Jag har idag bevittnat något jag aldrig sett förr - livs levande, vilda kalkoner i trädgården! De bara gick runt och pickade i marken. Inte för att jag riktigt förstår hur det skulle kunna finnas mat nu, men pickade gjorde de i alla fall.
Marlene berättade för någon vecka sedan om hur kalkonerna försvinner över Thanksgiving. Alltså, inte blir skjutna (fast några blir nog det?), utan de liksom ger sig av. Mycket märkligt tycker jag, men det vore ju coolt om de har fått in någon slags rutin.
Min käre pojkvän ligger och sover, och klockan börjar närma sig 13, vilket gör att jag tänker gå och väcka honom!... Snart. Han lät mig sova till halv två igår (och skröt om hur han gick upp kl. 8, vilket har han frivilligt har gjort en gång sedan jag kom hit...), så jag får väl låta honom sova idag.
Det enda jag vet att vi ska göra idag är att åka och veckohandla, jag och mitt lilla hallontroll! Jag kände för att laga pannkakor till frukost och överraska sömntutan, men så visade det sig att vi inte hade någon mjölk hemma. Dammit! Jaja, det får väl bli imorgon det. Om han inte jobbar vill säga. Hans chef har sagt att de närmaste två veckorna är rätt döda, så hon kommer bara ringa honom om hon behöver hjälp. Men förhoppningsvis inte imorgon, för då blir det pannkaksfrukost så det skräller om det!
Ute i trädgården springer det just nu runt silverfärgade ekorrar, och en av katterna sitter där ute och lurar. Kanske blir det ekorre till middag, man kan ju alltid hoppas...
28 december 2011
fyra andra dagar
Dag 11 - 24 decemberJulafton var rätt lugn. Vi städade och höll på inför juldagen (eftersom det är då amerikanerna firar jul). Sen satt jag i en massa timmar för att få klart Bakboken (vilket jag inte klarade av *sadface*).
På kvällen åt vi kolja (tror jag det var) med senapssås, som min käre pojkvän lagat. Det var jättegott, men en sån rätt som man inte kan vräka i sig av för då mår man dåligt, haha! Men det var supersmaskigt! Sen åt jag och Marlene (mamma Living) hennes svampsoppa med Barley som är typ... bulgur. Det var gott, och man kände sig supernyttig!
Dag 12 - 25 december
Vi öppnade paket runt kl. 12. Mysigt som fasiken faktiskt! Jag trodde det skulle vara jättekonstigt, eftersom vi alltid öppnar paketen på julaftonskvällen med glögg och julgodis, men det var jättemysigt och det blev som en kickstart på dagen!
Giovanni hade köpt ett jättefint halsband i silver med diamanter, format som två hjärtan, och på det inre står det 'love'. Jättegulligt! Jag hade sagt till honom att jag inte önskade mig något, men han satte den enda önskningen jag kunde komma på. (Det är ju uppenbarligen ett tecken från Gud!!) Det enda jag gav honom var en plastmåttsats från ICA, haha! För Bakboken var ju inte klar, och jag kunde ju inte ge honom en massa lösa pappersbitar heller!
Jag fick en massa söta presenter från Clarence och Marlene också. Bl.a. en Piggly Wiggly-T-shirt! Det är en mataffär, och något slags private joke inom familjen, som jag inte alls hänger med på, men nu har jag i alla fall en rosa tröja med grisar på både bak- och framsidan - kan man bli lyckligare?! Sen fick jag ett paket tuggummi, en ficklampa, tre Rocher Ferrero-chokladbitar och två par roliga strumpor (det ena paret med papegojor på, och det andra med hjärtan och pilar på). Mycket uppskattat! Alla de små sakerna låg naturligtvis i julstrumpor som har hängt över öppna spisen ända sen jag kom hit. Det känns som en sån typ av tradition som jag vill ta med hem. Det visade sig också att hans katter tycker om att ligga i lådor och gamla paketpåsar. Weird...
Runt två kom hela tjocka släkten hit. Eller ja, tjock och tjock, fyra personer (Clares fru Bambi, en mostersman, två kusiner och en kusinflickvän) som jag inte träffat innan, moster Patty och Clare. När hela min släkt samlas så är vi uppemot en tjugo personer, så det kändes aningen tomt måste jag säga.
En konversation utspelad av kusinerna:
Dom till mig: "So you're the Swedish girlfriend we've heard so much about?"
Tony till Dom: "Yea, Dom, now you owe me $5, 'cause she's not made-up!"
I lol'd, haha!
Själva måltiden var trevlig, men det kändes väldigt konstigt att byta ut julskinka och stuvad kål mot kåldolmar och lasagne. Men gott var det!
Efter att släkten gått hem skypade jag med mina kära päron. De var överlyckliga över att prata med mig, och sa att de saknar mig där hemma, och att det känns som att något fattas när jag inte är där på självaste julafton. Mysmamma och myspappa!
Efter skypandet satte jag mig ner och klistrade ihop bakboken. Jag kände runt kl. 22 att jag fasiken inte orkade mer idag (hade suttit i nästan fyra timmar) så jag bestämde mig för att ge honom Bakboken, men säga att den inte är färdig och att jag ska fixa klart den nästa gång han är och jobbar. Så jag slog in den i hederligt svenskt julpapper och la den under granen. Jag sa åt Giovanni att han fick öppna den när han ville, vilket (chockande nog?!) visade sig vara på direkten. Nervositeten hade hunnit bygga upp sig - jag menar tänk om han faktiskt inte skulle gilla den?! - så det var med hoppet i näsborrarna (you heard me!) som jag såg på medan han öppnade paketet. Självklart hade jag inget att vara nervös inför - han älskade den! Han kunde inte sluta säga hur söt jag är, haha! Han kom in i någon storts trans tror jag. Men så är den jäkligt snygg också! Bilder kommer upp senare.
Efter det skulle jag tro att vi såg en film och gick och la oss.
Dag 13 - 26 december
Jag tror faktiskt inte att vi gjorde så himla mycket den här dagen. Sov som grisar till kl. 12, jag tvättade både lakan, mina och hans kläder (vilket jag faktiskt tycker är lite mysigt) och sedan häckade vi framför tv:n hela dagen. En massa Family Guy, och ett matlagningsprogram om en man med konstig, blond frisyr som åker omkring i USA och smakar på mat. I flertalet av programmen testade han hamburgare, och jag blev så sjukt sugen! Jag sa suckande detta till Giovanni, och vad tror ni händer om inte att han går ut i köket och ställer sig och gör hamburgare?! Supergoda blev de, med en massa kryddor i, parmesanost och Gud vet vad. Skitgott! Medan han lagade mat vek jag kläder och la ner de i diverse byrålådor. Ja, och sedan chillade vi ännu mer, och däckade senare på sängen som efter en lång och hård arbetsdag.
Dag 14 - 27 december
Jag har varit i USA i två veckor! Det känns helt sjukt, som att jag i princip just kommit hit! Tiden bara flyger och far! Snart ska jag till Atlanta, och efter det är det två månader kvar, så vi har ju lite tid trots allt.
Jag fick ut min amerikanske pojkvän på en promenad (om än en kort sådan) i regnet - victory! Vi gick upp på den skogstäckta (men inte snötäckta...) kullen där han bor, och han berättade att det tidigare funnits ett tuberkulossjukhus där uppe. Spooky! Haha, allt med skog och sjukhus är horror movie-tecken för mig! Vi var la ute en kvart eller så, men sedan började han mesa sig och klaga på att han var kall och att det regnade. Han ser uppenbarligen inte charmen med regn. Så vi vankade hem igen.
Väl inne i värmen gjorde han varm choklad med kanel, vilket var förvånansvärt gott! Sen tittade vi på Contagion, åt middag, tittade på Fright night, och avslutade med Alien. Så lite filmfestival blev det allt. Alla tre filmerna var bra, men det är tvek på om jag skulle se någon av dem igen. Lotta skulle väl dock varit glad över att jag äntligen har sett Alien...
På kvällen åt vi kolja (tror jag det var) med senapssås, som min käre pojkvän lagat. Det var jättegott, men en sån rätt som man inte kan vräka i sig av för då mår man dåligt, haha! Men det var supersmaskigt! Sen åt jag och Marlene (mamma Living) hennes svampsoppa med Barley som är typ... bulgur. Det var gott, och man kände sig supernyttig!
Dag 12 - 25 december
Vi öppnade paket runt kl. 12. Mysigt som fasiken faktiskt! Jag trodde det skulle vara jättekonstigt, eftersom vi alltid öppnar paketen på julaftonskvällen med glögg och julgodis, men det var jättemysigt och det blev som en kickstart på dagen!
Giovanni hade köpt ett jättefint halsband i silver med diamanter, format som två hjärtan, och på det inre står det 'love'. Jättegulligt! Jag hade sagt till honom att jag inte önskade mig något, men han satte den enda önskningen jag kunde komma på. (Det är ju uppenbarligen ett tecken från Gud!!) Det enda jag gav honom var en plastmåttsats från ICA, haha! För Bakboken var ju inte klar, och jag kunde ju inte ge honom en massa lösa pappersbitar heller!
