önskelistans baksida

Jo, en sak till.

Jag hatar att skriva önskelistor! Jag menar, när man var liten så kunde man ju önska sig superdyra saker, och såklart bli besviken, men nu känns det som att man förväntas skriva önskelistor som bara innehåller hushållsapparater, böcker och strumpor.

Det ska vara släktkalas i huset nu på söndag, det är därför jag klagar. Måste skriva en nu, måste önska rätt, känns det som. Önska det man tror att de kan ge en. Som flytta-hemifrån-grejer. Jag hatar det. Fast samtidigt vill man ju inte lägga pengar på hushållsgrejer själv, när man sen väl flyttar hemifrån. Sen är ju jag dock en sån som gärna ser att saker matchar. Att alla hushållsapparater kanske inte kommer från samma kollektion, men så att allt matchar lite i alla fall. Rostfritt vs Shabby chic, lite så.

Jaja, det löser sig, jag skriver ner det jag vill ha, och så får väl mamma sålla bort det hon inte tror att folk kommer köpa. Resultatet får vi på söndag.

Klart slut!

my dator has gone wild!

Det är något fel med min datormus, vilket gör att jag inte använder datorn för den laggar bara, klickar av sig själv och musen flyttar sig härsan tvärsan.

Som jag ser det har detta ändå på något sätt förbättrat mitt liv (datorn har varit paj sedan jag kom hem till Sverige). Jag har varit och ridit med Sofia på världens sötaste fjording, två gånger till och med! När hon ringde i förrgår och frågade om jag skulle med sa min lata sida nej, men så tänkte jag att jag hade ju inget planerat, och ridning är ju alltid trevligt! Jag har helt enkelt blivit piggare och vill göra mer saker. Jag har till exempel börjat brodera, vilket jag tycker är väldigt skönt och avslappnande (och så får man vuxenpoäng också!). Mina rump- och lårmuskler har tagit stryk dock kan jag säga! Jag red barbacka iförrgår och när jag sedan skulle lägga mig i sängen så gjorde det så jäkla ont att jag knappt kunde lägga mig på rygg. Men det var helt klart värt det!

Jo, men piggare då. Jag har mer energi (min syster har till och med påpekat detta!) och... tja, jag är gladare helt enkelt. (Förutom när jag tänker på mitt framtida yrkesval, då får jag bara panik och vill gå in i en vägg. Literally.)

Detta är då skrivet från pappas iPad, som faktiskt är riktigt bekväm att skriva ifrån! Det är klart, det känns lite som att det blir mer slrv- och stvafel (hehehe) men det funkar bättre än dator i den mening att jag inte blir fast vid den på samma sätt.

Det enda negativa med att datorn är halnere är egentligen att jag inte kan skypa med Giovanni. (Funderar dock på att låna min systers dator.) Han flyttar på söndag!! Internat i iallafall ett år, tre timmar hemifrån. Känns ju allmänt modigt, jag tvekar på om jag skulle våga göra det. Jo, kanske om jag skulle gå en utbildning som ledde till ett yrke som jag brinner för, men ett sådant finns inte just nu (vilket är anledningen till paniken om framtida yrkesval). Modig tycker jag att han är!

Giovanni är ju dock inte den enda i min omgivning som flyttar till helgen - Jonas ska också flytta! Fast inte lika långt, "bara" in till stan. Närmare sin skola, eftersom han spenderar största delen av sin vakna tid där. Makes sense! Lika modigt att flytta av Jonas tycker jag. Flytta känns ju som ett jäkla steg, oavsett hur långt ifrån sitt tidigare hem man flyttar. Fast det är nog läskigare om man inte känner någon dit man flyttar. Men sådant tror jag löser sig med tiden.

För övrigt har jag gått ner 1 kg sedan jag kom hem från USA (om nu Giovanni och Sofias vågar visar samma vikt). Just saying... ;)

Nu ska jag fortsätta brodera och lyssna på Cissi Wallins podcast från Radio Ett.

Tjoflöjt!

in brussels two

Skrivet runt kl. 14.15 lokal tid.

Nu har det gått 6,5 sen jag kom till flygplatsen och jag har fortfarande inte sovit något. Har varit uppe i 22 timmar, är liiite trött. Jag hoppas på att jag är så trött när jag kommer hem att jag bara däckar och inte orkar vara ledsen. Den tröttheten är jobbigast; när man är så trött att man bara vill sova, men man saknar och gråter som en dåre så att det inte går. Då brukar jag bara försöka lugna ner mig och andas djupare. Stänga av tankarna och tänka på sömn. Ibland börjar jag tänka på något konstigt så att jag tror att jag sover, det hjälper faktiskt!

