tv...)

Min pappa undrade om jag var gravid för att jag pratade om att inte vilja veta könet på min bebis innan den föds, och frågade hur länge bebisar normalt sover på en dag. "Jag är inte gravid", svarade jag. En halvtimme senare dök samma ämne upp och jag tog mig på magen, tittade på mamma och sa: "Ja, om nio månader så!" Det förundrar mig varje gång att det bara är jag som tycker sånt är roligt. De som hör det brukar säga "Usch, säg inte så...", haha!

En konversation mellan min kusin, mig och mitt kusinbarn:
Erik, 29: De har ju börjat med gympa på dagis också.
Jag: Ofta..?!
Arvid, 5: Nej, bara på onsdagar.
Vi skrattade om och om igen åt detta kan jag säga!

Ja, det var lite av vad som hände.

Nu ska jag skypa med min pojkvän för första gången på hela 10 dagar!

att tappa och finna själv

När jag inte har skrivit på ett tag känner jag att jag vill lägga upp något riktigt bra, så att väntan på något sätt har varit värd det. Jag tänker därför nu ge er ett svinlångt inlägg, som inte kommer att handla om något annat än mig själv. Jag tog precis en dusch, och det är av någon anledning alltid då de bästa tankarna kommer fram; de djupa och som jag önskar att jag kunde spela in och lägga upp för de blir aldrig lika bra när jag sätter mig ner för att försöka formulera dem igen. Hursomhelst, detta inlägg kommer då att handla om mig.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag är lite rädd för att anses som narcissistisk eller egotrippad om jag säger att jag tycker att jag är trevlig, men det tycker jag. Jag menar, människor vill ju vara med mig så något måste jag ju göra rätt. Och så har jag en helt underbar pojkvän som jag älskar, och som älskar mig precis lika mycket, så då måste jag ju verkligen ha gjort något extremt bra! Jag har lätt för att umgås med människor i alla åldrar; lätt för att prata och komma på samtalsämnen, i alla fall i de flesta fall. Det är klart att man inte alltid kan vara på topp, men jag försöker så gott jag kan. För ett par dagar sedan (kanske rent utav igår) kom jag på att de finns en nackdel med att vara vad jag kallar en umgängeskameleont.

När jag umgås med vissa människor som jag normalt inte skulle umgås med, eller som jag inte riktigt känner, så sätter jag mig in i en annan Rebecca känns det som. Ett personlighetsbyte skulle man kunna säga. Jag är annorlunda när jag är med min familj, när jag är med enbart mamma och pappa, och när det bara är jag, syster och bror hemma; när jag är med olika kompisgäng; när jag är med min pojkvän; när jag jobbar – ja, ni fattar vad jag menar. Det är detta som är problemet.

Många som jag pratar med, och även jag själv tycker att det är otroligt viktigt att alltid vara sig själv, att man inte ska skämmas för sig själv och att man inte ska försöka vara någon annan. Men så finns det de där människorna som man inbillar sig (eller verkligen inte tror) skulle tycka att man var helt jävla efterbliven, vilket jag ju uppenbarligen är! (Egentligen tycker jag inte att jag är efterbliven, det är snarare så att jag låter mig vara mig själv i umgängen där de tycker att jag sticker ut och är annorlunda, och som då på något magiskt sätt tycker att jag är lite lagom efterbliven, och det tycker jag är helt okej.) Jag hoppar in i en Rebecca som kan prata med vem som helst om vad som helst, oavsett om det är något jag älskar eller hatar. Problemet är att jag inte alltid låter personen jag pratar med veta vem jag är. Självklart är det ju inte så att det alltid krävs. Har man en kort diskussion med en okänd människa som man antar att man inte kommer träffa så kan jag tycka att det skulle krävas för mycket energi att säga allt man egentligen tycker och tänker, Rebeccan som kan kallprata är mycket lättare att ta fram i det läget. Men det är också där mitt problem ligger.