Jag fick en massa söta presenter från Clarence och Marlene också. Bl.a. en Piggly Wiggly-T-shirt! Det är en mataffär, och något slags private joke inom familjen, som jag inte alls hänger med på, men nu har jag i alla fall en rosa tröja med grisar på både bak- och framsidan - kan man bli lyckligare?! Sen fick jag ett paket tuggummi, en ficklampa, tre Rocher Ferrero-chokladbitar och två par roliga strumpor (det ena paret med papegojor på, och det andra med hjärtan och pilar på). Mycket uppskattat! Alla de små sakerna låg naturligtvis i julstrumpor som har hängt över öppna spisen ända sen jag kom hit. Det känns som en sån typ av tradition som jag vill ta med hem. Det visade sig också att hans katter tycker om att ligga i lådor och gamla paketpåsar. Weird...
Runt två kom hela tjocka släkten hit. Eller ja, tjock och tjock, fyra personer (Clares fru Bambi, en mostersman, två kusiner och en kusinflickvän) som jag inte träffat innan, moster Patty och Clare. När hela min släkt samlas så är vi uppemot en tjugo personer, så det kändes aningen tomt måste jag säga.
En konversation utspelad av kusinerna:
Dom till mig: "So you're the Swedish girlfriend we've heard so much about?"
Tony till Dom: "Yea, Dom, now you owe me $5, 'cause she's not made-up!"
I lol'd, haha!
Själva måltiden var trevlig, men det kändes väldigt konstigt att byta ut julskinka och stuvad kål mot kåldolmar och lasagne. Men gott var det!
Efter att släkten gått hem skypade jag med mina kära päron. De var överlyckliga över att prata med mig, och sa att de saknar mig där hemma, och att det känns som att något fattas när jag inte är där på självaste julafton. Mysmamma och myspappa!
Efter skypandet satte jag mig ner och klistrade ihop bakboken. Jag kände runt kl. 22 att jag fasiken inte orkade mer idag (hade suttit i nästan fyra timmar) så jag bestämde mig för att ge honom Bakboken, men säga att den inte är färdig och att jag ska fixa klart den nästa gång han är och jobbar. Så jag slog in den i hederligt svenskt julpapper och la den under granen. Jag sa åt Giovanni att han fick öppna den när han ville, vilket (chockande nog?!) visade sig vara på direkten. Nervositeten hade hunnit bygga upp sig - jag menar tänk om han faktiskt inte skulle gilla den?! - så det var med hoppet i näsborrarna (you heard me!) som jag såg på medan han öppnade paketet. Självklart hade jag inget att vara nervös inför - han älskade den! Han kunde inte sluta säga hur söt jag är, haha! Han kom in i någon storts trans tror jag. Men så är den jäkligt snygg också! Bilder kommer upp senare.
Efter det skulle jag tro att vi såg en film och gick och la oss.
Dag 13 - 26 december
Jag tror faktiskt inte att vi gjorde så himla mycket den här dagen. Sov som grisar till kl. 12, jag tvättade både lakan, mina och hans kläder (vilket jag faktiskt tycker är lite mysigt) och sedan häckade vi framför tv:n hela dagen. En massa Family Guy, och ett matlagningsprogram om en man med konstig, blond frisyr som åker omkring i USA och smakar på mat. I flertalet av programmen testade han hamburgare, och jag blev så sjukt sugen! Jag sa suckande detta till Giovanni, och vad tror ni händer om inte att han går ut i köket och ställer sig och gör hamburgare?! Supergoda blev de, med en massa kryddor i, parmesanost och Gud vet vad. Skitgott! Medan han lagade mat vek jag kläder och la ner de i diverse byrålådor. Ja, och sedan chillade vi ännu mer, och däckade senare på sängen som efter en lång och hård arbetsdag.
Dag 14 - 27 december
Jag har varit i USA i två veckor! Det känns helt sjukt, som att jag i princip just kommit hit! Tiden bara flyger och far! Snart ska jag till Atlanta, och efter det är det två månader kvar, så vi har ju lite tid trots allt.
Jag fick ut min amerikanske pojkvän på en promenad (om än en kort sådan) i regnet - victory! Vi gick upp på den skogstäckta (men inte snötäckta...) kullen där han bor, och han berättade att det tidigare funnits ett tuberkulossjukhus där uppe. Spooky! Haha, allt med skog och sjukhus är horror movie-tecken för mig! Vi var la ute en kvart eller så, men sedan började han mesa sig och klaga på att han var kall och att det regnade. Han ser uppenbarligen inte charmen med regn. Så vi vankade hem igen.
Väl inne i värmen gjorde han varm choklad med kanel, vilket var förvånansvärt gott! Sen tittade vi på Contagion, åt middag, tittade på Fright night, och avslutade med Alien. Så lite filmfestival blev det allt. Alla tre filmerna var bra, men det är tvek på om jag skulle se någon av dem igen. Lotta skulle väl dock varit glad över att jag äntligen har sett Alien...
24 december 2011
dagarna som kommit och gått
Jag tänker att jag kommer få en såndär jobbig bloggstoppgrej om jag inte bloggar nu, så nu bloggar jag.
Ja, så Amerika då. Det är där jag befinner mig just nu. Lite sjukt är det ju egentligen, men jag har vant mig. Eftersom jag har missat att blogga om många dagar, och jag är lat, så tänkte jag att jag nu skall beskriva dagarna superkort (och vissa bra saker längre (smart där, Rebecca!)). För att göra det hela lite enklare (för mig) så lägger jag in alla bilder i ett senare inlägg.
Dag 1 - onsdag 14 december
Vaknade tidigt, drack vatten, åkte till Landvetter; kramade om mamma, pappa och Pernilla (Daniel hade fysikprov samma morgon, så han valde att inte gå upp vid 05.00 (förståeligt).
Fick en hel rad på planet till Bryssel för mig själv (skönt); gick åt fel håll på flygplatsen och fick gå tillbaks; missade nästan planet; satt brevid fransktalande man som inte kunde engelska; bored.
Åt knappt någonting; väldigt trevlig personal och egen tv-skärm (thank God!).
Landade i USA. Tänkte att allt skulle gå bra och att jag snart skulle träffa Giovanni, men icke. Vid passkontrollen tog de in mig i ett litet läskigt rum och en aningen läskig armérakad man (de är alltid läskigast, men vet liksom inte om de är på ens sida eller inte) pratade med mig. De undrade hur mycket pengar jag hade med mig, om min pojkvän var amerikansk medborgare, om min pojkvän jobbade osv. En massa frågor. Jag blev nervös, som fan, haha! Men så frågade jag honom varför de pratade med mig. Likom, varför, egentligen. Då sa han att de bara hade uppfattat att jag hade haft med mig ~2100 kr i cash, och inte att jag hade med mig mitt (nya supercoola, vuxenpoänggivande) VISA-kort. Han sa att eftersom jag är ung och inte hade med mig så mycket pengar (med tanke på att jag stannar i tre månader) så oroade de sig för att jag kommer jobba när jag är här, vilket jag ju inte får, för jag har inte arbetsvisum. Så det var det. Ut och hämta väskan och ut i väntsalen. Jag såg ingen Giovanni, så jag tänkte bara "Jag följer med strömmen". Men så känner jag en hand ta tag i min resväska, och en välbekant röst som säger "Are you lost or something?" Värmen från hjärtat när jag ser in i hans ögon... Alltså, herregud vad skönt sånt är. Det känns... "bra" i hela kroppen. Underbart.
In på IKEA (välkommen till USA..?); köpte glögg, sill, lingondricka, Annas pepparkakor och annat random; tre timmars bilresa hem till huset. Sen kommer jag ärligt talat inte ihåg vad vi gjorde. Jag kommer ihåg att jag frös något jäkligt dock. Vattenbrist troligen.
Jo, och så gjorde Giovannis mamma (let's call her Marlene) en svingod pasta/köttfärsgegga med italiensk halvstark korv. Jäklar i havet vad gott det var! Det kändes som att det var precis vad jag behövde efter att knappt har ätit på 20 timmar.
Dag 2 - torsdag 15 december
Mycket vila. Dock gjorde ju jetlagen att jag inte kunde somna om när Giovanni stack till jobbet vid halv åtta. Smått irriterande eftersom ögonlocken var tunga som cementblock, och det kändes som cementkorn innanför dem.
Jag skypade med min syster och bror så att de fick reda på att jag levde, och så visade jag dem runt i huset. Skönt att se två bekanta ansikten måste jag säga.
Giovannis söta mamma (som enligt Pernillas beskrivning ser ut som den perfekta italienska mamman, vilket jag är beredd att hålla med om) tog med mig på en rundtur i Binghamton. Vi åkte runt och tittade på affärer, åkte upp på en av kullarna som omringar Binghamton, och pratade och hade trevligt. När vi skulle tillbaks till huset fastnade vi i en kö, och inte utan anledning. En lastbil med ett ENORMT släp hade tänkt vända ner mot motorvägen med knappt något svängrum alls! Till allas förvåning lyckades han(eeeller hon)!
Vi åt pork chops med broccoli och sötpotatis när vi kom hem.
Det var ungefär vad jag orkade med. Jetlag for the win!
Dag 3 - fredag 16 december
Har inget minne av vad jag gjorde denna dag = it was a good day... ;)
Jo, kan vara denna dag jag skypade med mamma. Hennes första dag, och allt gick super. Förutom att hon satt och skrek att hon inte kunde höra mig i början och sen insåg att hon glömt sätta på ljudet på datorn. Mamma och teknik alltså...
