Jag har idag bevittnat något jag aldrig sett förr - livs levande, vilda kalkoner i trädgården! De bara gick runt och pickade i marken. Inte för att jag riktigt förstår hur det skulle kunna finnas mat nu, men pickade gjorde de i alla fall.
Marlene berättade för någon vecka sedan om hur kalkonerna försvinner över Thanksgiving. Alltså, inte blir skjutna (fast några blir nog det?), utan de liksom ger sig av. Mycket märkligt tycker jag, men det vore ju coolt om de har fått in någon slags rutin.
Min käre pojkvän ligger och sover, och klockan börjar närma sig 13, vilket gör att jag tänker gå och väcka honom!... Snart. Han lät mig sova till halv två igår (och skröt om hur han gick upp kl. 8, vilket har han frivilligt har gjort en gång sedan jag kom hit...), så jag får väl låta honom sova idag.
Det enda jag vet att vi ska göra idag är att åka och veckohandla, jag och mitt lilla hallontroll! Jag kände för att laga pannkakor till frukost och överraska sömntutan, men så visade det sig att vi inte hade någon mjölk hemma. Dammit! Jaja, det får väl bli imorgon det. Om han inte jobbar vill säga. Hans chef har sagt att de närmaste två veckorna är rätt döda, så hon kommer bara ringa honom om hon behöver hjälp. Men förhoppningsvis inte imorgon, för då blir det pannkaksfrukost så det skräller om det!
Ute i trädgården springer det just nu runt silverfärgade ekorrar, och en av katterna sitter där ute och lurar. Kanske blir det ekorre till middag, man kan ju alltid hoppas...
28 december 2011
fyra andra dagar
Dag 11 - 24 decemberJulafton var rätt lugn. Vi städade och höll på inför juldagen (eftersom det är då amerikanerna firar jul). Sen satt jag i en massa timmar för att få klart Bakboken (vilket jag inte klarade av *sadface*).
På kvällen åt vi kolja (tror jag det var) med senapssås, som min käre pojkvän lagat. Det var jättegott, men en sån rätt som man inte kan vräka i sig av för då mår man dåligt, haha! Men det var supersmaskigt! Sen åt jag och Marlene (mamma Living) hennes svampsoppa med Barley som är typ... bulgur. Det var gott, och man kände sig supernyttig!
Dag 12 - 25 december
Vi öppnade paket runt kl. 12. Mysigt som fasiken faktiskt! Jag trodde det skulle vara jättekonstigt, eftersom vi alltid öppnar paketen på julaftonskvällen med glögg och julgodis, men det var jättemysigt och det blev som en kickstart på dagen!
Giovanni hade köpt ett jättefint halsband i silver med diamanter, format som två hjärtan, och på det inre står det 'love'. Jättegulligt! Jag hade sagt till honom att jag inte önskade mig något, men han satte den enda önskningen jag kunde komma på. (Det är ju uppenbarligen ett tecken från Gud!!) Det enda jag gav honom var en plastmåttsats från ICA, haha! För Bakboken var ju inte klar, och jag kunde ju inte ge honom en massa lösa pappersbitar heller!
Jag fick en massa söta presenter från Clarence och Marlene också. Bl.a. en Piggly Wiggly-T-shirt! Det är en mataffär, och något slags private joke inom familjen, som jag inte alls hänger med på, men nu har jag i alla fall en rosa tröja med grisar på både bak- och framsidan - kan man bli lyckligare?! Sen fick jag ett paket tuggummi, en ficklampa, tre Rocher Ferrero-chokladbitar och två par roliga strumpor (det ena paret med papegojor på, och det andra med hjärtan och pilar på). Mycket uppskattat! Alla de små sakerna låg naturligtvis i julstrumpor som har hängt över öppna spisen ända sen jag kom hit. Det känns som en sån typ av tradition som jag vill ta med hem. Det visade sig också att hans katter tycker om att ligga i lådor och gamla paketpåsar. Weird...
Runt två kom hela tjocka släkten hit. Eller ja, tjock och tjock, fyra personer (Clares fru Bambi, en mostersman, två kusiner och en kusinflickvän) som jag inte träffat innan, moster Patty och Clare. När hela min släkt samlas så är vi uppemot en tjugo personer, så det kändes aningen tomt måste jag säga.
En konversation utspelad av kusinerna:
Dom till mig: "So you're the Swedish girlfriend we've heard so much about?"
Tony till Dom: "Yea, Dom, now you owe me $5, 'cause she's not made-up!"
I lol'd, haha!
Själva måltiden var trevlig, men det kändes väldigt konstigt att byta ut julskinka och stuvad kål mot kåldolmar och lasagne. Men gott var det!
Efter att släkten gått hem skypade jag med mina kära päron. De var överlyckliga över att prata med mig, och sa att de saknar mig där hemma, och att det känns som att något fattas när jag inte är där på självaste julafton. Mysmamma och myspappa!
Efter skypandet satte jag mig ner och klistrade ihop bakboken. Jag kände runt kl. 22 att jag fasiken inte orkade mer idag (hade suttit i nästan fyra timmar) så jag bestämde mig för att ge honom Bakboken, men säga att den inte är färdig och att jag ska fixa klart den nästa gång han är och jobbar. Så jag slog in den i hederligt svenskt julpapper och la den under granen. Jag sa åt Giovanni att han fick öppna den när han ville, vilket (chockande nog?!) visade sig vara på direkten. Nervositeten hade hunnit bygga upp sig - jag menar tänk om han faktiskt inte skulle gilla den?! - så det var med hoppet i näsborrarna (you heard me!) som jag såg på medan han öppnade paketet. Självklart hade jag inget att vara nervös inför - han älskade den! Han kunde inte sluta säga hur söt jag är, haha! Han kom in i någon storts trans tror jag. Men så är den jäkligt snygg också! Bilder kommer upp senare.
Efter det skulle jag tro att vi såg en film och gick och la oss.