När jag umgås med en massa människor och ständigt byter umgänge så hoppar jag ju mellan Rebeccorna, så hur vet jag egentligen vem som är den riktiga Rebeccan? Det är lite som universumfrågan: Vem är jag? Vad gör jag här? och sånt där som inte går att svara på. Kanske är det så att mitt riktiga jag är när jag är med en enda viss människa. Problemet där är att det ju nästan är att vara eremit om jag skulle gå från att vara übersocial, till att bara vara med den människan som besitter kraften att ta fram mitt rätta, sanna jag. Eller kanske bara sanna, för sanna behöver ju egentligen inte betyda rätta; jag kan ju vara en bitch när jag är mitt sanna jag, vilket väl enligt de flesta inte skulle vara det rätta.

Det blir lite som ett pussel, där man hoppar från pusselbit till pusselbit, och någonstans på vägen borde det gå snett. Man borde någonstans tappa bort sig själv. Jag har haft turen att ha en familj och vänner som inte har krävt något annat av mig än att jag är mig själv. Jag får tycka och tänka precis vad jag vill, jag får göra vad jag vill, och jag får se ut precis hur jag vill. De skulle inte tycka mindre om mig om jag färgade mitt hår blått eller skaffade piercingar och satte dem huller om buller i ansiktet. De skulle väl tycka att jag löper amok och beter mig skitkonstigt, men jag tror inte att de skulle sluta tycka om mig. Inte utan att jag byter personlighet totalt, men det är väl då jag slutar vara mig själv också.

Personligen skulle jag säga att jag är mest mig själv, antingen när jag är med Pernilla, eller så är det när jag är med Pernilla. Jag tvekar på att det är när jag är med båda två samtidigt. Tur som jag har och kommer jag att umgås en himlans massa med de här två människorna alldeles ensam, så det borde inte vara så svårt att få fram så mycket som möjligt av mitt sanna jag. Kanske. Om det är så det fungerar.

Jag skulle hata att vara som alla andra. Tvingas in i normen att vara som alla andra. Ha samma kläder som alla andra, tycka som alla andra och inte våga tro på mig själv och min förmåga att vara mig själv och därför helt fantastisk! Jag skulle dö om jag inte fick uttrycka vad jag känner, för att jag är rädd vad andra ska tycka och tänka. Tycker jag att piercingar är fult, så ska jag få tycka det, även om jag pratar med en människa som har ansiktet fullt av dem. Sen är det klart att man inte säger till en människa att den ser ut som fan, vilket ju självfallet inte behöver ha med just piercingar att göra. Om jag skulle vara tvungen att vara ärlig i det läget skulle jag nog säga att det är synd att denna människa täcker sitt vackra ansikte med metall, men precis som jag skulle kräva att jag får hata piercingar, så får den jag pratar med tycka precis tvärtom. (Jag hatar inte piercingar, bara så ni vet, men jag tycker det var ett bra exempel.)

Jag tror förresten inte att jag skulle passa in i mallen för fem öre. Kanske har det med att göra att jag inte tar skit, och att det på någon nivå är vad att passa in i mallen innebär. Man låter andra människor bestämma vad man får och inte får tycka, och det är väl ändå det värsta en människa kan bli utsatt för. När man sedan låter de här människorna som ”bestämmer” bestämma, då har man sjunkit enligt min åsikt sjunkit så lågt man kan komma. Man låter andra ta över ens person, för att addera denna till deras lilla armé med ”likasinnade”. Nej, någon måtta får det fan vara! Händer detta er någon gång så ska ni ryta ifrån och skälla ut, inte dem, nej. Ni ska skrika åt er själva för att ni är så jävla dumma i huvudet! Det är såklart vidrigt det de har gjort så ni kan passa på att får pms när ni skäller ut dem. Men man kan egentligen inte klandra dem, eftersom de är precis lika förlorade som er. Nej, er själva är det ni ska skälla ut. Bli riktigt jävla förbannade för att ni har låtit detta hålla på. Sedan ska ni bryta er loss och hitta människor som tycker om er för den ni är.