Jag tittade på det näst sista avsnittet av den sjuttonde säsongen av Top Model, och vandrade sedan mot gaten. Insåg att jag hade gått upp en trappa som jag egentligen inte skulle ha gjort, så jag fick gå tillbaka och så småningom gick jag genom säkerhetskontrollen igen. Sen satte jag mig vid Starbucks, men köpte inget, förutom Internet. 3€ för en timme. Jag tyckte att det var värt det, efter att ha levt utan någon som helst kontakt med civilisationen (för flygplatser är ju inte så civiliserade ni vet...) i ett halvt dygn. Dock fungerade inte iMessage på iPhonen av någon anledning, det var dumt.

När den tiden tog slut för en halvtimme sedan gick jag mot gaten, och här sitter jag nu. Med en massa svenskar och svenska. Det känns faktiskt jättekonstigt att inte ha amerikaner runt sig. Jag tror att det kommer vara något att vänja sig vid igen.

Jag har så himla tråkigt och har haft det ända sen jag sa hej då till Giovanni. Det finns ingenting att göra, och flygplatsen är helt tom. Mamma tyckte att jag skulle ta resan som gav mig en 7-timmars layover, jo tjena! Nästa gång räcker det lätt med 1,5 timme. Det var så lång tid jag hade på mig när jag bytte flyg i Bryssel i december, och det fungerade alldeles utmärkt. Dock, med tanke på att jag missade flyget i söndags så kände mamma att det var bäst att ha jättemycket tid, så att vi inte skulle behöva köpa en biljett till för att jag missar mitt connection flight.

Usch, jag känner att jag kommer sakna engelskan också! Det flyter så bra nu, och så tar det helt plötsligt slut. Jag får ha några långa samtal med både Giovanni och Clare känner jag. Något som är ännu konstigare är att Zander kommer vara gammal när jag kommer dit nästa gång. Om Giovanni kommer hit till sommaren, och sedan till jul, så kommer jag inte se någon i familjen Living förrän om 15 månader, och då lär väl Zander både kunna prata och gå! Jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva utan Giovannis familj, den är så mysig! Man blir så glad av alla, och alla är så underbart snälla! Riktigt go familj han har där alltså!

Om 20 minuter är det dags att gå på planet. Jag kan inte vänta! För även om jag vet att jag kommer sakna Giovanni som en jävla dåre, så saknar jag familjen också. Mest min bebishund. Henne saknar jag jättemycket, och vill mysa jättemycket med! Jag började sakna henne när jag sa hej då i december. Sedan fick Giovannis katt Gypsy vara min kattbebis medan jag var där. Hon blev nog lite trött i slutet tror jag. Fast hon tycker om att sova mellan mig och Giovanni. Det är varmt och gosigt! Dag 2 satt jag och klappade henne i nästan 2 timmar. Så söt och snäll är hon! Låter en göra nästan vadsomhelst med henne. Men hon tycker inte om att hänga upp-och-ner så värst mycket, men det får hon göra ändå.

Jag känner att jag börjar skriva som en kratta, så nu säger jag hej då.

Vi hörs när jag kommer hem till Sverige!

in brussels

Skrivet runt kl. 10.00 lokal tid.

Jag befinner mig just nu i Bryssel, Europas huvudstad, och min bästa vän är ett eluttag som håller min dator vid liv. Hittintills har resan funkat bra, men jag ska inte ljuga det var jävligt nära att jag inte hann den här gången heller (hehe).
Jag vaknade vid 10, snoozade i 45 minuter och packade sedan ihop min väska igen. När jag var klar skulle vi väga min väska som skulle checkas in för att se till så att den inte vägde för mycket – vilket den såklart gjorde. Max 50,7 lbs (23 kg) och den vägde 52 lbs. Då sa Marlene, ”Ja, men det är ju bara ett par jeans” så då tog jag ur ett par och knökade ner i min redan fulla resväska. Därefter satte sig jag och Giovanni i bilen, och så började vi upprepningen av söndagens resa.