Dag 13 - 26 december
Jag tror faktiskt inte att vi gjorde så himla mycket den här dagen. Sov som grisar till kl. 12, jag tvättade både lakan, mina och hans kläder (vilket jag faktiskt tycker är lite mysigt) och sedan häckade vi framför tv:n hela dagen. En massa Family Guy, och ett matlagningsprogram om en man med konstig, blond frisyr som åker omkring i USA och smakar på mat. I flertalet av programmen testade han hamburgare, och jag blev så sjukt sugen! Jag sa suckande detta till Giovanni, och vad tror ni händer om inte att han går ut i köket och ställer sig och gör hamburgare?! Supergoda blev de, med en massa kryddor i, parmesanost och Gud vet vad. Skitgott! Medan han lagade mat vek jag kläder och la ner de i diverse byrålådor. Ja, och sedan chillade vi ännu mer, och däckade senare på sängen som efter en lång och hård arbetsdag.
Dag 14 - 27 december
Jag har varit i USA i två veckor! Det känns helt sjukt, som att jag i princip just kommit hit! Tiden bara flyger och far! Snart ska jag till Atlanta, och efter det är det två månader kvar, så vi har ju lite tid trots allt.
Jag fick ut min amerikanske pojkvän på en promenad (om än en kort sådan) i regnet - victory! Vi gick upp på den skogstäckta (men inte snötäckta...) kullen där han bor, och han berättade att det tidigare funnits ett tuberkulossjukhus där uppe. Spooky! Haha, allt med skog och sjukhus är horror movie-tecken för mig! Vi var la ute en kvart eller så, men sedan började han mesa sig och klaga på att han var kall och att det regnade. Han ser uppenbarligen inte charmen med regn. Så vi vankade hem igen.
Väl inne i värmen gjorde han varm choklad med kanel, vilket var förvånansvärt gott! Sen tittade vi på Contagion, åt middag, tittade på Fright night, och avslutade med Alien. Så lite filmfestival blev det allt. Alla tre filmerna var bra, men det är tvek på om jag skulle se någon av dem igen. Lotta skulle väl dock varit glad över att jag äntligen har sett Alien...
På kvällen åt vi kolja (tror jag det var) med senapssås, som min käre pojkvän lagat. Det var jättegott, men en sån rätt som man inte kan vräka i sig av för då mår man dåligt, haha! Men det var supersmaskigt! Sen åt jag och Marlene (mamma Living) hennes svampsoppa med Barley som är typ... bulgur. Det var gott, och man kände sig supernyttig!
Dag 12 - 25 december
Vi öppnade paket runt kl. 12. Mysigt som fasiken faktiskt! Jag trodde det skulle vara jättekonstigt, eftersom vi alltid öppnar paketen på julaftonskvällen med glögg och julgodis, men det var jättemysigt och det blev som en kickstart på dagen!
Giovanni hade köpt ett jättefint halsband i silver med diamanter, format som två hjärtan, och på det inre står det 'love'. Jättegulligt! Jag hade sagt till honom att jag inte önskade mig något, men han satte den enda önskningen jag kunde komma på. (Det är ju uppenbarligen ett tecken från Gud!!) Det enda jag gav honom var en plastmåttsats från ICA, haha! För Bakboken var ju inte klar, och jag kunde ju inte ge honom en massa lösa pappersbitar heller!
Jag fick en massa söta presenter från Clarence och Marlene också. Bl.a. en Piggly Wiggly-T-shirt! Det är en mataffär, och något slags private joke inom familjen, som jag inte alls hänger med på, men nu har jag i alla fall en rosa tröja med grisar på både bak- och framsidan - kan man bli lyckligare?! Sen fick jag ett paket tuggummi, en ficklampa, tre Rocher Ferrero-chokladbitar och två par roliga strumpor (det ena paret med papegojor på, och det andra med hjärtan och pilar på). Mycket uppskattat! Alla de små sakerna låg naturligtvis i julstrumpor som har hängt över öppna spisen ända sen jag kom hit. Det känns som en sån typ av tradition som jag vill ta med hem. Det visade sig också att hans katter tycker om att ligga i lådor och gamla paketpåsar. Weird...
Runt två kom hela tjocka släkten hit. Eller ja, tjock och tjock, fyra personer (Clares fru Bambi, en mostersman, två kusiner och en kusinflickvän) som jag inte träffat innan, moster Patty och Clare. När hela min släkt samlas så är vi uppemot en tjugo personer, så det kändes aningen tomt måste jag säga.
En konversation utspelad av kusinerna:
Dom till mig: "So you're the Swedish girlfriend we've heard so much about?"
Tony till Dom: "Yea, Dom, now you owe me $5, 'cause she's not made-up!"
I lol'd, haha!
Själva måltiden var trevlig, men det kändes väldigt konstigt att byta ut julskinka och stuvad kål mot kåldolmar och lasagne. Men gott var det!
Efter att släkten gått hem skypade jag med mina kära päron. De var överlyckliga över att prata med mig, och sa att de saknar mig där hemma, och att det känns som att något fattas när jag inte är där på självaste julafton. Mysmamma och myspappa!
Efter skypandet satte jag mig ner och klistrade ihop bakboken. Jag kände runt kl. 22 att jag fasiken inte orkade mer idag (hade suttit i nästan fyra timmar) så jag bestämde mig för att ge honom Bakboken, men säga att den inte är färdig och att jag ska fixa klart den nästa gång han är och jobbar. Så jag slog in den i hederligt svenskt julpapper och la den under granen. Jag sa åt Giovanni att han fick öppna den när han ville, vilket (chockande nog?!) visade sig vara på direkten. Nervositeten hade hunnit bygga upp sig - jag menar tänk om han faktiskt inte skulle gilla den?! - så det var med hoppet i näsborrarna (you heard me!) som jag såg på medan han öppnade paketet. Självklart hade jag inget att vara nervös inför - han älskade den! Han kunde inte sluta säga hur söt jag är, haha! Han kom in i någon storts trans tror jag. Men så är den jäkligt snygg också! Bilder kommer upp senare.