Jag hade inte innan bestämt mig riktigt för vad poängen med detta inlägg skulle vara, men jag tror att det har formats till att vara att ni ska lyssna på er magkänsla och vara er själva så mycket det går, men till en viss mängd. Inte lägga allt för mycket energi på de som det inte spelar någon roll för vilka ni är; lägga lika mycket energi på dem som de lägger på er. Och så ska ni inte smälta in i mängden, om magkänslan inte säger att det är normen ni innerst inne vill följa, för självklart finns det sånna människor också. En enda människa finns det som jag inte vill att ni eller någon annan ska bli – den som leder armén, och trackar ner på och samlar in vilsna själar. Då kan ni gå och dö. Jag vill lägga till ”Era jävlar.”, men det känns lite för hårt. Eller nej, då kan ni fan gå och dö, era jävlar! Eller hitta er själva och sluta vara beroende av att ha andra under er. Fan, vad förbannad jag blir när jag så mycket som tänker på sånna människor! Nu är jag arg också. Helvete. Nu känner jag för att gå och tänka på äckliga armémännsikor och slå en vägg.

Ja, jag hade ju hoppats på ett lyckligare slut, och tänker därför skapa ett sådant. Jag vill tacka alla de underbara människor i mitt liv som låtit mig vara mig själv. Jag vill dock tacka både de som låtit mig veta att de bryr sig om mig, och de som gjort motsatsen solklar. Då slipper jag undra om jag kan vara mig själv med de människorna. Jag vill tacka er underbara människor för att ni låter mig tycka och tänka självständigt, låtit mig se ut hur jag vill, inte lagt press på att jag ska vara på ett visst sätt. Helt enkelt er som låter mig vara mig själv. Jag skulle inte vara mig utan er. Tack.

skrillex

Jag har aldrig älskat en musikvideo så som jag älskar denna! Allt är så himla coolt, och man önskar att alla små människor hade en djävul inom sig så att de kan försvara sig.

Gillar ni musiken bör ni lyssna på den här, den här och den här. Är ni riktigt vågade kan ni även checka in den här!

husmorsskola

Jag sitter och lyssnar igenom P1's Husmorsskola med UnderbaraClara. Det kändes lite innan som att det bara kommer vara ett sånt där program där de gör en massa saker och pratar om en massa saker som skulle vara meningen att göra dagens kvinnor till housewives igen. När jag väl började lyssna så insåg jag att jag hade totalfel och att det var precis på det motsatta sättet. De börjar att prata om att Clara också är feminist och hur ska det gå ihop med att vara husmor och blablabla. Hon säger att att vara Husmor 2011 inte innebär att man ska bli bakåtsträvande och gör precis allt som de gjorde för 100 år sedan, utan att man bara ska ta hjälp av alla de tips, idéer och uppfinningar som de använde och som faktiskt hjälper många av våra praktiska problem.

Clara säger också att hon tror att alla (elle de flesta) män och kvinnor är lite Husmor 2011, för eftersom männen "dras med" i och med att jämställdheten ökar och de är hemma mer så blir det ju så per automatik att även de behöver veta hur man syr i en knapp eller skurar golv när bebisen spyr ner hela altet (ett tydligt pro-argument för att skaffa barn, haha).

Låter najs = Jag fortsätter lyssna.

morotssås, jobb och tv

Nu är jag färdigäten och go. Jag åt aningen för mycket så magen är arg på mig, men det får den leva med. Jag använde inte det vanliga receptet utan testade ett nytt, som visade sig vara mycket bättre. Reommenderas starkt att testa detta eftersom det är både supersmaskigt och vegetariskt!

Jag har förresten jobbat idag och ska göra det imorgon igen! *taggad* Det har varit nåt konstigt med min telefon, så de har kunnat nå mig med endast en telefon, men när de ringer från den telefon som inte vill kommunicera med min så får jag bara ett sms ett tag senare om att de har ringt från skolan. Den informerar mig inte ens om att jag har ett missat samtal. (Någon mer som har Comviq och har detta problem?)