Allt gick bra, halvvägs. När vi minst anar det så hamnar vi i en i princip stillastående kö, som kort därefter också blev det. Vi körde 1,9 miles (~3 km) på 1,5 timme. FML, alltså. Jäklar vad panikslagen jag blev där ett tag! När folk började gå ur bilarna så gick Giovanni fram till två truckförare som stod och pratade vid sidan av vägen, för att höra vad anledningen till stillaståendet var. Minivan-trailer-krock. Tre döda. Båda sidor av motorvägen avstängda. Jävlar alltså. Något sånt hade jag ju inte förberett mig på! Då kände jag bara att det var rätt lugnt att vi stod i kö. Vettig anledning liksom. När det sedan började röra på sig och vi kom fram till olycksplatsen, och såg den krossade vanen... Mina tankar for snabbt som fan till februari 2008 och min egen familjs krash. Usch! Jag måste erkänna att det inte var förrän då som jag insåg vilken otrolig tur vi hade! Att alla överlevde, och kom undan så pass lindrigt som vi gjorde. Nej, fy fan. Man ska ta det lugnt i trafiken!

När det väl släppte efter olyckan så kunde vi köra rätt långt utan några problem, sen körde vi in i en liten sträcka av rush hour, men det släppte också rätt fort. Dock var det inte långt kvar till incheckningen skulle stänga. En timme innan behövde vi vara där, och vi hade runt 2h15min på oss till flyget skulle lyfta. GPS:en sa att vi skulle vara där 18:12(skumt hur jag tänkte skriva 6.12pm, lol), men familjen som satt och uppdaterade oss på trafiken hemifrån Sverige sa att det skulle ta 1h30min. Jag har aldrig haft sån panik i hela mitt liv. Sån jäkla tidspress. Skulle jag missat flyget så visste jag ju inte vad som skulle hända. Det här var sista planet hem, och mitt visa har gått ut. Giovanni sa nej till att gifta sig med mig om jag blev fast. Den jäkeln (kärleksfullt sagt såklart). Giovanni hade suttit och skakat på huvudet för att hålla sig vaken innan, men nu var han full med adrenalin från stressen och var pigg som satan. Jag höll käften och försökte att inte få panik...

Mamma hade sagt att jag skulle be Giovanni släppa av mig så att jag kunde checka in min väska och skynda mig till gaten, och så fick vi ”säga hej då imorgon”. ”I helvete heller”, tänkte vi två och svängde in på korttidsparkeringen. Med 4 minuter till stängningstiden skyndade vi oss in på flygplatsen och med andan i halsen checkade vi in min väska – som vägde 22,4 kg. (Tack, Marlene, säger jag bara! Tack, tack, tack för att du sa åt mig att lägga över jeansen!)

Vi kramades och pussades, sa hejdå och så försvann jag in till säkerhetskontrollen. Jag såg Giovanni stanna kvar för att se mig försvinna, och ångrar att jag inte tittade tillbaka, det hade jag velat att han gjorde. När jag kom fram till passkontrollen sa killen (eller mannen, jag vet inte riktigt vad jag kallar pojkar 20-årsåldern) något om min födelsedag som jag missade totalt. ”You celebrated your birthday here?” ”Yes. Yes, I did.” vad allt jag fick ur mig, stressad som fan. Jag förklarade läget, att vi hade hamnat i kö och att folk hade dött på motorvägen. Då sa han att han jobbar med ambulans och ser sånt ofta. (Jag har fortfarande inte fått ihop det; är flygplatsjobbet extraknäck? Det lät konstigt, men jag orkade inte bry mig ett skvatt.) Jag kallsvettades, pulsen var hög och allt, allt, allt fokus låg på att inte missa planet. Han sa att jag hade ju kommit i tid, så nu kunde jag lugna ner mig, men sånt är ju alltid lättare sagt än gjort. När jag hade tagit av mig skorna och lagt allt i de fina plastlådorna så gick jag in i X-ray-maskinen, vilket jag aldrig har gjort förut. Kvinnan som sa åt mig hur jag skulle göra småskrattade och sa att jag skulle ta det lugnt, men det gick ju inte! Stressen satt kvar i kroppen som en... en... Jo, nu vet jag! Som gräsfrön sitter kvar i Lunas päls, hehehe. (Ursäktar flummighet, jag har varit uppe i mer än 18 timmar. Jag orkar inte ens räkna exakt.)

Jag hade inte kissat på 6 timmar, och varit sjukt stressad i två av dem, så gick om det var skönt att gå på toaletten? (Haha, jag vet inte ens varför jag skriver om det här, men man får väl bjuda lite på sig själv antar jag. Alla kissar ju.) Sen gick jag till gaten och precis när jag kom dit ropade de ut i högtalarna att det var dags för min rad. It's been all about timing today.