Dag 4 - lördag 17 december
När Giovanni åkte(som ni vet existerar inte 'gick' i USA...) till jobbet lyckades jag somna om och sov till två. Skön... t.
På kvällen åkte jag och Giovanni iväg och åt på restaurang. Jag tog pasta, han deep dish (basically, en pizza med höga kanter och en massssssa fyllning, som jag aldrig hade hört talas om innan). Efteråt åkte vi ända bort till andra sidan vägen(!!!!!) och köpte biobiljetter till Sherlock Holmes. Eftersom det var en och en halv timme kvar till filmen skulle börja gick vi till en djuraffär som låg precis bredvid. Därinne fanns något som jag aldrig sett (irl) förut: en glasinhägnad med två huskeyvalpar!! Så söta att jag trodde jag skulle dö! (Dock håller jag med min syster om att det är hemskt "om" de blir sönderstressade...) Så vi petade lite på dem, fortsatte in i affären och klappade kaniner, marsvin, hamstrar, you name it. Min badass boyfriend klappade fåglarna, även fast man inte fick det! I'm a lucky gurrl.
När vi kom in i biosalen kunde vi knappt tro våra ögon. Det var världens lyxigaste stolar! Alltså, det går knappt att beskriva! (Tyvärr var det för mörkt för att ta bilder, får ta med digitalkameran nästa gång.) Om ni som varit hemma hos mig tänker på den gröna fotöljen nere i vardagsrummet - sånna, fast i läder och mocka, i hela salen! Det var väl en 150-200 platser kanske, så det var ju ingen liten sal heller! Nämnde jag att vi betalade $9 dollar för detta?! Löjligt billigt ju! Skall göras om snarast! Filmen var grym och bör ses snarast! Man kan ju tänka att en andra film generellt alltid blir lite sämre än den första, men den här var precis lika bra! Najs med svenska representation också.
I bilen påväg hem sjöng och dansade vi till Wake me up before you go-go. ... Yea, we're that gay.
Detta var då vår första riktiga dejt. Känns lite konstigt att det inte har blivit av innan faktiskt.
Dag 5 - söndag 18 december
Hemlängtan slog till lika hårt som jag slår min pojkvän på tetris, och eftersom Giovanni till råga på allt var världens mest osociala, så jag åkte med Marlene och veckohandlade. Hon varnade mig för att hon är en sån som kan gå i affärer hur länge som helst. Då förklarade jag för henne att jag är likadan. Det är något lugnt och skönt med att bara gå runt och titta i butiker tycker jag; speciellt när det är affärer man aldrig varit i förut (för att inte nämna i andra länder..!).
Vi stannade i 3 timmar... Överlevde på ciabattabröd i bilen hem, och hade en sen tacokväll. (Jag har fortfarande kvar att komma på hur jag ska överleva utan tacos varje fredag...)
Dag 6 - måndag 19 december
Hemlängtan låg fortfarande som en hinna över min aura och jag levde som i koma. Var liksom nere utan att fullt förstå varför. På stallet fick vi en gång klart för oss att när man håller på och byter från ett sätt att rida till ett annat, så finns det en gråzonsperiod där allt bara känns fel. Det man gjorde förut känns fel, och det man håller på att träna in känns fel. Jag jämför med något sådant. Kunde liksom inte riktigt sätta fingret på vad det var. Ensamhet tror jag. Som att jag liksom inte passade in och allt var jobbigt och nytt, även om jag försökte vara glad. Jag har nog aldrig mått såhär dåligt utan anledning förut.
Jag, Giovanni och Marlene åkte och hälsade på hos Clare och Bambi (Clares höggravida fru). Tyvärr missade vi Bambi som skulle iväg och jobba, men jag fick träffa Clare i alla fall. Mycket trevlig. (Fint att ge betyg till människor.) Vi drack te, åt pizza och kollade på Super Troopers (en lite "haha, åååh, jag orkar inte!"-film... Om ni förstår vad jag menar. Pernilla gör nog det i alla fall.).
Dag 7 - tisdag 20 december
Hemlängtan försvann och allt kändes frid och fröjd igen.
Giovannis syster Clare och moster Patty kom över, och vi bakade en slovakisk kaka som heter kolatchki (finns hur många olika stavningar som helst). Vi fyllde dem med aprikosmos, nötgegga och vallmofröfyllning (som var svinäcklig, haha!). Nötgeggan var helt klart godast!
På kvällen tittade vi på både Toy Story 3 och Trollkarlens lärling. Två helt okej filmer måste jag säga, men så tycker jag om nästan all sån slags "barn"film.
Dag 8 - onsdag 21 december
I princip det enda jag gjorde var att titta på Legally Blonde och städa Giovannis chinchillas bur. Så galet söt så man kan dö! Zahara heter hon. När man klappar är det som att ta på luft, så lätt och mjukt. Jag tänkte att jag skulle vara lite snäll mot henne och städade buren, ändrade lite på omgivningen för att ge henne någon sorts stimulans, och lät henne springa fritt i sovrummet en halvtimme eller så.
Jo, och så gjorde jag knäck också! Det visade sig att de inte hade våran typ av sirap (som de kallar 'golden syrup'), så jag fick göra en blandning mellan vit sirap (som inte smakade någonting, utan bara var söt), honung och molasses. Det gick sådär, men amerikanerna var nöjda, så då är jag också nöjd.
Dag 9 - torsdag 22 december
Jag sov svinlänge! Det är så skönt att ha hela sänge för sig själv när Giovanni har åkt till jobbet, men det suger att vakna och inse att han inte är där. Lite bittersweet, helt enkelt.
Jag och Marlene åkte och handlade igen, denna gång på jakt efter saffran. Vi åkte till en närliggande affär, plockade på oss en massa annat, men så visade det sig såklart att de inte hade saffran (eftersom det kostar $500/28g (WHAAAT?!?!)), så det var bara att leta vidare. Istället för att slösa tid på att åka omkring var Marlene smart nog att faktiskt ringa och höra med olika affärer innan vi åkte iväg. Vi fick tag i ett paket (1 gram) för $17. Rövdyrt, som min syster skulle sagt.
Väl hemma åt vi kinesisk hämtmat. Jag har bara ätit kinesiskt i China town på Manhattan innan (jävlar var snobbigt det låter, haha!), så inte visste jag vad jag skulle välja, men det blev bra med kyckling och sockerärtor till slut. Jag, Giovanni, Marlene och pappa Clarence delade ändå på allt i slutändan.
När jag väl sen började med bakandet började jag med att göra bort mig genom att hälla i tillräckligt mycket socker för en sats, när jag bara skulle göra en halv. Jag sa det till Marlene och hon sa att det inte skulle vara några problem med att göra fler bullar, så jag körde på en hel sats istället. Någonting med jästen sket sig, så det tog ungefär två timmar för den att jäsa istället för 30 minuter. Den var allmänt konstig också, mer som en kakdeg än en bulldeg. Och så glömde jag att man ju ska, typ, krossa saffranet i en mortel eller liknande för att få ut mer smak. Men precis som med knäcken så var amerikanerna nöjda, så då är jag också det.
Dag 10 - fredag 23 december
Mina damer och herrar - Zander har kommit till Jorden! Han föddes tidigare idag kl. 12.15. Han är så söt så det är inte sant! Han föddes med vad amerikanerna kallar "cone head", dvs. hand huvud var avlångt när han föddes, men eftersom fontanellen är mjuk, så är det lugnt. Kan inte hålla mig tills jag får träffa honom!
När jag vaknade låg det en lapp i köket från Marlene. Hon skrev att jag skulle äta bacon och bagels, och bad mig städa klart i köket, vilket innebar att fixa disken och torka bänken. Jag hängde inte med på om hon menade att jag skulle diska eller ta ut ur diskmaskinen, och ambitiös som jag är gjorde jag bådeoch. Diskade allt jag såg som var diskbart och torkade rent. Hon blev glad när hon kom hem, så något måste jag ju ha gjort rätt.
Sen har jag mest jobbat med Giovannis julklapp idag. Jag hoppas att han blir glad! Finns ju ingen anledning till varför han inte skulle tycka om den, men man är ju ändå lite nervös. Tänk om, liksom... Jag är väldigt nöjd i alla fall, och jag har sagt att om han inte tycker om den, så tar jag med den hem igen, haha!
Ja, så Amerika då. Det är där jag befinner mig just nu. Lite sjukt är det ju egentligen, men jag har vant mig. Eftersom jag har missat att blogga om många dagar, och jag är lat, så tänkte jag att jag nu skall beskriva dagarna superkort (och vissa bra saker längre (smart där, Rebecca!)). För att göra det hela lite enklare (för mig) så lägger jag in alla bilder i ett senare inlägg.
Dag 1 - onsdag 14 december
Vaknade tidigt, drack vatten, åkte till Landvetter; kramade om mamma, pappa och Pernilla (Daniel hade fysikprov samma morgon, så han valde att inte gå upp vid 05.00 (förståeligt).
Fick en hel rad på planet till Bryssel för mig själv (skönt); gick åt fel håll på flygplatsen och fick gå tillbaks; missade nästan planet; satt brevid fransktalande man som inte kunde engelska; bored.
Åt knappt någonting; väldigt trevlig personal och egen tv-skärm (thank God!).