Nu ska jag ta mig en kopp te för att lugna ner magen, och så ska jag och syster titta på True Talent, Idol och Dyngkåt och hur helig som helst. Jag hoppas att vi hinner innan vi ska sova, höhö!

lök

Jag håller på att laga pasta och morotssås till middag, och eftersom jag hatar känslan av den kemiska reaktionen mellan mina ögon och lök så finns det inget annat alternativ än att ta på sig sina simglasögon. "Vackert" är det första ord jag tänker på. Det andra är "efterbliven".

promenix och pallade äpplen

Jag håller på att baka äppelpaj, lyssnar på Muse album Resistance och tittar på regnet. Jag önskar att jag kubde baka och titta ut samtidigt, det vore det optimala.

Innan jag började baka var jag och hunden ute på promenad. Det var meningen att vi skulle gå 3 km, men vi kom inte så långt. Först badade vi i Hagaviken (eller ja, hon gjorde det), och när vi gick förbi Eltons hus ville hon promt in där. Jag tänkte vafasen, och så knackade vi på. Efter badet orkade Luna inte riktigt springa lika mycket som Elton, så när hon fick nog la hon sig i deras damm som hon brukar. Hon failade dock lite idag och gick i från "andra" sidan, där det är djupare, så hon föll face first rakt ner i dammen. En av anledningarna till att jag älskar att ha hund är att de är sånna clowner! De gör en massa puckade saker och så kan man bara stå bredvid och skratta åt dem. (Jag kommer bli en hemsk mamma...)

Äpplena är pallade, alltså den bästa sorten. Eller ja, så pallade som de kan bli när man antar att man får palla. Rosendahl har de bästa äpplena att palla, för de har ett sånt där coolt träd med tre olika sorters äpplen (tror jag) i ett och samma träd. Så deras äpplen rekommenderar jag att man pallar om man har vägarna förbi. Det brukar vara rätt så okej, om man tar de som mår sådär och ligger på marken. Egentligen kan man väl inte säga att jag har pallat äpplen alls, eftersom Rosendahlarna i princip tillhör min familj, men jag gjorde så gott jag kunde. (Ingen såg mig i alla fall!) Som tack ska jag gå över med det som blir över efter att min familj har smaskat i sig det de vill. (Dels för att jag är en oerhört vänlig själ, dels för att mamma och pappa tycker att jag bakar för mycket nuförtiden...)

För övrigt så har jag kollat på motocross idag och upptäckt att det är en rätt intressant sport. Att titta på då; skulle aldrig sätta mig och köra en cross själv...

Tjadå!

9/11

Jag vill inte bli tjatig angående 9/11 (eftersom det uppmärksammas precis överallt), men jag vill ändå uppmärksamma det.

R.I.P.

regn och bio

Det regnade hela dagen igår och det verkar som att det kommer hålla i sig idag också. Jag älskar regn, det är mitt favoritväder. Jag hatar gassande sol, för att inte tala om åska; det är enda gången jag inte tycker om regn, fast då är det ju inte regnets fel.

Senare ska jag åka in till stan med Pernilla och Sofia och titta på Brides maids. Kanske fikar vi också, men det kan man ju inte veta. Det var ett jäkla tag sedan jag var på bio! Måste bli ändring på detta alltså..!

För övrigt tycker jag att bilderna på weheartit är helt underbara!

vill chilla, men städar istället

Jag känner att jag bara vill chilla idag. Typ ligga i sängen och se på film och äta godis (sånt man får göra om man lider av pms!). Men, jag hade ett allvarligt snack med mamma igår och slutsatsen blev i mitt huvud att jag ska göra mer av hennes saker, nu när jag ändå typ bara är hemma på dagarna och bara jobbar ibland. Utgångspunkten för samtalet var att jag tycker att hon städar för mycket och umgås för lite, så detta borde vara lösningen på problemet känns det som. Jag tycker också om att städa, för det mesta, så mig gör det inte så mycket. Mamma skrev en lapp till mig på saker jag kan göra idag, så filmerna och det icke-ännu-inköpta godiset får vänta tills jag städat klart, som en belöning.

första dagen på jobbet!