Efter det skulle jag tro att vi såg en film och gick och la oss.
Dag 13 - 26 december
Jag tror faktiskt inte att vi gjorde så himla mycket den här dagen. Sov som grisar till kl. 12, jag tvättade både lakan, mina och hans kläder (vilket jag faktiskt tycker är lite mysigt) och sedan häckade vi framför tv:n hela dagen. En massa Family Guy, och ett matlagningsprogram om en man med konstig, blond frisyr som åker omkring i USA och smakar på mat. I flertalet av programmen testade han hamburgare, och jag blev så sjukt sugen! Jag sa suckande detta till Giovanni, och vad tror ni händer om inte att han går ut i köket och ställer sig och gör hamburgare?! Supergoda blev de, med en massa kryddor i, parmesanost och Gud vet vad. Skitgott! Medan han lagade mat vek jag kläder och la ner de i diverse byrålådor. Ja, och sedan chillade vi ännu mer, och däckade senare på sängen som efter en lång och hård arbetsdag.
Dag 14 - 27 december
Jag har varit i USA i två veckor! Det känns helt sjukt, som att jag i princip just kommit hit! Tiden bara flyger och far! Snart ska jag till Atlanta, och efter det är det två månader kvar, så vi har ju lite tid trots allt.
Jag fick ut min amerikanske pojkvän på en promenad (om än en kort sådan) i regnet - victory! Vi gick upp på den skogstäckta (men inte snötäckta...) kullen där han bor, och han berättade att det tidigare funnits ett tuberkulossjukhus där uppe. Spooky! Haha, allt med skog och sjukhus är horror movie-tecken för mig! Vi var la ute en kvart eller så, men sedan började han mesa sig och klaga på att han var kall och att det regnade. Han ser uppenbarligen inte charmen med regn. Så vi vankade hem igen.
Väl inne i värmen gjorde han varm choklad med kanel, vilket var förvånansvärt gott! Sen tittade vi på Contagion, åt middag, tittade på Fright night, och avslutade med Alien. Så lite filmfestival blev det allt. Alla tre filmerna var bra, men det är tvek på om jag skulle se någon av dem igen. Lotta skulle väl dock varit glad över att jag äntligen har sett Alien...
24 december 2011
dagarna som kommit och gått
Jag tänker att jag kommer få en såndär jobbig bloggstoppgrej om jag inte bloggar nu, så nu bloggar jag.
Ja, så Amerika då. Det är där jag befinner mig just nu. Lite sjukt är det ju egentligen, men jag har vant mig. Eftersom jag har missat att blogga om många dagar, och jag är lat, så tänkte jag att jag nu skall beskriva dagarna superkort (och vissa bra saker längre (smart där, Rebecca!)). För att göra det hela lite enklare (för mig) så lägger jag in alla bilder i ett senare inlägg.
Dag 1 - onsdag 14 december
Vaknade tidigt, drack vatten, åkte till Landvetter; kramade om mamma, pappa och Pernilla (Daniel hade fysikprov samma morgon, så han valde att inte gå upp vid 05.00 (förståeligt).
Fick en hel rad på planet till Bryssel för mig själv (skönt); gick åt fel håll på flygplatsen och fick gå tillbaks; missade nästan planet; satt brevid fransktalande man som inte kunde engelska; bored.
Åt knappt någonting; väldigt trevlig personal och egen tv-skärm (thank God!).
Landade i USA. Tänkte att allt skulle gå bra och att jag snart skulle träffa Giovanni, men icke. Vid passkontrollen tog de in mig i ett litet läskigt rum och en aningen läskig armérakad man (de är alltid läskigast, men vet liksom inte om de är på ens sida eller inte) pratade med mig. De undrade hur mycket pengar jag hade med mig, om min pojkvän var amerikansk medborgare, om min pojkvän jobbade osv. En massa frågor. Jag blev nervös, som fan, haha! Men så frågade jag honom varför de pratade med mig. Likom, varför, egentligen. Då sa han att de bara hade uppfattat att jag hade haft med mig ~2100 kr i cash, och inte att jag hade med mig mitt (nya supercoola, vuxenpoänggivande) VISA-kort. Han sa att eftersom jag är ung och inte hade med mig så mycket pengar (med tanke på att jag stannar i tre månader) så oroade de sig för att jag kommer jobba när jag är här, vilket jag ju inte får, för jag har inte arbetsvisum. Så det var det. Ut och hämta väskan och ut i väntsalen. Jag såg ingen Giovanni, så jag tänkte bara "Jag följer med strömmen". Men så känner jag en hand ta tag i min resväska, och en välbekant röst som säger "Are you lost or something?" Värmen från hjärtat när jag ser in i hans ögon... Alltså, herregud vad skönt sånt är. Det känns... "bra" i hela kroppen. Underbart.
In på IKEA (välkommen till USA..?); köpte glögg, sill, lingondricka, Annas pepparkakor och annat random; tre timmars bilresa hem till huset. Sen kommer jag ärligt talat inte ihåg vad vi gjorde. Jag kommer ihåg att jag frös något jäkligt dock. Vattenbrist troligen.
Jo, och så gjorde Giovannis mamma (let's call her Marlene) en svingod pasta/köttfärsgegga med italiensk halvstark korv. Jäklar i havet vad gott det var! Det kändes som att det var precis vad jag behövde efter att knappt har ätit på 20 timmar.
Dag 2 - torsdag 15 december
Mycket vila. Dock gjorde ju jetlagen att jag inte kunde somna om när Giovanni stack till jobbet vid halv åtta. Smått irriterande eftersom ögonlocken var tunga som cementblock, och det kändes som cementkorn innanför dem.
Jag skypade med min syster och bror så att de fick reda på att jag levde, och så visade jag dem runt i huset. Skönt att se två bekanta ansikten måste jag säga.