Landade i USA. Tänkte att allt skulle gå bra och att jag snart skulle träffa Giovanni, men icke. Vid passkontrollen tog de in mig i ett litet läskigt rum och en aningen läskig armérakad man (de är alltid läskigast, men vet liksom inte om de är på ens sida eller inte) pratade med mig. De undrade hur mycket pengar jag hade med mig, om min pojkvän var amerikansk medborgare, om min pojkvän jobbade osv. En massa frågor. Jag blev nervös, som fan, haha! Men så frågade jag honom varför de pratade med mig. Likom, varför, egentligen. Då sa han att de bara hade uppfattat att jag hade haft med mig ~2100 kr i cash, och inte att jag hade med mig mitt (nya supercoola, vuxenpoänggivande) VISA-kort. Han sa att eftersom jag är ung och inte hade med mig så mycket pengar (med tanke på att jag stannar i tre månader) så oroade de sig för att jag kommer jobba när jag är här, vilket jag ju inte får, för jag har inte arbetsvisum. Så det var det. Ut och hämta väskan och ut i väntsalen. Jag såg ingen Giovanni, så jag tänkte bara "Jag följer med strömmen". Men så känner jag en hand ta tag i min resväska, och en välbekant röst som säger "Are you lost or something?" Värmen från hjärtat när jag ser in i hans ögon... Alltså, herregud vad skönt sånt är. Det känns... "bra" i hela kroppen. Underbart.
In på IKEA (välkommen till USA..?); köpte glögg, sill, lingondricka, Annas pepparkakor och annat random; tre timmars bilresa hem till huset. Sen kommer jag ärligt talat inte ihåg vad vi gjorde. Jag kommer ihåg att jag frös något jäkligt dock. Vattenbrist troligen.
Jo, och så gjorde Giovannis mamma (let's call her Marlene) en svingod pasta/köttfärsgegga med italiensk halvstark korv. Jäklar i havet vad gott det var! Det kändes som att det var precis vad jag behövde efter att knappt har ätit på 20 timmar.
Dag 2 - torsdag 15 december
Mycket vila. Dock gjorde ju jetlagen att jag inte kunde somna om när Giovanni stack till jobbet vid halv åtta. Smått irriterande eftersom ögonlocken var tunga som cementblock, och det kändes som cementkorn innanför dem.
Jag skypade med min syster och bror så att de fick reda på att jag levde, och så visade jag dem runt i huset. Skönt att se två bekanta ansikten måste jag säga.
Giovannis söta mamma (som enligt Pernillas beskrivning ser ut som den perfekta italienska mamman, vilket jag är beredd att hålla med om) tog med mig på en rundtur i Binghamton. Vi åkte runt och tittade på affärer, åkte upp på en av kullarna som omringar Binghamton, och pratade och hade trevligt. När vi skulle tillbaks till huset fastnade vi i en kö, och inte utan anledning. En lastbil med ett ENORMT släp hade tänkt vända ner mot motorvägen med knappt något svängrum alls! Till allas förvåning lyckades han(eeeller hon)!
Vi åt pork chops med broccoli och sötpotatis när vi kom hem.
Det var ungefär vad jag orkade med. Jetlag for the win!
Dag 3 - fredag 16 december
Har inget minne av vad jag gjorde denna dag = it was a good day... ;)
Jo, kan vara denna dag jag skypade med mamma. Hennes första dag, och allt gick super. Förutom att hon satt och skrek att hon inte kunde höra mig i början och sen insåg att hon glömt sätta på ljudet på datorn. Mamma och teknik alltså...
Dag 4 - lördag 17 december
När Giovanni åkte(som ni vet existerar inte 'gick' i USA...) till jobbet lyckades jag somna om och sov till två. Skön... t.
På kvällen åkte jag och Giovanni iväg och åt på restaurang. Jag tog pasta, han deep dish (basically, en pizza med höga kanter och en massssssa fyllning, som jag aldrig hade hört talas om innan). Efteråt åkte vi ända bort till andra sidan vägen(!!!!!) och köpte biobiljetter till Sherlock Holmes. Eftersom det var en och en halv timme kvar till filmen skulle börja gick vi till en djuraffär som låg precis bredvid. Därinne fanns något som jag aldrig sett (irl) förut: en glasinhägnad med två huskeyvalpar!! Så söta att jag trodde jag skulle dö! (Dock håller jag med min syster om att det är hemskt "om" de blir sönderstressade...) Så vi petade lite på dem, fortsatte in i affären och klappade kaniner, marsvin, hamstrar, you name it. Min badass boyfriend klappade fåglarna, även fast man inte fick det! I'm a lucky gurrl.
När vi kom in i biosalen kunde vi knappt tro våra ögon. Det var världens lyxigaste stolar! Alltså, det går knappt att beskriva! (Tyvärr var det för mörkt för att ta bilder, får ta med digitalkameran nästa gång.) Om ni som varit hemma hos mig tänker på den gröna fotöljen nere i vardagsrummet - sånna, fast i läder och mocka, i hela salen! Det var väl en 150-200 platser kanske, så det var ju ingen liten sal heller! Nämnde jag att vi betalade $9 dollar för detta?! Löjligt billigt ju! Skall göras om snarast! Filmen var grym och bör ses snarast! Man kan ju tänka att en andra film generellt alltid blir lite sämre än den första, men den här var precis lika bra! Najs med svenska representation också.
I bilen påväg hem sjöng och dansade vi till Wake me up before you go-go. ... Yea, we're that gay.
Detta var då vår första riktiga dejt. Känns lite konstigt att det inte har blivit av innan faktiskt.
Dag 5 - söndag 18 december
Hemlängtan slog till lika hårt som jag slår min pojkvän på tetris, och eftersom Giovanni till råga på allt var världens mest osociala, så jag åkte med Marlene och veckohandlade. Hon varnade mig för att hon är en sån som kan gå i affärer hur länge som helst. Då förklarade jag för henne att jag är likadan. Det är något lugnt och skönt med att bara gå runt och titta i butiker tycker jag; speciellt när det är affärer man aldrig varit i förut (för att inte nämna i andra länder..!).
Vi stannade i 3 timmar... Överlevde på ciabattabröd i bilen hem, och hade en sen tacokväll. (Jag har fortfarande kvar att komma på hur jag ska överleva utan tacos varje fredag...)
Dag 6 - måndag 19 december
Hemlängtan låg fortfarande som en hinna över min aura och jag levde som i koma. Var liksom nere utan att fullt förstå varför. På stallet fick vi en gång klart för oss att när man håller på och byter från ett sätt att rida till ett annat, så finns det en gråzonsperiod där allt bara känns fel. Det man gjorde förut känns fel, och det man håller på att träna in känns fel. Jag jämför med något sådant. Kunde liksom inte riktigt sätta fingret på vad det var. Ensamhet tror jag. Som att jag liksom inte passade in och allt var jobbigt och nytt, även om jag försökte vara glad. Jag har nog aldrig mått såhär dåligt utan anledning förut.
Jag, Giovanni och Marlene åkte och hälsade på hos Clare och Bambi (Clares höggravida fru). Tyvärr missade vi Bambi som skulle iväg och jobba, men jag fick träffa Clare i alla fall. Mycket trevlig. (Fint att ge betyg till människor.) Vi drack te, åt pizza och kollade på Super Troopers (en lite "haha, åååh, jag orkar inte!"-film... Om ni förstår vad jag menar. Pernilla gör nog det i alla fall.).
Dag 7 - tisdag 20 december
Hemlängtan försvann och allt kändes frid och fröjd igen.
Giovannis syster Clare och moster Patty kom över, och vi bakade en slovakisk kaka som heter kolatchki (finns hur många olika stavningar som helst). Vi fyllde dem med aprikosmos, nötgegga och vallmofröfyllning (som var svinäcklig, haha!). Nötgeggan var helt klart godast!
På kvällen tittade vi på både Toy Story 3 och Trollkarlens lärling. Två helt okej filmer måste jag säga, men så tycker jag om nästan all sån slags "barn"film.
Dag 8 - onsdag 21 december
I princip det enda jag gjorde var att titta på Legally Blonde och städa Giovannis chinchillas bur. Så galet söt så man kan dö! Zahara heter hon. När man klappar är det som att ta på luft, så lätt och mjukt. Jag tänkte att jag skulle vara lite snäll mot henne och städade buren, ändrade lite på omgivningen för att ge henne någon sorts stimulans, och lät henne springa fritt i sovrummet en halvtimme eller så.
Jo, och så gjorde jag knäck också! Det visade sig att de inte hade våran typ av sirap (som de kallar 'golden syrup'), så jag fick göra en blandning mellan vit sirap (som inte smakade någonting, utan bara var söt), honung och molasses. Det gick sådär, men amerikanerna var nöjda, så då är jag också nöjd.
Dag 9 - torsdag 22 december
Jag sov svinlänge! Det är så skönt att ha hela sänge för sig själv när Giovanni har åkt till jobbet, men det suger att vakna och inse att han inte är där. Lite bittersweet, helt enkelt.
Jag och Marlene åkte och handlade igen, denna gång på jakt efter saffran. Vi åkte till en närliggande affär, plockade på oss en massa annat, men så visade det sig såklart att de inte hade saffran (eftersom det kostar $500/28g (WHAAAT?!?!)), så det var bara att leta vidare. Istället för att slösa tid på att åka omkring var Marlene smart nog att faktiskt ringa och höra med olika affärer innan vi åkte iväg. Vi fick tag i ett paket (1 gram) för $17. Rövdyrt, som min syster skulle sagt.