Jag jobbade som vikarie för första gången idag, och det kändes skitbra! Kl. 11.23 ringde de från skolan och undrade om jag kunde vicka för en lärare från 12. Yrvaket (jag hade ju inte räknat med att jobba eftersom det var pedagogisk eftermiddag!) svarade jag att självklart kunde jag jobba idag! När jag kom dit fick jag lite information om vad jag skulle göra på de olika lektionerna, och en nyckel - som gick till alla dörrar!

Första lektionen hade jag SO med en 8:a, och som de tjötade! Herregud! Jag sa till de ett antal gånger, men de bara fortsatte babbla på. Till sist fick jag slut, höjde rösten och sa: "Alltså, ni är sämst på att hålla käften!" (Dock inte allt för argt.) Tillbara fick jag något i stil med att ingen lärare kan få tyst på dem, att de är den sämsta klassen, och blablabla. Underbar som jag är säger jag, istället för att bara be de vara tysta (igen!), att jag inte tror på det och att det kommer gå skitbra, bara de koncentrerar sig. Och vad händer? Jo, fem minuter senare sitter de och jobbar, tysta och fina! Yesssss, tänkte jag då. Då kände jag mig jävligt grym ska ni veta!

Andra och tredje lektionen hade jag en 6:a i SO och Engelska. I den klassen går det en kille som är hörselskadad; om han inte har på sig sin hörapparat så är han i princip döv. Detta inkluderade att det fanns mikrofoner utställda på borden som eleverna pratar i när de svarar på lärarens frågor, och så skulle jag ha på mig en mikrofon, vilket var lite läskigt på något sätt. Det kändes så seriöst och nytt och allt sånt. Klassen var jättego, men oj vad mycket spring i benen de hade! De tjötade också på en hel del, men jag fick de ändå att jobba på rätt så bra. Det var en kille, Hampus, som levde runt som en vilde och vägrade jobba! Inte ens när jag efter ett tag med mycket tjöt sa att de fick sluta när de var klara med uppgifterna började han jobba. Han hade innan sagt att jag var den bästa vikarien de hade haft (och jag menar, de vet ju, de har ju liksom gått på skolan i två hela veckor, haha!), men när det bara var han och en tjej kvar och jag vägrade låta honom gå innan han hade gjort i alla fall hälften av uppgifterna, så tror jag att det svängde om. Jag bad om en high-five när han var klar, men blev nekad. Jaja, så är det. Jag fick honom i alla fall att jobba, och det är som pappa sa att han ju kan vara "en sån" som inte brukar få något gjort alls, så för att ha varit första gången jag vickar är jag helnöjd!

rabarberpaj

Jag insåg nu att jag helt glömde av att berätta hur jag gjorde min supersmaskiga rabarberpaj (i juni...), så här kommer receptet!

1. Skala 5-6 rabarber med antingen en kniv eller en potatisskalare.
Eller så kan man bara försiktigt dra av skalet, det är inte så noga.

2. Skär rabarberna i 0,5-1 cm tjocka skivor och lägg dem i en ugnsfast form.

3. Häll sedan över 1-1½ dl socker och 1 msk potatismjöl.
Detta gör man (som de flesta vet) för att rabarberna blir supervattniga annars.

4. Blanda 1½ dl vetemjöl och lika mycket havre tillsammans med 2-3 msk socker i en skål.
Blanda sedan i 100g smör med fingrarna eller en gaffel. Sprid sedan blandningen över rabarberna.
In i ugnen på 225 grader i 15-20 min (eller tills pajen börjar bli gyllenbrun).