Giovannis söta mamma (som enligt Pernillas beskrivning ser ut som den perfekta italienska mamman, vilket jag är beredd att hålla med om) tog med mig på en rundtur i Binghamton. Vi åkte runt och tittade på affärer, åkte upp på en av kullarna som omringar Binghamton, och pratade och hade trevligt. När vi skulle tillbaks till huset fastnade vi i en kö, och inte utan anledning. En lastbil med ett ENORMT släp hade tänkt vända ner mot motorvägen med knappt något svängrum alls! Till allas förvåning lyckades han(eeeller hon)!
Vi åt pork chops med broccoli och sötpotatis när vi kom hem.
Det var ungefär vad jag orkade med. Jetlag for the win!
Dag 3 - fredag 16 december
Har inget minne av vad jag gjorde denna dag = it was a good day... ;)
Jo, kan vara denna dag jag skypade med mamma. Hennes första dag, och allt gick super. Förutom att hon satt och skrek att hon inte kunde höra mig i början och sen insåg att hon glömt sätta på ljudet på datorn. Mamma och teknik alltså...
Dag 4 - lördag 17 december
När Giovanni åkte(som ni vet existerar inte 'gick' i USA...) till jobbet lyckades jag somna om och sov till två. Skön... t.
På kvällen åkte jag och Giovanni iväg och åt på restaurang. Jag tog pasta, han deep dish (basically, en pizza med höga kanter och en massssssa fyllning, som jag aldrig hade hört talas om innan). Efteråt åkte vi ända bort till andra sidan vägen(!!!!!) och köpte biobiljetter till Sherlock Holmes. Eftersom det var en och en halv timme kvar till filmen skulle börja gick vi till en djuraffär som låg precis bredvid. Därinne fanns något som jag aldrig sett (irl) förut: en glasinhägnad med två huskeyvalpar!! Så söta att jag trodde jag skulle dö! (Dock håller jag med min syster om att det är hemskt "om" de blir sönderstressade...) Så vi petade lite på dem, fortsatte in i affären och klappade kaniner, marsvin, hamstrar, you name it. Min badass boyfriend klappade fåglarna, även fast man inte fick det! I'm a lucky gurrl.
När vi kom in i biosalen kunde vi knappt tro våra ögon. Det var världens lyxigaste stolar! Alltså, det går knappt att beskriva! (Tyvärr var det för mörkt för att ta bilder, får ta med digitalkameran nästa gång.) Om ni som varit hemma hos mig tänker på den gröna fotöljen nere i vardagsrummet - sånna, fast i läder och mocka, i hela salen! Det var väl en 150-200 platser kanske, så det var ju ingen liten sal heller! Nämnde jag att vi betalade $9 dollar för detta?! Löjligt billigt ju! Skall göras om snarast! Filmen var grym och bör ses snarast! Man kan ju tänka att en andra film generellt alltid blir lite sämre än den första, men den här var precis lika bra! Najs med svenska representation också.
I bilen påväg hem sjöng och dansade vi till Wake me up before you go-go. ... Yea, we're that gay.
Detta var då vår första riktiga dejt. Känns lite konstigt att det inte har blivit av innan faktiskt.
Dag 5 - söndag 18 december
Hemlängtan slog till lika hårt som jag slår min pojkvän på tetris, och eftersom Giovanni till råga på allt var världens mest osociala, så jag åkte med Marlene och veckohandlade. Hon varnade mig för att hon är en sån som kan gå i affärer hur länge som helst. Då förklarade jag för henne att jag är likadan. Det är något lugnt och skönt med att bara gå runt och titta i butiker tycker jag; speciellt när det är affärer man aldrig varit i förut (för att inte nämna i andra länder..!).
Vi stannade i 3 timmar... Överlevde på ciabattabröd i bilen hem, och hade en sen tacokväll. (Jag har fortfarande kvar att komma på hur jag ska överleva utan tacos varje fredag...)
Dag 6 - måndag 19 december
Hemlängtan låg fortfarande som en hinna över min aura och jag levde som i koma. Var liksom nere utan att fullt förstå varför. På stallet fick vi en gång klart för oss att när man håller på och byter från ett sätt att rida till ett annat, så finns det en gråzonsperiod där allt bara känns fel. Det man gjorde förut känns fel, och det man håller på att träna in känns fel. Jag jämför med något sådant. Kunde liksom inte riktigt sätta fingret på vad det var. Ensamhet tror jag. Som att jag liksom inte passade in och allt var jobbigt och nytt, även om jag försökte vara glad. Jag har nog aldrig mått såhär dåligt utan anledning förut.
Jag, Giovanni och Marlene åkte och hälsade på hos Clare och Bambi (Clares höggravida fru). Tyvärr missade vi Bambi som skulle iväg och jobba, men jag fick träffa Clare i alla fall. Mycket trevlig. (Fint att ge betyg till människor.) Vi drack te, åt pizza och kollade på Super Troopers (en lite "haha, åååh, jag orkar inte!"-film... Om ni förstår vad jag menar. Pernilla gör nog det i alla fall.).
Dag 7 - tisdag 20 december
Hemlängtan försvann och allt kändes frid och fröjd igen.
Giovannis syster Clare och moster Patty kom över, och vi bakade en slovakisk kaka som heter kolatchki (finns hur många olika stavningar som helst). Vi fyllde dem med aprikosmos, nötgegga och vallmofröfyllning (som var svinäcklig, haha!). Nötgeggan var helt klart godast!
På kvällen tittade vi på både Toy Story 3 och Trollkarlens lärling. Två helt okej filmer måste jag säga, men så tycker jag om nästan all sån slags "barn"film.
Dag 8 - onsdag 21 december
I princip det enda jag gjorde var att titta på Legally Blonde och städa Giovannis chinchillas bur. Så galet söt så man kan dö! Zahara heter hon. När man klappar är det som att ta på luft, så lätt och mjukt. Jag tänkte att jag skulle vara lite snäll mot henne och städade buren, ändrade lite på omgivningen för att ge henne någon sorts stimulans, och lät henne springa fritt i sovrummet en halvtimme eller så.