Väl hemma åt vi kinesisk hämtmat. Jag har bara ätit kinesiskt i China town på Manhattan innan (jävlar var snobbigt det låter, haha!), så inte visste jag vad jag skulle välja, men det blev bra med kyckling och sockerärtor till slut. Jag, Giovanni, Marlene och pappa Clarence delade ändå på allt i slutändan.
När jag väl sen började med bakandet började jag med att göra bort mig genom att hälla i tillräckligt mycket socker för en sats, när jag bara skulle göra en halv. Jag sa det till Marlene och hon sa att det inte skulle vara några problem med att göra fler bullar, så jag körde på en hel sats istället. Någonting med jästen sket sig, så det tog ungefär två timmar för den att jäsa istället för 30 minuter. Den var allmänt konstig också, mer som en kakdeg än en bulldeg. Och så glömde jag att man ju ska, typ, krossa saffranet i en mortel eller liknande för att få ut mer smak. Men precis som med knäcken så var amerikanerna nöjda, så då är jag också det.
Dag 10 - fredag 23 december
Mina damer och herrar - Zander har kommit till Jorden! Han föddes tidigare idag kl. 12.15. Han är så söt så det är inte sant! Han föddes med vad amerikanerna kallar "cone head", dvs. hand huvud var avlångt när han föddes, men eftersom fontanellen är mjuk, så är det lugnt. Kan inte hålla mig tills jag får träffa honom!
När jag vaknade låg det en lapp i köket från Marlene. Hon skrev att jag skulle äta bacon och bagels, och bad mig städa klart i köket, vilket innebar att fixa disken och torka bänken. Jag hängde inte med på om hon menade att jag skulle diska eller ta ut ur diskmaskinen, och ambitiös som jag är gjorde jag bådeoch. Diskade allt jag såg som var diskbart och torkade rent. Hon blev glad när hon kom hem, så något måste jag ju ha gjort rätt.
Sen har jag mest jobbat med Giovannis julklapp idag. Jag hoppas att han blir glad! Finns ju ingen anledning till varför han inte skulle tycka om den, men man är ju ändå lite nervös. Tänk om, liksom... Jag är väldigt nöjd i alla fall, och jag har sagt att om han inte tycker om den, så tar jag med den hem igen, haha!
18 december 2011
godermorgon
Jag vet att jag är sämst på att blogga, och att det är många som är nyfikna på hur jag har det här borta i USA. Jag kan inte lova att jag bloggar mer idag, men Giovanni ska eventuellt jobba imorgon, så då ska jag bl.a. berätta om hur de tog mig vid passkontrollen, och min och Giovannis första(!) dejt. Så håll i er för snart blir det åka av!
Min lilla nörd spelar nördspel i nördsängen nördsent på nördmorgonen. Glad är han också.
Min lilla nörd spelar nördspel i nördsängen nördsent på nördmorgonen. Glad är han också.
09 december 2011
04 december 2011
dåligt med uppdateringar...
Jag vet, och jag är lite ledsen för att jag är så kass på att uppdatera nuförtiden. Antar att det inte kommer bli så himla mycket innan jag befinner mig i Landet långt borta. Tyvärr.
Det är så himla mycket som ska göras innan jag åker. En del är dock avcheckat, som att klippa hunden. Jag och Pernilla gjorde det igår. Tre timmar tog det. Låter som mycket, men det... känns som ännu längre. (Makes sense...?...) Det som gör att det tar tid är att hunden inte riktigt är... sammarbetsvillig. Hon håller på och flyttar sig och låter en inte hålla i varken tassar eller huvud, vilket gör det jäkligt mycket svårare än om hon bara hade stått kvar fint och stilla. Skönt att ha gjort det i alla fall; nästa gång blir någon gång i april.
Jag och hunden gick ner till båtbryggan idag. Där fick hon springa omkring och var så lycklig, så! Blåste som attan. Kallt var det också, men smart som jag är ställde jag mig bakom ett träd där det inte var lika blåsigt.
Det här med att packa inför en tremånadersresa alltså... Det är så svårt. Mest att veta hur mycket man ska ta med sig egentligen. Jag tänker att man kan köpa rätt mycket där borta (som typ deo, tandborste, smink, etc.), så det tänker jag nog inte ta med. Men kläder. Hur mycket? Och, vad? Jag har fått reda på att jag ska ha med mig en massa varma kläder, så det ska jag ju självklart ta med, men hur mycket?? HUR MYCKET?? En vecka? Två? En månad? (För en månads klädförbrukning får plats i en resväska och en kabinväska...) Klurigt. Jag satsar nog på 10-14 dagar, något sånt. Tvättmaskin finns ju såklart, så det är ju inte så att jag kommer få klädnöd om jag inte försätter migsjälv i det läget, och det vore ju dumt.
Jag skaffade mig ett VISA-kort i veckan. Kände mig väldigt vuxen. Det är en av de sakerna som jag har oroat mig mest över, att jag inte ska kunna betala och så, så jag och mamma gick ner till Handelsbankens kontor och pratade med en kille där. Han sa att mitt vanliga kort bara kan ta ut pengar ur automat i USA, och att han rekommenderade att skaffa VISA. Han hade precis kommit hem från Paris i helgen, och varit i USA för en vecka sen (WTF?), och sa att han aldrig haft problem med att betala, och att de flesta som tar MasterCard också tar VISA, så det lugnade nerverna.
Sen är jag mest rädd över att det ska bli strul med väskor, och att jag inte ska fatta någonting när jag väl landar i USA. Inte lika nervös över att inte hitta Giovanni, vilket ju... känns bra. Jag och mamma ska i nästa vecka införskaffa en ny kabinväska. Det är allt lite struligt när man ska flyga med tre olika bolag (två till USA och ett till Atlanta), och alla tre har olika kabinväskemått som man måste följa. Varför kan inte alla bara ha samma mått?? Det är nog mest det jag oroar mig för, att de ska säga att min väska är för stor och blablabla. Jag kommer inte orka strul. Jobbigt med strul när man flyger själv för första gången liksom. (Eller egentligen reser själv överhuvudtaget. (Förutom tåg in till Göteborg då; det är jag duktig och klarar själv!))
Jag vet inte om jag har nämnt det i någon gammalt inlägg, men det känns som att min förmåga att göra mig förstådd på engelska försvinner när jag prata med någon jag aldrig träffat förut. Jo, det har jag nog nämnt. Det är verkligen, på riktigt, skitjobbigt. Jag blir nervös och snubblar på orden (i alla fall i huvudet).
Jaja, det löser sig. Folk är inte så hemska som mitt huvud får mig att tro. Hoppas jag...
Det är så himla mycket som ska göras innan jag åker. En del är dock avcheckat, som att klippa hunden. Jag och Pernilla gjorde det igår. Tre timmar tog det. Låter som mycket, men det... känns som ännu längre. (Makes sense...?...) Det som gör att det tar tid är att hunden inte riktigt är... sammarbetsvillig. Hon håller på och flyttar sig och låter en inte hålla i varken tassar eller huvud, vilket gör det jäkligt mycket svårare än om hon bara hade stått kvar fint och stilla. Skönt att ha gjort det i alla fall; nästa gång blir någon gång i april.
Jag och hunden gick ner till båtbryggan idag. Där fick hon springa omkring och var så lycklig, så! Blåste som attan. Kallt var det också, men smart som jag är ställde jag mig bakom ett träd där det inte var lika blåsigt.
Det här med att packa inför en tremånadersresa alltså... Det är så svårt. Mest att veta hur mycket man ska ta med sig egentligen. Jag tänker att man kan köpa rätt mycket där borta (som typ deo, tandborste, smink, etc.), så det tänker jag nog inte ta med. Men kläder. Hur mycket? Och, vad? Jag har fått reda på att jag ska ha med mig en massa varma kläder, så det ska jag ju självklart ta med, men hur mycket?? HUR MYCKET?? En vecka? Två? En månad? (För en månads klädförbrukning får plats i en resväska och en kabinväska...) Klurigt. Jag satsar nog på 10-14 dagar, något sånt. Tvättmaskin finns ju såklart, så det är ju inte så att jag kommer få klädnöd om jag inte försätter migsjälv i det läget, och det vore ju dumt.
Jag skaffade mig ett VISA-kort i veckan. Kände mig väldigt vuxen. Det är en av de sakerna som jag har oroat mig mest över, att jag inte ska kunna betala och så, så jag och mamma gick ner till Handelsbankens kontor och pratade med en kille där. Han sa att mitt vanliga kort bara kan ta ut pengar ur automat i USA, och att han rekommenderade att skaffa VISA. Han hade precis kommit hem från Paris i helgen, och varit i USA för en vecka sen (WTF?), och sa att han aldrig haft problem med att betala, och att de flesta som tar MasterCard också tar VISA, så det lugnade nerverna.
Sen är jag mest rädd över att det ska bli strul med väskor, och att jag inte ska fatta någonting när jag väl landar i USA. Inte lika nervös över att inte hitta Giovanni, vilket ju... känns bra. Jag och mamma ska i nästa vecka införskaffa en ny kabinväska. Det är allt lite struligt när man ska flyga med tre olika bolag (två till USA och ett till Atlanta), och alla tre har olika kabinväskemått som man måste följa. Varför kan inte alla bara ha samma mått?? Det är nog mest det jag oroar mig för, att de ska säga att min väska är för stor och blablabla. Jag kommer inte orka strul. Jobbigt med strul när man flyger själv för första gången liksom. (Eller egentligen reser själv överhuvudtaget. (Förutom tåg in till Göteborg då; det är jag duktig och klarar själv!))