5. Servera sedan med vaniljsås, glass eller grädde. Jag valde vaniljvisp. Yum!

min syster och jag

Idag har jag och Pernilla pumpat sönder i vardagsrummet med Just Dance! Vi blev så jäkla svettiga och trötta att det inte var klokt! Dansspel (eller att bara dansa egentligen) är nog den roligaste träningen som finns. Att röra sig och samtidigt kunna låtarna man rör sig till. Underbart! (Jag funderar för övrigt att gå på afrikansk dans i höst.)

Jag vet inte om jag bloggade om det, men jag vet att jag nämnde för vissa att jag känner mig trött på familjen. Då är det inte människorna det är fel på, de kan vara hur underbara som helst, det är mer en slags "vill flytta hemifrån och vara och klara mig själv"-känsla skulle jag tro. Som sig bör, egentligen. Det är en väldigt jobbig känsla, för jag tappar ibland lusten att ens konversera med min familj. Jag orkar liksom inte prata med samma människor dag ut och dag in, men jag vet inte vad jag ska göra annars. Jag har levt med mina föräldrar i drygt 19 år, och nu känner jag att jag inte orkar mer. Vilket kan låta förståeligt egentligen, tycker jag. Min syster har jag dock bara levt med i 15 år, so she's fine. Hon har kommit till åldern när man kan diskutera precis vad som helst, utan att det blir skämmigt eller awkward, och det är hur skönt som helst! Hanna (Pernillas kompis) nämnde så sent som igår, att hon tycker att jag och Pernilla är väldigt samspelta när vi pratar, och jag antar att det är för att vi gör det rätt ofta. Ibland är det som att vi vet vad den andre ska säga. Jag älskar sånna ögonblick när man säger en hyfsad lång mening exakt samtidigt, och på precis samma sätt. Helt fantastiskt känns det då!

Hon, min älskade syster, säger att när jag flyttar hemifrån så ska hon komma hem till mig titt som tätt och så ska vi ha myskvällar. Bara prata, äta god mat, titta på film, måla varandras tånaglar och sånt annat tjejigt. Jag tror att det skulle vara bra, att det kommer bli bra. Jag skulle nog ärligt talat inte kunna leva utan henne, hon är lite som en sent född tvilling för mig. Fast hon kommer nog alltid kännas som min lilla 8-åriga lillasyster. Det är det som gör det svårast när vi har pratstunder om... ja, men typ sex, killar eller vad som helst, och hon kommer med sina djupa, tilltänkta tankar, då blir jag lite chockad och undrar var min pygmésyster har tagit vägen. Sen brukar jag komma på efter ett tag, att hon sitter mitt framför mig, bara aningen seriösare. lol jk Pernilla kommer aldrig bli en seriös människa. Visst, hon kan vara seriös och bli tagen seriöst, men hon kommer ändå alltid vara min lilla efterblivna krulltott.

Puss på dig, syster. :*

garfield's favourite dish

De tre senaste dagarna har jag lagat alla middagar i detta hus. I tisdags gjorde jag fiskpinnar, igår fick jag snabbt laga ihop pasta och köttfärssås(Dolmio if you care) (efter att Daniel vägrat göra maten), och idag gjorde jag lasagne.
Fiskpinnarna blev brända, men lasagnen... Herrejävlar vad god den var! Per Morbergs recept med rökt bog och champinjoner. Orgasmiskt. Dock hade det kunnat vara lite mer lasagneplattor i, tyckte mamma. Pappa tyckte att det var bra att det var så mycket bechamelsås. Detta recept med fler lasagneplattor rekommenderas alltså starkt!

P.S. Det irriterar mig att mitt hår ser svinrött ut på ena bilden, och oranget ut på den andra... Man måste helt enkelt träffa mig för att se den riktiga. Sorry!

här kommer en bättre bild!

Dock har jag ju plattat håret här, vilket både jag och syster tycker ser bättre ut.
Så nu är jag dömd att platta håret oftare. Fun, fun, fun..!