I stolen brevid mig satt en indisk man som knappt kunde engelska. Förra gången var det en fransos. Vad är grejen med att åka till USA om man inte kan engelska?? Jag fattar inte det. Eller, asså, jo, jag fattar ju typ immigranter och så, men att åka dit på semester när man inte kan språket, det förstår jag inte. Eller så kanske båda två hade släktingar där. Makes more sense. Jag såg ett avsnitt av Two and a half men, ett program om brudar som dött på sin smekmånad, och Djävulen bär Prada. Sen grät jag lite och saknade allt och alla. Jag lämnade Giovanni och saknade min familj och hunden. Lite mycket känslor där i 10 minuter. Sen tänkte jag att vad kan jag titta på som inte får mig på gråthumör? Först tänkte jag Sherlock Holmes, men den filmen har jag sett så många gånger. Sen tänkte jag på Batman... Begins? Den med Heath Ledger, det är den jag menar. Kan inte komma på vad den heter för tillfället. Jag har aldrig sett hela den, men de första fem minuterna gjorde mig inte sugen på mer förra gången, så jag tänkte att de nog inte skulle göra det den här gången heller. Till slut blev det en dokumentär om Kate och Pippa Middleton. Rätt intressant faktiskt. Det verkar som att folk i allmänhet är mest rädda för att samma sak ska hända Kate som för Diana. Efter det tänkte jag lite dåliga tankar, saknade allt och alla igen. Men då sket jag i ledsamheten och kollade på Marley och jag istället. Fast inte slutet – där grät jag förra gången så jag sket i det. Grym film tycker jag.

Efter att vi hade landat satte jag mig på en bänk för att andas. Jag tycker om sånt. Att andas och titta på folk. Observera i smyg. Ibland, för att roa mig själv, tänker jag på folks bakgrund. Varför de är där, vad de har gjort innan, var de bor, vad de jobbar med, vart de är på väg. För det mesta gör jag nog folk lite mer spännande än de egentligen är. Men oftast när jag sitter och observerar så slår det mig alltid hur många liv det är som pågår samtidigt. Jag tror att man ibland blir så inburad i sitt eget liv, att man inte tänker på sånt. Att alla andra också har varit någonstans, är på väg någonstans. Kanske dit man själv är på väg, eller någon helt annanstans. Lite trött filosofi, men det är okej. I vilket fall så gick jag på toaletten igen, och det var precis lika skönt efter en 6,5 timmar lång flygresa. Jag tycker det var väldigt konstigt att det bara tog 6h30min att flyga till Bryssel. Från Bryssel till Newark tog det 8 tror jag. Någonstans runt där. Sen satt jag och observerade två fransoser som jobbade för Finnair och försökte värva flygplansåkare. ”Parlez vous francais? Parlez vous francais? Parlez vous francais?” Under dessa 10 minuter tänkte jag också på att det är lite konstigt hur alla som pratar franska är snygga, men bara för att de pratar franska. De kan se ut hursomhelst, men ändå vara snygga. Praktiskt. Sen tänkte jag också på att just de här två fransoserna hade sånna där smala ögon som jag tycker är lite läskigt, så då var de inte snygga längre – även om de borde varit det, för de pratar franska.

Utan en aning om var jag egentligen skulle gå (eller ja, lite koll har jag ju), så gick jag upp en trappa, och här sitter jag nu. Jag känner mig som en av de där människorna med datorer på flygplatser som man ser sitter och skriver och undrar vad det är de skriver (eller det kanske bara är jag som gör det? Haha!).

Något som är skönt med flygplatser är att man med största sannolikhet aldrig kommer träffa människorna som är här igen, så man kan digga till musik hur mycket man vill. Det är najs. Förutom när jag skrev de ovanstående två raderna så lyssnade jag på musik från Twilight. Nu lyssnar jag på Maggio. Hon är bra. Och jag är trött. Jag ska nog försöka sova lite på planet till Sverige tror jag. Jag är för badass för att sova på flygplatser. Jag ser nog ut som skit också, som att folk som går förbi tänker att jag borde sova, men att jag är för badass för att göra det. Dock troligen bara det första.