Jag vet inte om jag har nämnt det i någon gammalt inlägg, men det känns som att min förmåga att göra mig förstådd på engelska försvinner när jag prata med någon jag aldrig träffat förut. Jo, det har jag nog nämnt. Det är verkligen, på riktigt, skitjobbigt. Jag blir nervös och snubblar på orden (i alla fall i huvudet).
Jaja, det löser sig. Folk är inte så hemska som mitt huvud får mig att tro. Hoppas jag...
20 november 2011
24 dagar
Nu är det bara 24 dagar kvar!! Tjugofyra små, små, små dagar tills jag träffar min underbara pojkvän igen, och bor hos honom i tre månader. Jag börjar inse hur jäkla länge det är. Jag förstår ju själv att det kommer kännas som att jag knappt hunnit komma dit, när jag väl ska åka hem igen, men, liksom... tre månader. Jag ska bo i USA i tre månader. Ett kvartal av året. Fira jul, nyår, alla hjärtans dag, och sist men inte minst, min 20-årsdag (fan vad jag kommer noja!). Endast ha Skype som min connection till svenskan, om jag nu inte tvingar Giovanni att prata svenska med mig förstås. Tre månader av pussar och kramar, skratt och tårar. Blod, svett och tårar helt enkelt. Och de första Star wars-filmerna, i utbyte mot Breaking Dawn på bio. Det är värt det. (Hoppas jag.)
Min far säger att det ska bli intressant att se hur vi fungerar ihop när vi helt plötsligt är med varandra varje dag, bor med varandra i såpass lång tid, efter att inte ha sett varandra på 3,5 månad. Jag håller med till hundra procent, ända känns det inte som att det har gått nästan tre månader sedan vi satt i bilen påväg till Landvetter. Kanske mer som två. Tre låter för mycket.
Jag är lite skraj för att flyga själv, eftersom jag aldrig har gjort det innan, och det alltid har varit mamma och pappa som har fixat med biljetter och sagt när jag ska vara vid en speciell plats och vad det är jag ska göra när jag väl kommer dit. Mest nervös är jag inför Bryssel - att inte hitta på flygplatsen, inte hinna till gaten och så missar jag mitt plan. Mamma är bra på att lugna ner mig när jag börjar mala på om hur allt kommer skita sig, säger att det värsta som kan hända är att jag måste köpa en enkelbiljett från Bryssel till New York, och det är ju faktiskt inte så farligt. När jag är utomlands känns det alltid som min förmåga att prata engelska försvinner. Jag vet ju om att den självklart inte gör det - jag kan utan problem göra mig förstådd, och förstå vad andra säger - men det känns som det. (Bra att jag ska bo utomlands och så...)
Jag har bara tre veckors jobb kvar, och så ska vi till Ullared innan jag åker, och så ska jag köpa kläder och skor om det behövs, har inte kollat på det än men lär göra det rätt snart. Så egentligen mindre än tre veckors jobb kvar, det känns lite sjukt med tanke på att jag har jobbat sen i början av september. Tre veckor är ju ingen tid alls egentligen.
Min far säger att det ska bli intressant att se hur vi fungerar ihop när vi helt plötsligt är med varandra varje dag, bor med varandra i såpass lång tid, efter att inte ha sett varandra på 3,5 månad. Jag håller med till hundra procent, ända känns det inte som att det har gått nästan tre månader sedan vi satt i bilen påväg till Landvetter. Kanske mer som två. Tre låter för mycket.
Jag är lite skraj för att flyga själv, eftersom jag aldrig har gjort det innan, och det alltid har varit mamma och pappa som har fixat med biljetter och sagt när jag ska vara vid en speciell plats och vad det är jag ska göra när jag väl kommer dit. Mest nervös är jag inför Bryssel - att inte hitta på flygplatsen, inte hinna till gaten och så missar jag mitt plan. Mamma är bra på att lugna ner mig när jag börjar mala på om hur allt kommer skita sig, säger att det värsta som kan hända är att jag måste köpa en enkelbiljett från Bryssel till New York, och det är ju faktiskt inte så farligt. När jag är utomlands känns det alltid som min förmåga att prata engelska försvinner. Jag vet ju om att den självklart inte gör det - jag kan utan problem göra mig förstådd, och förstå vad andra säger - men det känns som det. (Bra att jag ska bo utomlands och så...)
Jag har bara tre veckors jobb kvar, och så ska vi till Ullared innan jag åker, och så ska jag köpa kläder och skor om det behövs, har inte kollat på det än men lär göra det rätt snart. Så egentligen mindre än tre veckors jobb kvar, det känns lite sjukt med tanke på att jag har jobbat sen i början av september. Tre veckor är ju ingen tid alls egentligen.
16 november 2011
breaking dawn - twilights lyft!
Jag, Sofia, Hanna och Pernilla var ju på TwiDay igår och såg alla Twilight-filmerna. Breaking Dawn (som hade premiär) var så jävla grym! Regissören hade verkligen gjort sitt jobb, och det märktes att skådespelarna har blivit väldigt mycket bekvämare framför kameran, vilket ju gör att allt känns naturligare.
Jag tycker att de tre första filmerna på något sätt har känts lite B, men den här filmen är verkligen igenomarbetad! Det känns som att de har lagt ner mer tid och energi. Hela bröllopet var helt fantastiskt vackert, hur de förändrade Bellas kropp under graviditeten var grymt, jag trodde först att de hade fått Kristen Stewart att banta ner sig totalt, men icke. För de som tycker att vargarna har varit dåligt gjorda innan. så kan jag säga att de har fått sig ett rejält lyft!
Allt har uppdaterats, och det är den första filmen i serien som jag kan stå tal i ryggen och säga att jag faktiskt tycker att den var skitbra (utan att känna att den kanske egentligen inte är så jävla bra). Ni som har läst böckerna borde omgående gå och se den, det är värt det! Och, den slutade precis som jag hade tänkt mig!
Jag kommer se den första delen minst två gånger till på bio; med samma människor och mamma, och sen ska jag dra med mig min stackars pojkvän, haha!
(Jag känner av någon anledning en belåtenhet över hur det här inlägget är skrivet. Skumt och bra känns det.)
Jag tycker att de tre första filmerna på något sätt har känts lite B, men den här filmen är verkligen igenomarbetad! Det känns som att de har lagt ner mer tid och energi. Hela bröllopet var helt fantastiskt vackert, hur de förändrade Bellas kropp under graviditeten var grymt, jag trodde först att de hade fått Kristen Stewart att banta ner sig totalt, men icke. För de som tycker att vargarna har varit dåligt gjorda innan. så kan jag säga att de har fått sig ett rejält lyft!
Allt har uppdaterats, och det är den första filmen i serien som jag kan stå tal i ryggen och säga att jag faktiskt tycker att den var skitbra (utan att känna att den kanske egentligen inte är så jävla bra). Ni som har läst böckerna borde omgående gå och se den, det är värt det! Och, den slutade precis som jag hade tänkt mig!
Jag kommer se den första delen minst två gånger till på bio; med samma människor och mamma, och sen ska jag dra med mig min stackars pojkvän, haha!
(Jag känner av någon anledning en belåtenhet över hur det här inlägget är skrivet. Skumt och bra känns det.)
10 november 2011
idag
Julia skrev till mig och klagade på att jag inte bloggar. Min syster frågade vad som händer med mina bloggar; jag svarade "inget", haha! Det finna egentligen inte anledning till att jag inte bloggar så mycket. Det är mest bara för att jag inte har så många tankar i huvudet nuförtiden.
En sak som jag just nu stör mig på är negativ energi. Speciellt när den inte har något som helst syfte och det är för att människan som utstrålar den bara jävlas. Det känns så himla onödigt. Sådant som folk kallar "troll" helt enkelt. När ens enda syfte är att göra folk förbannade. De människorna kan ta och skaffa sig ett liv, tycker jag, precis som alla vi som inte behöver trycka på folks knappar för att ha roligt. Delad glädje är dubbel glädje; trollglädje är sorglig glädje.
Annars taggar jag inför TwiDay på tisdag, och att det är mindre än fem veckor tills jag åker till USA och stannar där i tre månader! Och så oroar jag mig för framtiden, vilket jag verkligen inte orkar egentligen. Oro tar bara tid och ork.
Jävligt seg är jag idag. Tänker mest på dåliga saker och blir irriterad.
Jag tror att jag ska baka och fixa med soffan idag. Sånt gör mig på bättre humör. Och så ska jag hålla mig undan ifrån dålig energi, för jag orkar inte med skit från folk.
Hejdå.
En sak som jag just nu stör mig på är negativ energi. Speciellt när den inte har något som helst syfte och det är för att människan som utstrålar den bara jävlas. Det känns så himla onödigt. Sådant som folk kallar "troll" helt enkelt. När ens enda syfte är att göra folk förbannade. De människorna kan ta och skaffa sig ett liv, tycker jag, precis som alla vi som inte behöver trycka på folks knappar för att ha roligt. Delad glädje är dubbel glädje; trollglädje är sorglig glädje.
