in brussels

Skrivet runt kl. 10.00 lokal tid.

Jag befinner mig just nu i Bryssel, Europas huvudstad, och min bästa vän är ett eluttag som håller min dator vid liv. Hittintills har resan funkat bra, men jag ska inte ljuga det var jävligt nära att jag inte hann den här gången heller (hehe).
Jag vaknade vid 10, snoozade i 45 minuter och packade sedan ihop min väska igen. När jag var klar skulle vi väga min väska som skulle checkas in för att se till så att den inte vägde för mycket – vilket den såklart gjorde. Max 50,7 lbs (23 kg) och den vägde 52 lbs. Då sa Marlene, ”Ja, men det är ju bara ett par jeans” så då tog jag ur ett par och knökade ner i min redan fulla resväska. Därefter satte sig jag och Giovanni i bilen, och så började vi upprepningen av söndagens resa.

Allt gick bra, halvvägs. När vi minst anar det så hamnar vi i en i princip stillastående kö, som kort därefter också blev det. Vi körde 1,9 miles (~3 km) på 1,5 timme. FML, alltså. Jäklar vad panikslagen jag blev där ett tag! När folk började gå ur bilarna så gick Giovanni fram till två truckförare som stod och pratade vid sidan av vägen, för att höra vad anledningen till stillaståendet var. Minivan-trailer-krock. Tre döda. Båda sidor av motorvägen avstängda. Jävlar alltså. Något sånt hade jag ju inte förberett mig på! Då kände jag bara att det var rätt lugnt att vi stod i kö. Vettig anledning liksom. När det sedan började röra på sig och vi kom fram till olycksplatsen, och såg den krossade vanen... Mina tankar for snabbt som fan till februari 2008 och min egen familjs krash. Usch! Jag måste erkänna att det inte var förrän då som jag insåg vilken otrolig tur vi hade! Att alla överlevde, och kom undan så pass lindrigt som vi gjorde. Nej, fy fan. Man ska ta det lugnt i trafiken!

När det väl släppte efter olyckan så kunde vi köra rätt långt utan några problem, sen körde vi in i en liten sträcka av rush hour, men det släppte också rätt fort. Dock var det inte långt kvar till incheckningen skulle stänga. En timme innan behövde vi vara där, och vi hade runt 2h15min på oss till flyget skulle lyfta. GPS:en sa att vi skulle vara där 18:12(skumt hur jag tänkte skriva 6.12pm, lol), men familjen som satt och uppdaterade oss på trafiken hemifrån Sverige sa att det skulle ta 1h30min. Jag har aldrig haft sån panik i hela mitt liv. Sån jäkla tidspress. Skulle jag missat flyget så visste jag ju inte vad som skulle hända. Det här var sista planet hem, och mitt visa har gått ut. Giovanni sa nej till att gifta sig med mig om jag blev fast. Den jäkeln (kärleksfullt sagt såklart). Giovanni hade suttit och skakat på huvudet för att hålla sig vaken innan, men nu var han full med adrenalin från stressen och var pigg som satan. Jag höll käften och försökte att inte få panik...

Mamma hade sagt att jag skulle be Giovanni släppa av mig så att jag kunde checka in min väska och skynda mig till gaten, och så fick vi ”säga hej då imorgon”. ”I helvete heller”, tänkte vi två och svängde in på korttidsparkeringen. Med 4 minuter till stängningstiden skyndade vi oss in på flygplatsen och med andan i halsen checkade vi in min väska – som vägde 22,4 kg. (Tack, Marlene, säger jag bara! Tack, tack, tack för att du sa åt mig att lägga över jeansen!)

Vi kramades och pussades, sa hejdå och så försvann jag in till säkerhetskontrollen. Jag såg Giovanni stanna kvar för att se mig försvinna, och ångrar att jag inte tittade tillbaka, det hade jag velat att han gjorde. När jag kom fram till passkontrollen sa killen (eller mannen, jag vet inte riktigt vad jag kallar pojkar 20-årsåldern) något om min födelsedag som jag missade totalt. ”You celebrated your birthday here?” ”Yes. Yes, I did.” vad allt jag fick ur mig, stressad som fan. Jag förklarade läget, att vi hade hamnat i kö och att folk hade dött på motorvägen. Då sa han att han jobbar med ambulans och ser sånt ofta. (Jag har fortfarande inte fått ihop det; är flygplatsjobbet extraknäck? Det lät konstigt, men jag orkade inte bry mig ett skvatt.) Jag kallsvettades, pulsen var hög och allt, allt, allt fokus låg på att inte missa planet. Han sa att jag hade ju kommit i tid, så nu kunde jag lugna ner mig, men sånt är ju alltid lättare sagt än gjort. När jag hade tagit av mig skorna och lagt allt i de fina plastlådorna så gick jag in i X-ray-maskinen, vilket jag aldrig har gjort förut. Kvinnan som sa åt mig hur jag skulle göra småskrattade och sa att jag skulle ta det lugnt, men det gick ju inte! Stressen satt kvar i kroppen som en... en... Jo, nu vet jag! Som gräsfrön sitter kvar i Lunas päls, hehehe. (Ursäktar flummighet, jag har varit uppe i mer än 18 timmar. Jag orkar inte ens räkna exakt.)