Nu har jag skrivit lite mer än två A4-sidor, så nu kan ni fanimig inte säga att jag har skrivit för lite idag. Det är ju ta mig tusan mer än Lotta hade velat ha in för en allmän uppsats i svenskan. Så grym är jag dag. Egentligen tänker jag ju bara... Högt kan man nog inte säga, eftersom jag skriver, men ni fattar grejen. Jag skriver allt jag tänker, för jag ät trött som tusan och orkar inte sortera tankarna. Jag hoppas att ni hängde med på majoriteten av texten i alla fall.

Vi ses när jag når svensk mark igen.
Puss och kram!

/ Rebecca, aka. The Swede (Det är vad amerikanerna kallar mig. THE Swede. Just sayin'.)

Jag måste bara säga att det sitter en tant till höger om mig en bit bort med en Mac. Det känns ju jävligt high-tech faktiskt. Nu går hon. Hon blev nog ledsen för att jag skrev ”tant”. Förlåt.

snart imorgon

Såhär på kvällskvisten (eller snarare nattkvisten) så inser jag hur jäkla länge jag faktiskt har varit här. Jag har firat jul, nyår, tre födelsedagar, alla hjärtans dag, min egen födelsedag, och sist men inte minst så har en bebis har kommit till världen.

Jag tror att jag ska fylla en dagbok med minnen härifrån, så jag inte glömmer hur bra jag har haft det, och allt roligt vi har gjort. Kanske kan vara en bra grej att göra när jag kommer hem så jag slipper längtan och kan glädjas åt att vi har varit med varandra i tre hela månader. Han gör mig så lycklig.

melodifestivalsfinal @ 2pm

2pm amerikansk tid kopplade vi min dator till tv:n, och så tittade vi på Melodifestivalen.


Giovanni tyckte Mirakel var en korkad låt (puh!) och att Flinck var läskig, så allt är som det ska. Den enda värden som jag tyckte om var Gina, även om det märktes alltför tydligt att hon hade repliker så är hon så himla go och gla'!

För en gångs skull så tycker jag faktiskt att rätt låt vann! Loreens låt var härlig och befriande på något sätt. Dannys låt var sämre än förra året, men jag älskade scenkläderna (som ju var rövdyra!) och den lilla electrobiten i låten! Lillasyster Dannyfan blev såklart besviken. Sen tyckte jag om Ulrik Munther också! Han ses av media som Sveriges svar på Justin Bieber, men det tycker jag är skitsnack. Gillar hans röst betydligt mer än Justins! Den är unik, inte lika mainstream. Sen tyckte jag om Lisa Miskovskis låt; den kändes mysig och lite Mio min Mio stuk på det hela. Grymt coola bakgrundsdansare också!

Ja, jag är rätt nöjd med årets final, även om jag saknar att sitta i soffan och tjöta med Rosendahl. Man ska ju hålla på traditionerna egentligen...

en dag

En vanlig dag kvar i USA, och sen åker jag hem kl. 19.30 på söndag.

Vi ska åka till ett shoppingcenter och klappa hästar, får och kaniner för det är Farm Week nu tydligen. Fast för blir det nog till att packa lite smått och kolla på finalen i Melodifestivalen. Giovanni har bara sett första delen, men finalen ska han se om jag så ska behöva tejpa upp hans ögonlock (näe, det kanske är att gå lite långt, men det lät skönt dramatiskt). Sen ska vi... Jo! Vi ska köpa grejer på Walmart som jag vill ta hem. Giovanni hatar Walmart, men har sagt att vi kan åka dit ändå. Egentligen spelar det nog ingen roll, nu när jag tänker på det, så det kanske blir någon annan affär. Skit samma, det löser sig imorgon. På kvällen ska vi gå och se A Thousand Words med Eddie Murphy. Verkar vara en rolig film, så det blir ett bra avslut på tre fantastiska månader. Sedan hem, packa allt som ska med hem, gråta en skvätt (eller floder, vi får se), och sedan x antal timmar sömn för att sitta i en bil i tre-fyra timmar på söndag. Följt av en 11 timmar lång resa hem. Yaaay...

Det känns ju väldigt konstigt egentligen, att jag ska lämna det här. Det är som att jag har vant mig vid att det är här jag bor nu, och att Sverige är någon typ av undermedveten verklighet. Fast jag saknar faktiskt att göra grejer. Inte som i att det aldrig händer något här, men jag saknar min vanliga vardag lite faktiskt. Eller ja, min vanliga vardag som den borde se ut. Jag saknar att gå ut med hunden, mysa med hunden, leka med hunden, sova med hunden, pussa på hunden, titta på hunden, krama hunden. Jag saknar hunden mest av allt, helt klart. De andra har jag ju kunnat prata med, men Luna har jag bara sett genom en kamera och när jag börjar prata fattar hon inte varifrån ljudet kommer.