Annars taggar jag inför TwiDay på tisdag, och att det är mindre än fem veckor tills jag åker till USA och stannar där i tre månader! Och så oroar jag mig för framtiden, vilket jag verkligen inte orkar egentligen. Oro tar bara tid och ork.
Jävligt seg är jag idag. Tänker mest på dåliga saker och blir irriterad.
Jag tror att jag ska baka och fixa med soffan idag. Sånt gör mig på bättre humör. Och så ska jag hålla mig undan ifrån dålig energi, för jag orkar inte med skit från folk.
Hejdå.
05 november 2011
inlägg #1000
På något sätt har jag ny kommit upp i tusen inlägg på den här bloggen! Det är ju en jävla massa, haha!
Jag fick förresten reda på att han som spelar den unga snyggingen i The Three Musketeers är samma kille som spelar Percy Jackson. Helt plötsligt känns det väldigt lammköttigt... :(
Jag fick förresten reda på att han som spelar den unga snyggingen i The Three Musketeers är samma kille som spelar Percy Jackson. Helt plötsligt känns det väldigt lammköttigt... :(
01 november 2011
blä
Idag vill jag sjunka genom jorden igen. Inte för att något specifikt är jobbigt, utan bara för att jag mår skit. Det var Halloween igår, och jag bakade som en jävla tok. X antal morotsmuffins, dödskallekakor och chokadbollsögon på pinne senare mår min mage bara så jävla dåligt. Den gör ont och ojar sig. Skulle helst av allt bara vilja ligga i sängen och titta på film och halvsova hela dagen, men icke! Jag ska ta en långpromenad med hunden, diska undan efter igår, laga mat och rida. Sedan tänker jag däcka. Eller kanske innan. En liten stund bara.
Fan vad ont i huvudet jag har också. Det första jag ska göra nu är att ta en Ipren, och sedan ska jag diska och lyssna på NRJ. De spelar mestadels Rihanna idag, eftersom hon uppträder i Globen i Stockholm ikväll. Det är typ det enda bra med den här dagen. Att radion spelar Rihanna. FML.
Fan vad ont i huvudet jag har också. Det första jag ska göra nu är att ta en Ipren, och sedan ska jag diska och lyssna på NRJ. De spelar mestadels Rihanna idag, eftersom hon uppträder i Globen i Stockholm ikväll. Det är typ det enda bra med den här dagen. Att radion spelar Rihanna. FML.
22 oktober 2011
dagslista
Vad gör du just nu?
Lyssnar på Soldier of Love med Sade (nej, inte Saade), bloggar och väntar på att klockan ska bli efter 18.
Var tror du att du är/gör om 1 år?
Jag har ingen som helst jäkla aning. Kanske har blivit kär i USA och flyttat dit? Eller blivit säker på att jag aldrig tänker göra det? En skrivarkurs kanske? Skulle tro att jag fortfarande bor hemma (dumt att byta ut lyxläge mot egen lya i ett slumkvarter liksom!).
Vad ångrar du, om något, i livet?
Att jag inte visade vem jag var lika tydligt när jag var yngre som jag gör nu. Fast då skulle jag ju inte tagit ut svängarna som jag gör nu, så ångrar vet jag inte om jag gör. Det var lite dumt, bara.
Hur kommer du gå klädd i vinter?
Jag vet inte än. Som mig, antar jag. Men jag måste verkligen köpa nya skor. Var på Vattenpalatset och såg en 4-åring med likadana skor som mina röda med kardborre... Inte bra.
Vilka 3 saker är du beroende av?
1. Min dator
2. Min iPhone
3. Sängen <3
Har du någon dold talang?
Skulle eventuellt vara att jag kanske kan sjunga. Men jag är kluven angående det.
Vad gjorde du förra helgen? Och vad skall du göra nästa helg?
Förra helgen gjorde jag rent vår ugn. I 7 timmar. Och simmade 1750m. Chillade en hel del också. Jag har ingen aning om vad som händer nästa helg...
Vad har du på dig just nu?
Mjukisbyxor, underkläder, en T-shirt och pappas gamla Chalmerströja. Snart mina fårskinnstofflor, fan vad kallt det är!
Bästa skönhetsknep?
Tyck om dig själv för den du är, och tro på dig själv. Det spelar en otroligt liten roll hur du ser ut om du utstrålar självsäkerhet!
Vilka är dina dagens planer?
Ska träffa glufsarna och glufsa. Logiskt, och mumsigt!
Vad äter du helst inte?
Pölsa. Äckligt som fan!
Nämn 3 bloggar du besöker dagligen?
Emmys Sexblogg, Le Love, Underbara Clara.
Har du haft ett förhållande som varat i över ett år?
Haha, det får vi se imorgon eftersom idag är ettårsdagen. Men det hoppas jag allt på!
Bästa staden/landet du besökt:
New York och San Fransisco, utan tvekan! Dock på olika sätt. New York är liksom vimmel 24/7, San Fransisco är lite mer mys, så det beror på humöret.
Vilken kändis får du höra att du liknar?
Jag hör "Herregud" rätt ofta............
Tror du på gud?
Ibland, men inte så mycket. Jag är en "händelser sker av en anledning" kind of gal.
Vad är din största rädsla?
Pojkvänner som kastar spindlar på en. Fan vad sur jag blev, haha! Men spindlar, ormar, kryp i allmänhet. Och höjder!
Hur vill du bo i framtiden?
Först i lägenhet, och sedan på landet. Med någon, eller några.
Nämn en sak du aldrig provat på:
Blåsa upp en ballong medan jag springer. Fatta att man skulle stupa efter typ 100 meter, haha!
Tagen från Tessans blogg.
Lyssnar på Soldier of Love med Sade (nej, inte Saade), bloggar och väntar på att klockan ska bli efter 18.
Var tror du att du är/gör om 1 år?
Jag har ingen som helst jäkla aning. Kanske har blivit kär i USA och flyttat dit? Eller blivit säker på att jag aldrig tänker göra det? En skrivarkurs kanske? Skulle tro att jag fortfarande bor hemma (dumt att byta ut lyxläge mot egen lya i ett slumkvarter liksom!).
Vad ångrar du, om något, i livet?
Att jag inte visade vem jag var lika tydligt när jag var yngre som jag gör nu. Fast då skulle jag ju inte tagit ut svängarna som jag gör nu, så ångrar vet jag inte om jag gör. Det var lite dumt, bara.
Hur kommer du gå klädd i vinter?
Jag vet inte än. Som mig, antar jag. Men jag måste verkligen köpa nya skor. Var på Vattenpalatset och såg en 4-åring med likadana skor som mina röda med kardborre... Inte bra.
Vilka 3 saker är du beroende av?
1. Min dator
2. Min iPhone
3. Sängen <3
Har du någon dold talang?
Skulle eventuellt vara att jag kanske kan sjunga. Men jag är kluven angående det.
Vad gjorde du förra helgen? Och vad skall du göra nästa helg?
Förra helgen gjorde jag rent vår ugn. I 7 timmar. Och simmade 1750m. Chillade en hel del också. Jag har ingen aning om vad som händer nästa helg...
Vad har du på dig just nu?
Mjukisbyxor, underkläder, en T-shirt och pappas gamla Chalmerströja. Snart mina fårskinnstofflor, fan vad kallt det är!
Bästa skönhetsknep?
Tyck om dig själv för den du är, och tro på dig själv. Det spelar en otroligt liten roll hur du ser ut om du utstrålar självsäkerhet!
Vilka är dina dagens planer?
Ska träffa glufsarna och glufsa. Logiskt, och mumsigt!
Vad äter du helst inte?
Pölsa. Äckligt som fan!
Nämn 3 bloggar du besöker dagligen?
Emmys Sexblogg, Le Love, Underbara Clara.
Har du haft ett förhållande som varat i över ett år?
Haha, det får vi se imorgon eftersom idag är ettårsdagen. Men det hoppas jag allt på!
Bästa staden/landet du besökt:
New York och San Fransisco, utan tvekan! Dock på olika sätt. New York är liksom vimmel 24/7, San Fransisco är lite mer mys, så det beror på humöret.
Vilken kändis får du höra att du liknar?
Jag hör "Herregud" rätt ofta............
Tror du på gud?
Ibland, men inte så mycket. Jag är en "händelser sker av en anledning" kind of gal.
Vad är din största rädsla?
Pojkvänner som kastar spindlar på en. Fan vad sur jag blev, haha! Men spindlar, ormar, kryp i allmänhet. Och höjder!
Hur vill du bo i framtiden?
Först i lägenhet, och sedan på landet. Med någon, eller några.
Nämn en sak du aldrig provat på:
Blåsa upp en ballong medan jag springer. Fatta att man skulle stupa efter typ 100 meter, haha!
Tagen från Tessans blogg.
21 oktober 2011
läskigt..!
Jag sitter och tittar på gamla bilder tagna med webcamen, och de här två kom i rad. Jag blev fan chockad, haha! Det tog mig någon sekund att faktiskt fatta att det är jag på andra bilden. Läskigt som fan..!
19 oktober 2011
TWIDAY !!
Pernilla var världens jävla nervvrak igår. Hon storgrät i nästan 1,5 timme för att hon så gärna ville ha biljetter till TwiDay (SF visar Twilight, New Moon, Eclipse och premiärvisningen av Breaking Dawn). Hon pratade om hur de ska gifta sig, hur snygg Jacob kommer vara och att hon fick gå förra året pga. åldersgränsen, men nu kan hon äntligen gå. Söta, underbara syster!Idag släpps biljetterna.