Jag hade inte kissat på 6 timmar, och varit sjukt stressad i två av dem, så gick om det var skönt att gå på toaletten? (Haha, jag vet inte ens varför jag skriver om det här, men man får väl bjuda lite på sig själv antar jag. Alla kissar ju.) Sen gick jag till gaten och precis när jag kom dit ropade de ut i högtalarna att det var dags för min rad. It's been all about timing today.

I stolen brevid mig satt en indisk man som knappt kunde engelska. Förra gången var det en fransos. Vad är grejen med att åka till USA om man inte kan engelska?? Jag fattar inte det. Eller, asså, jo, jag fattar ju typ immigranter och så, men att åka dit på semester när man inte kan språket, det förstår jag inte. Eller så kanske båda två hade släktingar där. Makes more sense. Jag såg ett avsnitt av Two and a half men, ett program om brudar som dött på sin smekmånad, och Djävulen bär Prada. Sen grät jag lite och saknade allt och alla. Jag lämnade Giovanni och saknade min familj och hunden. Lite mycket känslor där i 10 minuter. Sen tänkte jag att vad kan jag titta på som inte får mig på gråthumör? Först tänkte jag Sherlock Holmes, men den filmen har jag sett så många gånger. Sen tänkte jag på Batman... Begins? Den med Heath Ledger, det är den jag menar. Kan inte komma på vad den heter för tillfället. Jag har aldrig sett hela den, men de första fem minuterna gjorde mig inte sugen på mer förra gången, så jag tänkte att de nog inte skulle göra det den här gången heller. Till slut blev det en dokumentär om Kate och Pippa Middleton. Rätt intressant faktiskt. Det verkar som att folk i allmänhet är mest rädda för att samma sak ska hända Kate som för Diana. Efter det tänkte jag lite dåliga tankar, saknade allt och alla igen. Men då sket jag i ledsamheten och kollade på Marley och jag istället. Fast inte slutet – där grät jag förra gången så jag sket i det. Grym film tycker jag.

Efter att vi hade landat satte jag mig på en bänk för att andas. Jag tycker om sånt. Att andas och titta på folk. Observera i smyg. Ibland, för att roa mig själv, tänker jag på folks bakgrund. Varför de är där, vad de har gjort innan, var de bor, vad de jobbar med, vart de är på väg. För det mesta gör jag nog folk lite mer spännande än de egentligen är. Men oftast när jag sitter och observerar så slår det mig alltid hur många liv det är som pågår samtidigt. Jag tror att man ibland blir så inburad i sitt eget liv, att man inte tänker på sånt. Att alla andra också har varit någonstans, är på väg någonstans. Kanske dit man själv är på väg, eller någon helt annanstans. Lite trött filosofi, men det är okej. I vilket fall så gick jag på toaletten igen, och det var precis lika skönt efter en 6,5 timmar lång flygresa. Jag tycker det var väldigt konstigt att det bara tog 6h30min att flyga till Bryssel. Från Bryssel till Newark tog det 8 tror jag. Någonstans runt där. Sen satt jag och observerade två fransoser som jobbade för Finnair och försökte värva flygplansåkare. ”Parlez vous francais? Parlez vous francais? Parlez vous francais?” Under dessa 10 minuter tänkte jag också på att det är lite konstigt hur alla som pratar franska är snygga, men bara för att de pratar franska. De kan se ut hursomhelst, men ändå vara snygga. Praktiskt. Sen tänkte jag också på att just de här två fransoserna hade sånna där smala ögon som jag tycker är lite läskigt, så då var de inte snygga längre – även om de borde varit det, för de pratar franska.

Utan en aning om var jag egentligen skulle gå (eller ja, lite koll har jag ju), så gick jag upp en trappa, och här sitter jag nu. Jag känner mig som en av de där människorna med datorer på flygplatser som man ser sitter och skriver och undrar vad det är de skriver (eller det kanske bara är jag som gör det? Haha!).

Något som är skönt med flygplatser är att man med största sannolikhet aldrig kommer träffa människorna som är här igen, så man kan digga till musik hur mycket man vill. Det är najs. Förutom när jag skrev de ovanstående två raderna så lyssnade jag på musik från Twilight. Nu lyssnar jag på Maggio. Hon är bra. Och jag är trött. Jag ska nog försöka sova lite på planet till Sverige tror jag. Jag är för badass för att sova på flygplatser. Jag ser nog ut som skit också, som att folk som går förbi tänker att jag borde sova, men att jag är för badass för att göra det. Dock troligen bara det första.

Nu har jag skrivit lite mer än två A4-sidor, så nu kan ni fanimig inte säga att jag har skrivit för lite idag. Det är ju ta mig tusan mer än Lotta hade velat ha in för en allmän uppsats i svenskan. Så grym är jag dag. Egentligen tänker jag ju bara... Högt kan man nog inte säga, eftersom jag skriver, men ni fattar grejen. Jag skriver allt jag tänker, för jag ät trött som tusan och orkar inte sortera tankarna. Jag hoppas att ni hängde med på majoriteten av texten i alla fall.

Vi ses när jag når svensk mark igen.
Puss och kram!

/ Rebecca, aka. The Swede (Det är vad amerikanerna kallar mig. THE Swede. Just sayin'.)

Jag måste bara säga att det sitter en tant till höger om mig en bit bort med en Mac. Det känns ju jävligt high-tech faktiskt. Nu går hon. Hon blev nog ledsen för att jag skrev ”tant”. Förlåt.