Jag saknar matlagning också, och att tvätta golv, och att plocka i och ur diskmaskinen, och att pyssla med kökssoffan. Ja, jag saknar nästan till och med att dammsuga (när jag själv känner för det då, helvete vad tråkigt det helt plötsligt blir när mamma ber en)! När jag nu tänker på det så är det lite som att jag saknar ensamheten lite. Att göra saker själv utan att behöva tänka på någon annan. Här tänker jag bara att till exempel som nu, så väljer jag att sitta ensam på Giovannis säng med en stekhet dator i knäet, istället för att vara med honom. (Gick in till honom i datorrummet nyss och frågade om jag fick sitta brevid honom, men hans plan är att sova. Bra plan tycker jag. Klockan är ju ändå 2.30am.) Jag saknar att sova själv, ensam i en stor säng. Men det skulle bara vara för att jag då inte har någon som snor hela täcket och är jättevarm när jag minst behöver det. Nej, mysigare är det att sova med någon annan, någon som man tycker om. Speciellt när det är kallt ute och han är hur varm som helst och håller om en medan man somnar. Då är det allra, allra bäst! Eller när man kramar om honom och somnar med huvudet på hans axel och kan höra hjärtat och känna dess vibrationer, när man vet att det är verklighet även om man råkar bo 700 mil bort och bara kommer träffas en månad per år under de närmaste fyra åren. Fan, nu får jag sluta prata om allt bra, för snart blir jag deprimerad, och det orkar jag inte.

Vi har faktiskt båda två sagt att tre månader har varit rätt lagom. Inte för att vi inte står ut med varandra, utan snarare för att det är tvärt om. Efter tre månader med i princip konstant kontakt så känner jag mig säkrare på det här förhållandet än någonsin. Det är lite som att, nu har vi klarat att slängas in i en gemensam vardag i tre månader, så då funkar vi nog ihop i allmänhet och kan leva med varandra sen också. Så förhoppningsvis blir det inte någon hjärtsprängande smärta i bröstet som de tidigare gångerna, utan vi överlever och bara chillar på det i fyra månader. Det känns som att... Jag vet inte. Som att mammas erbjudande om att köpa en biljett hem (ifall det skulle skita sig när jag väl kom hit) är motsatsen till hur det känns. Nästan så att man skulle be henne omboka den jag har nu, ringa ambassaden och be om att få stanna i tre månader till, eller för evigt.

Men nej, det kan jag inte.

Jag saknar hunden för mycket.

KONY2012

En av de viktigaste videorna jag någonsin har sett!

20-årsmiddag

Idag ska jag äntligen färga mitt hår igen! Eller ja, jag ska försöka få Giovanni att göra det. Sitter just nu och tittar på en skitkass film med Megan Fox och tjejen från The Big Bang Theory. Nästan sorgligt dålig faktiskt.

Imorgon ska vi på restaurang för att fira min och Giovannis kusins födelsedagar. Giovannis mamma nämnde en asiatisk restaurang för ett par veckor sedan, och jag trodde att det bara var en kinesisk restaurang (vilket jag inte är ett speciellt stort fan av), men igår sa Marlene att det är en såndär cool, japansk restaurang där man sitter runt ett stort bord och så åker maten runt i små skålar på en slags järnväg (lite à la Johnny English skulle jag tro)! Så jävla taggad är jag nu va, haha! Har alltid velat testa en sån restaurang! Så det kommer i alla fall ha hänt en gång under mina 20 första år på Jorden. På det ska även min supersöta pojkvän baka en tårta, hihi!

Herregud... 20. Tvåa, nolla. Känner dock att jag under det senaste året har mognat på alla de plan som krävs för att det ska kännas bättre att vara 20 än 19. Som att jag känner att jag blir mer ansvarstagande, framtidsplanerande och lite sånt. Det känns väldigt bra! Dock börjar det skrämma mig lite att jag har mindre än en vecka kvar till jag är där. Som att det är någon slags milstolpe. Jag tycker faktiskt att 20 känns större och viktigare än 18, av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara.

Jag ska försöka komma ihåg, och blogga om, saker som har hänt här. Sämst på att blogga, och ursäktar detta både till er och mig själv...

citat #26

"Oh, sorry, I was looking with my boobs."

- Awesome American mum (guess who, guess who, guess who?).