Jo, och så gjorde jag knäck också! Det visade sig att de inte hade våran typ av sirap (som de kallar 'golden syrup'), så jag fick göra en blandning mellan vit sirap (som inte smakade någonting, utan bara var söt), honung och molasses. Det gick sådär, men amerikanerna var nöjda, så då är jag också nöjd.
Dag 9 - torsdag 22 december
Jag sov svinlänge! Det är så skönt att ha hela sänge för sig själv när Giovanni har åkt till jobbet, men det suger att vakna och inse att han inte är där. Lite bittersweet, helt enkelt.
Jag och Marlene åkte och handlade igen, denna gång på jakt efter saffran. Vi åkte till en närliggande affär, plockade på oss en massa annat, men så visade det sig såklart att de inte hade saffran (eftersom det kostar $500/28g (WHAAAT?!?!)), så det var bara att leta vidare. Istället för att slösa tid på att åka omkring var Marlene smart nog att faktiskt ringa och höra med olika affärer innan vi åkte iväg. Vi fick tag i ett paket (1 gram) för $17. Rövdyrt, som min syster skulle sagt.
Väl hemma åt vi kinesisk hämtmat. Jag har bara ätit kinesiskt i China town på Manhattan innan (jävlar var snobbigt det låter, haha!), så inte visste jag vad jag skulle välja, men det blev bra med kyckling och sockerärtor till slut. Jag, Giovanni, Marlene och pappa Clarence delade ändå på allt i slutändan.
När jag väl sen började med bakandet började jag med att göra bort mig genom att hälla i tillräckligt mycket socker för en sats, när jag bara skulle göra en halv. Jag sa det till Marlene och hon sa att det inte skulle vara några problem med att göra fler bullar, så jag körde på en hel sats istället. Någonting med jästen sket sig, så det tog ungefär två timmar för den att jäsa istället för 30 minuter. Den var allmänt konstig också, mer som en kakdeg än en bulldeg. Och så glömde jag att man ju ska, typ, krossa saffranet i en mortel eller liknande för att få ut mer smak. Men precis som med knäcken så var amerikanerna nöjda, så då är jag också det.
Dag 10 - fredag 23 december
Mina damer och herrar - Zander har kommit till Jorden! Han föddes tidigare idag kl. 12.15. Han är så söt så det är inte sant! Han föddes med vad amerikanerna kallar "cone head", dvs. hand huvud var avlångt när han föddes, men eftersom fontanellen är mjuk, så är det lugnt. Kan inte hålla mig tills jag får träffa honom!
När jag vaknade låg det en lapp i köket från Marlene. Hon skrev att jag skulle äta bacon och bagels, och bad mig städa klart i köket, vilket innebar att fixa disken och torka bänken. Jag hängde inte med på om hon menade att jag skulle diska eller ta ut ur diskmaskinen, och ambitiös som jag är gjorde jag bådeoch. Diskade allt jag såg som var diskbart och torkade rent. Hon blev glad när hon kom hem, så något måste jag ju ha gjort rätt.
Sen har jag mest jobbat med Giovannis julklapp idag. Jag hoppas att han blir glad! Finns ju ingen anledning till varför han inte skulle tycka om den, men man är ju ändå lite nervös. Tänk om, liksom... Jag är väldigt nöjd i alla fall, och jag har sagt att om han inte tycker om den, så tar jag med den hem igen, haha!
Ja, så Amerika då. Det är där jag befinner mig just nu. Lite sjukt är det ju egentligen, men jag har vant mig. Eftersom jag har missat att blogga om många dagar, och jag är lat, så tänkte jag att jag nu skall beskriva dagarna superkort (och vissa bra saker längre (smart där, Rebecca!)). För att göra det hela lite enklare (för mig) så lägger jag in alla bilder i ett senare inlägg.
Dag 1 - onsdag 14 december
Vaknade tidigt, drack vatten, åkte till Landvetter; kramade om mamma, pappa och Pernilla (Daniel hade fysikprov samma morgon, så han valde att inte gå upp vid 05.00 (förståeligt).
Fick en hel rad på planet till Bryssel för mig själv (skönt); gick åt fel håll på flygplatsen och fick gå tillbaks; missade nästan planet; satt brevid fransktalande man som inte kunde engelska; bored.
Åt knappt någonting; väldigt trevlig personal och egen tv-skärm (thank God!).
Landade i USA. Tänkte att allt skulle gå bra och att jag snart skulle träffa Giovanni, men icke. Vid passkontrollen tog de in mig i ett litet läskigt rum och en aningen läskig armérakad man (de är alltid läskigast, men vet liksom inte om de är på ens sida eller inte) pratade med mig. De undrade hur mycket pengar jag hade med mig, om min pojkvän var amerikansk medborgare, om min pojkvän jobbade osv. En massa frågor. Jag blev nervös, som fan, haha! Men så frågade jag honom varför de pratade med mig. Likom, varför, egentligen. Då sa han att de bara hade uppfattat att jag hade haft med mig ~2100 kr i cash, och inte att jag hade med mig mitt (nya supercoola, vuxenpoänggivande) VISA-kort. Han sa att eftersom jag är ung och inte hade med mig så mycket pengar (med tanke på att jag stannar i tre månader) så oroade de sig för att jag kommer jobba när jag är här, vilket jag ju inte får, för jag har inte arbetsvisum. Så det var det. Ut och hämta väskan och ut i väntsalen. Jag såg ingen Giovanni, så jag tänkte bara "Jag följer med strömmen". Men så känner jag en hand ta tag i min resväska, och en välbekant röst som säger "Are you lost or something?" Värmen från hjärtat när jag ser in i hans ögon... Alltså, herregud vad skönt sånt är. Det känns... "bra" i hela kroppen. Underbart.
In på IKEA (välkommen till USA..?); köpte glögg, sill, lingondricka, Annas pepparkakor och annat random; tre timmars bilresa hem till huset. Sen kommer jag ärligt talat inte ihåg vad vi gjorde. Jag kommer ihåg att jag frös något jäkligt dock. Vattenbrist troligen.
Jo, och så gjorde Giovannis mamma (let's call her Marlene) en svingod pasta/köttfärsgegga med italiensk halvstark korv. Jäklar i havet vad gott det var! Det kändes som att det var precis vad jag behövde efter att knappt har ätit på 20 timmar.
Dag 2 - torsdag 15 december
Mycket vila. Dock gjorde ju jetlagen att jag inte kunde somna om när Giovanni stack till jobbet vid halv åtta. Smått irriterande eftersom ögonlocken var tunga som cementblock, och det kändes som cementkorn innanför dem.
Jag skypade med min syster och bror så att de fick reda på att jag levde, och så visade jag dem runt i huset. Skönt att se två bekanta ansikten måste jag säga.
Giovannis söta mamma (som enligt Pernillas beskrivning ser ut som den perfekta italienska mamman, vilket jag är beredd att hålla med om) tog med mig på en rundtur i Binghamton. Vi åkte runt och tittade på affärer, åkte upp på en av kullarna som omringar Binghamton, och pratade och hade trevligt. När vi skulle tillbaks till huset fastnade vi i en kö, och inte utan anledning. En lastbil med ett ENORMT släp hade tänkt vända ner mot motorvägen med knappt något svängrum alls! Till allas förvåning lyckades han(eeeller hon)!
Vi åt pork chops med broccoli och sötpotatis när vi kom hem.
Det var ungefär vad jag orkade med. Jetlag for the win!
Dag 3 - fredag 16 december
Har inget minne av vad jag gjorde denna dag = it was a good day... ;)
Jo, kan vara denna dag jag skypade med mamma. Hennes första dag, och allt gick super. Förutom att hon satt och skrek att hon inte kunde höra mig i början och sen insåg att hon glömt sätta på ljudet på datorn. Mamma och teknik alltså...
Dag 4 - lördag 17 december
När Giovanni åkte(som ni vet existerar inte 'gick' i USA...) till jobbet lyckades jag somna om och sov till två. Skön... t.
På kvällen åkte jag och Giovanni iväg och åt på restaurang. Jag tog pasta, han deep dish (basically, en pizza med höga kanter och en massssssa fyllning, som jag aldrig hade hört talas om innan). Efteråt åkte vi ända bort till andra sidan vägen(!!!!!) och köpte biobiljetter till Sherlock Holmes. Eftersom det var en och en halv timme kvar till filmen skulle börja gick vi till en djuraffär som låg precis bredvid. Därinne fanns något som jag aldrig sett (irl) förut: en glasinhägnad med två huskeyvalpar!! Så söta att jag trodde jag skulle dö! (Dock håller jag med min syster om att det är hemskt "om" de blir sönderstressade...) Så vi petade lite på dem, fortsatte in i affären och klappade kaniner, marsvin, hamstrar, you name it. Min badass boyfriend klappade fåglarna, även fast man inte fick det! I'm a lucky gurrl.
När vi kom in i biosalen kunde vi knappt tro våra ögon. Det var världens lyxigaste stolar! Alltså, det går knappt att beskriva! (Tyvärr var det för mörkt för att ta bilder, får ta med digitalkameran nästa gång.) Om ni som varit hemma hos mig tänker på den gröna fotöljen nere i vardagsrummet - sånna, fast i läder och mocka, i hela salen! Det var väl en 150-200 platser kanske, så det var ju ingen liten sal heller! Nämnde jag att vi betalade $9 dollar för detta?! Löjligt billigt ju! Skall göras om snarast! Filmen var grym och bör ses snarast! Man kan ju tänka att en andra film generellt alltid blir lite sämre än den första, men den här var precis lika bra! Najs med svenska representation också.
I bilen påväg hem sjöng och dansade vi till Wake me up before you go-go. ... Yea, we're that gay.
Detta var då vår första riktiga dejt. Känns lite konstigt att det inte har blivit av innan faktiskt.
Dag 5 - söndag 18 december
Hemlängtan slog till lika hårt som jag slår min pojkvän på tetris, och eftersom Giovanni till råga på allt var världens mest osociala, så jag åkte med Marlene och veckohandlade. Hon varnade mig för att hon är en sån som kan gå i affärer hur länge som helst. Då förklarade jag för henne att jag är likadan. Det är något lugnt och skönt med att bara gå runt och titta i butiker tycker jag; speciellt när det är affärer man aldrig varit i förut (för att inte nämna i andra länder..!).
Vi stannade i 3 timmar... Överlevde på ciabattabröd i bilen hem, och hade en sen tacokväll. (Jag har fortfarande kvar att komma på hur jag ska överleva utan tacos varje fredag...)
Dag 6 - måndag 19 december
Hemlängtan låg fortfarande som en hinna över min aura och jag levde som i koma. Var liksom nere utan att fullt förstå varför. På stallet fick vi en gång klart för oss att när man håller på och byter från ett sätt att rida till ett annat, så finns det en gråzonsperiod där allt bara känns fel. Det man gjorde förut känns fel, och det man håller på att träna in känns fel. Jag jämför med något sådant. Kunde liksom inte riktigt sätta fingret på vad det var. Ensamhet tror jag. Som att jag liksom inte passade in och allt var jobbigt och nytt, även om jag försökte vara glad. Jag har nog aldrig mått såhär dåligt utan anledning förut.
Jag, Giovanni och Marlene åkte och hälsade på hos Clare och Bambi (Clares höggravida fru). Tyvärr missade vi Bambi som skulle iväg och jobba, men jag fick träffa Clare i alla fall. Mycket trevlig. (Fint att ge betyg till människor.) Vi drack te, åt pizza och kollade på Super Troopers (en lite "haha, åååh, jag orkar inte!"-film... Om ni förstår vad jag menar. Pernilla gör nog det i alla fall.).
Dag 7 - tisdag 20 december
Hemlängtan försvann och allt kändes frid och fröjd igen.
Giovannis syster Clare och moster Patty kom över, och vi bakade en slovakisk kaka som heter kolatchki (finns hur många olika stavningar som helst). Vi fyllde dem med aprikosmos, nötgegga och vallmofröfyllning (som var svinäcklig, haha!). Nötgeggan var helt klart godast!
På kvällen tittade vi på både Toy Story 3 och Trollkarlens lärling. Två helt okej filmer måste jag säga, men så tycker jag om nästan all sån slags "barn"film.
Dag 8 - onsdag 21 december
I princip det enda jag gjorde var att titta på Legally Blonde och städa Giovannis chinchillas bur. Så galet söt så man kan dö! Zahara heter hon. När man klappar är det som att ta på luft, så lätt och mjukt. Jag tänkte att jag skulle vara lite snäll mot henne och städade buren, ändrade lite på omgivningen för att ge henne någon sorts stimulans, och lät henne springa fritt i sovrummet en halvtimme eller så.
Jo, och så gjorde jag knäck också! Det visade sig att de inte hade våran typ av sirap (som de kallar 'golden syrup'), så jag fick göra en blandning mellan vit sirap (som inte smakade någonting, utan bara var söt), honung och molasses. Det gick sådär, men amerikanerna var nöjda, så då är jag också nöjd.
Dag 9 - torsdag 22 december
Jag sov svinlänge! Det är så skönt att ha hela sänge för sig själv när Giovanni har åkt till jobbet, men det suger att vakna och inse att han inte är där. Lite bittersweet, helt enkelt.
Jag och Marlene åkte och handlade igen, denna gång på jakt efter saffran. Vi åkte till en närliggande affär, plockade på oss en massa annat, men så visade det sig såklart att de inte hade saffran (eftersom det kostar $500/28g (WHAAAT?!?!)), så det var bara att leta vidare. Istället för att slösa tid på att åka omkring var Marlene smart nog att faktiskt ringa och höra med olika affärer innan vi åkte iväg. Vi fick tag i ett paket (1 gram) för $17. Rövdyrt, som min syster skulle sagt.
Väl hemma åt vi kinesisk hämtmat. Jag har bara ätit kinesiskt i China town på Manhattan innan (jävlar var snobbigt det låter, haha!), så inte visste jag vad jag skulle välja, men det blev bra med kyckling och sockerärtor till slut. Jag, Giovanni, Marlene och pappa Clarence delade ändå på allt i slutändan.
När jag väl sen började med bakandet började jag med att göra bort mig genom att hälla i tillräckligt mycket socker för en sats, när jag bara skulle göra en halv. Jag sa det till Marlene och hon sa att det inte skulle vara några problem med att göra fler bullar, så jag körde på en hel sats istället. Någonting med jästen sket sig, så det tog ungefär två timmar för den att jäsa istället för 30 minuter. Den var allmänt konstig också, mer som en kakdeg än en bulldeg. Och så glömde jag att man ju ska, typ, krossa saffranet i en mortel eller liknande för att få ut mer smak. Men precis som med knäcken så var amerikanerna nöjda, så då är jag också det.
Dag 10 - fredag 23 december
Mina damer och herrar - Zander har kommit till Jorden! Han föddes tidigare idag kl. 12.15. Han är så söt så det är inte sant! Han föddes med vad amerikanerna kallar "cone head", dvs. hand huvud var avlångt när han föddes, men eftersom fontanellen är mjuk, så är det lugnt. Kan inte hålla mig tills jag får träffa honom!
När jag vaknade låg det en lapp i köket från Marlene. Hon skrev att jag skulle äta bacon och bagels, och bad mig städa klart i köket, vilket innebar att fixa disken och torka bänken. Jag hängde inte med på om hon menade att jag skulle diska eller ta ut ur diskmaskinen, och ambitiös som jag är gjorde jag bådeoch. Diskade allt jag såg som var diskbart och torkade rent. Hon blev glad när hon kom hem, så något måste jag ju ha gjort rätt.
Sen har jag mest jobbat med Giovannis julklapp idag. Jag hoppas att han blir glad! Finns ju ingen anledning till varför han inte skulle tycka om den, men man är ju ändå lite nervös. Tänk om, liksom... Jag är väldigt nöjd i alla fall, och jag har sagt att om han inte tycker om den, så tar jag med den hem igen, haha!
18 december 2011
godermorgon
Jag vet att jag är sämst på att blogga, och att det är många som är nyfikna på hur jag har det här borta i USA. Jag kan inte lova att jag bloggar mer idag, men Giovanni ska eventuellt jobba imorgon, så då ska jag bl.a. berätta om hur de tog mig vid passkontrollen, och min och Giovannis första(!) dejt. Så håll i er för snart blir det åka av!
Min lilla nörd spelar nördspel i nördsängen nördsent på nördmorgonen. Glad är han också.
Min lilla nörd spelar nördspel i nördsängen nördsent på nördmorgonen. Glad är han också.
09 december 2011
04 december 2011
dåligt med uppdateringar...
Jag vet, och jag är lite ledsen för att jag är så kass på att uppdatera nuförtiden. Antar att det inte kommer bli så himla mycket innan jag befinner mig i Landet långt borta. Tyvärr.
Det är så himla mycket som ska göras innan jag åker. En del är dock avcheckat, som att klippa hunden. Jag och Pernilla gjorde det igår. Tre timmar tog det. Låter som mycket, men det... känns som ännu längre. (Makes sense...?...) Det som gör att det tar tid är att hunden inte riktigt är... sammarbetsvillig. Hon håller på och flyttar sig och låter en inte hålla i varken tassar eller huvud, vilket gör det jäkligt mycket svårare än om hon bara hade stått kvar fint och stilla. Skönt att ha gjort det i alla fall; nästa gång blir någon gång i april.
Jag och hunden gick ner till båtbryggan idag. Där fick hon springa omkring och var så lycklig, så! Blåste som attan. Kallt var det också, men smart som jag är ställde jag mig bakom ett träd där det inte var lika blåsigt.
Det här med att packa inför en tremånadersresa alltså... Det är så svårt. Mest att veta hur mycket man ska ta med sig egentligen. Jag tänker att man kan köpa rätt mycket där borta (som typ deo, tandborste, smink, etc.), så det tänker jag nog inte ta med. Men kläder. Hur mycket? Och, vad? Jag har fått reda på att jag ska ha med mig en massa varma kläder, så det ska jag ju självklart ta med, men hur mycket?? HUR MYCKET?? En vecka? Två? En månad? (För en månads klädförbrukning får plats i en resväska och en kabinväska...) Klurigt. Jag satsar nog på 10-14 dagar, något sånt. Tvättmaskin finns ju såklart, så det är ju inte så att jag kommer få klädnöd om jag inte försätter migsjälv i det läget, och det vore ju dumt.
Jag skaffade mig ett VISA-kort i veckan. Kände mig väldigt vuxen. Det är en av de sakerna som jag har oroat mig mest över, att jag inte ska kunna betala och så, så jag och mamma gick ner till Handelsbankens kontor och pratade med en kille där. Han sa att mitt vanliga kort bara kan ta ut pengar ur automat i USA, och att han rekommenderade att skaffa VISA. Han hade precis kommit hem från Paris i helgen, och varit i USA för en vecka sen (WTF?), och sa att han aldrig haft problem med att betala, och att de flesta som tar MasterCard också tar VISA, så det lugnade nerverna.
Sen är jag mest rädd över att det ska bli strul med väskor, och att jag inte ska fatta någonting när jag väl landar i USA. Inte lika nervös över att inte hitta Giovanni, vilket ju... känns bra. Jag och mamma ska i nästa vecka införskaffa en ny kabinväska. Det är allt lite struligt när man ska flyga med tre olika bolag (två till USA och ett till Atlanta), och alla tre har olika kabinväskemått som man måste följa. Varför kan inte alla bara ha samma mått?? Det är nog mest det jag oroar mig för, att de ska säga att min väska är för stor och blablabla. Jag kommer inte orka strul. Jobbigt med strul när man flyger själv för första gången liksom. (Eller egentligen reser själv överhuvudtaget. (Förutom tåg in till Göteborg då; det är jag duktig och klarar själv!))
Jag vet inte om jag har nämnt det i någon gammalt inlägg, men det känns som att min förmåga att göra mig förstådd på engelska försvinner när jag prata med någon jag aldrig träffat förut. Jo, det har jag nog nämnt. Det är verkligen, på riktigt, skitjobbigt. Jag blir nervös och snubblar på orden (i alla fall i huvudet).
Jaja, det löser sig. Folk är inte så hemska som mitt huvud får mig att tro. Hoppas jag...
Det är så himla mycket som ska göras innan jag åker. En del är dock avcheckat, som att klippa hunden. Jag och Pernilla gjorde det igår. Tre timmar tog det. Låter som mycket, men det... känns som ännu längre. (Makes sense...?...) Det som gör att det tar tid är att hunden inte riktigt är... sammarbetsvillig. Hon håller på och flyttar sig och låter en inte hålla i varken tassar eller huvud, vilket gör det jäkligt mycket svårare än om hon bara hade stått kvar fint och stilla. Skönt att ha gjort det i alla fall; nästa gång blir någon gång i april.
Jag och hunden gick ner till båtbryggan idag. Där fick hon springa omkring och var så lycklig, så! Blåste som attan. Kallt var det också, men smart som jag är ställde jag mig bakom ett träd där det inte var lika blåsigt.
Det här med att packa inför en tremånadersresa alltså... Det är så svårt. Mest att veta hur mycket man ska ta med sig egentligen. Jag tänker att man kan köpa rätt mycket där borta (som typ deo, tandborste, smink, etc.), så det tänker jag nog inte ta med. Men kläder. Hur mycket? Och, vad? Jag har fått reda på att jag ska ha med mig en massa varma kläder, så det ska jag ju självklart ta med, men hur mycket?? HUR MYCKET?? En vecka? Två? En månad? (För en månads klädförbrukning får plats i en resväska och en kabinväska...) Klurigt. Jag satsar nog på 10-14 dagar, något sånt. Tvättmaskin finns ju såklart, så det är ju inte så att jag kommer få klädnöd om jag inte försätter migsjälv i det läget, och det vore ju dumt.
Jag skaffade mig ett VISA-kort i veckan. Kände mig väldigt vuxen. Det är en av de sakerna som jag har oroat mig mest över, att jag inte ska kunna betala och så, så jag och mamma gick ner till Handelsbankens kontor och pratade med en kille där. Han sa att mitt vanliga kort bara kan ta ut pengar ur automat i USA, och att han rekommenderade att skaffa VISA. Han hade precis kommit hem från Paris i helgen, och varit i USA för en vecka sen (WTF?), och sa att han aldrig haft problem med att betala, och att de flesta som tar MasterCard också tar VISA, så det lugnade nerverna.
Sen är jag mest rädd över att det ska bli strul med väskor, och att jag inte ska fatta någonting när jag väl landar i USA. Inte lika nervös över att inte hitta Giovanni, vilket ju... känns bra. Jag och mamma ska i nästa vecka införskaffa en ny kabinväska. Det är allt lite struligt när man ska flyga med tre olika bolag (två till USA och ett till Atlanta), och alla tre har olika kabinväskemått som man måste följa. Varför kan inte alla bara ha samma mått?? Det är nog mest det jag oroar mig för, att de ska säga att min väska är för stor och blablabla. Jag kommer inte orka strul. Jobbigt med strul när man flyger själv för första gången liksom. (Eller egentligen reser själv överhuvudtaget. (Förutom tåg in till Göteborg då; det är jag duktig och klarar själv!))
Jag vet inte om jag har nämnt det i någon gammalt inlägg, men det känns som att min förmåga att göra mig förstådd på engelska försvinner när jag prata med någon jag aldrig träffat förut. Jo, det har jag nog nämnt. Det är verkligen, på riktigt, skitjobbigt. Jag blir nervös och snubblar på orden (i alla fall i huvudet).
Jaja, det löser sig. Folk är inte så hemska som mitt huvud får mig att tro. Hoppas jag...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)