Pernilla hade i förväg mejlat och undrat när de skulle släppas, och fick klart för sig att hon skulle sitta klistrad vid datorn kl. 8. När vi gick in nu för en timme sedan, så var nästan alla biljetterna på Bergakungen tagna. Pernilla blev lite ledsen, men desto gladare när vi lyckades få tag på 4 biljetter på Biopalatset!!
Om 27 dagars smäller det!
18 oktober 2011
det jag vill
Jag känner inte för att göra något annat än att sjunka genom marken just nu. Vara ensam där nere, och inte komma upp förrän alla har slutat bry sig. Jag mår verkligen mentalt dåligt just nu. Inte emodåligt, utan på riktigt dåligt. Det är ett av lägena när jag känner att jag behöver gråta för att det ska gå över.
Jag vill antingen sjunka genom marken, eller rymma till framtiden och ligga i Giovannis säng med mitt huvud på hans bröst, och andas i takt med hans hjärtslag. Jag längtar så in i helvete. Det är nästan så att ögonen tåras.
Jag vill att folk ska låta mig vara. Inte helt, bara oftare. Låta mig njuta av ensamheten, som jag aldrig kan få nog av. Jag kan endast njuta av en människas närhet så som jag njuter av ensamhetens lugn, om den personen är min syster eller min pojkvän. Annars kan inget slå ensamheten. Inget. Samma slags lugn som ensamheten för med sig infinner sig nämligen endast med de två personerna, som jag vet älskar mig på samma sätt som min hund gör - villkorslöst. Jag kan vara ensam med dem. Sluta tänka, koppla ifrån. Vara mig själv utan att tänka först, göra sen. För de dömer inte mig. Jag tror att alla andra gör det. Jag hoppas att jag inte sårar någon nör jag säger så.
Nu ska jag sjunka genom marken.
Hej då.
Jag vill antingen sjunka genom marken, eller rymma till framtiden och ligga i Giovannis säng med mitt huvud på hans bröst, och andas i takt med hans hjärtslag. Jag längtar så in i helvete. Det är nästan så att ögonen tåras.
Jag vill att folk ska låta mig vara. Inte helt, bara oftare. Låta mig njuta av ensamheten, som jag aldrig kan få nog av. Jag kan endast njuta av en människas närhet så som jag njuter av ensamhetens lugn, om den personen är min syster eller min pojkvän. Annars kan inget slå ensamheten. Inget. Samma slags lugn som ensamheten för med sig infinner sig nämligen endast med de två personerna, som jag vet älskar mig på samma sätt som min hund gör - villkorslöst. Jag kan vara ensam med dem. Sluta tänka, koppla ifrån. Vara mig själv utan att tänka först, göra sen. För de dömer inte mig. Jag tror att alla andra gör det. Jag hoppas att jag inte sårar någon nör jag säger så.
Nu ska jag sjunka genom marken.
Hej då.
the third blog
Jag har nu kommit igång med den engelska bloggen, och det känns jävligt skönt måste jag säga! Det flyter på så mycket bättre när jag skriver på engelska, varför har jag ingen aning om.
17 oktober 2011
sjuk :(
Min spontana plan vid middagsbordet igår var att jag skulle simma med mamma, eftersom det är bra att röra sig när man är sjuk. Mamma blev chockad, då jag har sagt nej till att simma i typ 2 år (due to body issues and laziness).
Sagt och gjort så gick vi på Damernas Afton på Vattenpalatset. Jag började med att simma 500m, men kände att det var alldeles för kort, hade ju knappt hunnit börja, så jag simmade 500 till. När jag hade simmat 900m totalt kände jag att jag efter 1000m ju kunde duscha och gå hem, så att jag slapp vänta på mamma, men när jag såg att det fanns supermycket plats i simbassängen bredvid, så körde jag 500m där också. Sen när jag var klar med dem sa mamma att hon hade 550m kvar, så då simmade jag 250 långsamma meter till.
Alltså: Jag gick dit för att simma 500m för att bli frisk, och gick därifrån efter 1750m... och nu mår jag sämre än jag gjorde igår. *sad face*
Jag är i alla fall stolt över att jag simmade 1750m! Har aldrig simmat så långt innan! *happy face*
Och så får jag inte glömma att nämna att vi träffade Monica (systers kompis) när vi kom dit! Har inte träffat henne på år och dar, vilket jag tycker är lite synd, för hon är väldigt trevligt. (Och har en amerikansk killer-dialekt. Båda amerikanarna trodde att hon kom därifrån, haha!)
Jag har föressten ställ in mig på att bli mer tränad! Jag är så sjukt trött på att inte vara det, så nu jävlar! Jag har kastat alla kasserade tankar om att det är smal jag vill bli (vet inte riktigt om de funnits, eftersom jag har svårt att se mig själv vara smal), och satsar istället enbart på att må bra. Det låter vettigt tycker jag!
Jag tvekade först på om jag verkligen skulle med och simma, men jag tänkte att skulle jag inte gjort det då hade jag bara kommit in i "Jag gör det imorgon"-tänket igen, vilket är det värsta tänkbara tänket! Så jag är glad att jag pallrade mig iväg!
Idag ska jag chilla som fan och få bukt med denna sjukdom så att jag kan träna och jobba igen!
Sagt och gjort så gick vi på Damernas Afton på Vattenpalatset. Jag började med att simma 500m, men kände att det var alldeles för kort, hade ju knappt hunnit börja, så jag simmade 500 till. När jag hade simmat 900m totalt kände jag att jag efter 1000m ju kunde duscha och gå hem, så att jag slapp vänta på mamma, men när jag såg att det fanns supermycket plats i simbassängen bredvid, så körde jag 500m där också. Sen när jag var klar med dem sa mamma att hon hade 550m kvar, så då simmade jag 250 långsamma meter till.
Alltså: Jag gick dit för att simma 500m för att bli frisk, och gick därifrån efter 1750m... och nu mår jag sämre än jag gjorde igår. *sad face*
Jag är i alla fall stolt över att jag simmade 1750m! Har aldrig simmat så långt innan! *happy face*
Och så får jag inte glömma att nämna att vi träffade Monica (systers kompis) när vi kom dit! Har inte träffat henne på år och dar, vilket jag tycker är lite synd, för hon är väldigt trevligt. (Och har en amerikansk killer-dialekt. Båda amerikanarna trodde att hon kom därifrån, haha!)
Jag har föressten ställ in mig på att bli mer tränad! Jag är så sjukt trött på att inte vara det, så nu jävlar! Jag har kastat alla kasserade tankar om att det är smal jag vill bli (vet inte riktigt om de funnits, eftersom jag har svårt att se mig själv vara smal), och satsar istället enbart på att må bra. Det låter vettigt tycker jag!
Jag tvekade först på om jag verkligen skulle med och simma, men jag tänkte att skulle jag inte gjort det då hade jag bara kommit in i "Jag gör det imorgon"-tänket igen, vilket är det värsta tänkbara tänket! Så jag är glad att jag pallrade mig iväg!
Idag ska jag chilla som fan och få bukt med denna sjukdom så att jag kan träna och jobba igen!
16 oktober 2011
min bok.
Aaron frågar nu (som sig bör) vilket språk jag skall använda mig av när jag skriver min bok. Denna fråga har jag ställt mig om och om igen, men jag har fortfarande inte något svar.
Jag skulle dock tro att det blir svenska. Eftersom det ordförrådet är större än mitt engelska än så länge, och ska jag nu skriva en bok så vill jag att jag riktigt ska kunna... blomstra? Jag vill att det ska bli bra. Fast om jag tar en engelskakurs medan jag är där kanske den blir på engelska... Jag vet inte.
Jag skulle dock tro att det blir svenska. Eftersom det ordförrådet är större än mitt engelska än så länge, och ska jag nu skriva en bok så vill jag att jag riktigt ska kunna... blomstra? Jag vill att det ska bli bra. Fast om jag tar en engelskakurs medan jag är där kanske den blir på engelska... Jag vet inte.
skrattretande
Alltså, den här bilden...
Kan man göra annat än att skratta?? :')
Den är så sjukt tillgjord! Lite dirty, muskler, snygg kille. Fy fan, haha!
Meeeeeeeeen, det är fortfarande inte ett nej. ;)
Kan man göra annat än att skratta?? :')
Den är så sjukt tillgjord! Lite dirty, muskler, snygg kille. Fy fan, haha!
Meeeeeeeeen, det är fortfarande inte ett nej. ;)
en bok.
Min syster tycker att jag är aningens dum i huvudet när jag säger att jag ska skriva en bok medan jag är i USA. (Mest för att göra något när min käre pojkvän jobbar, men jag ser fram emot det!) Jag funderar också på att ta en kurs i engelska. Ska kolla upp det idag.
Jag bad Susanna och Sofia om tips på vad jag kan göra medan jag är ensam (eftersom jag inte riktigt är den typen av kvinna som går runt och bara väntar på att min partner ska komma hem........!!) och det första spontana svaret från Susanna var "Skriv en bok!" så det är nu det jag tänker ägna min ensamtid åt. Troligen inte förrän efter jul dock. Men det beror på hur mycket han ska jobba. Mycket innan jul, säger han. Vilket ju är förståeligt.
Jag blir taggad till att skriva en bok både för att jag har mycket fantasi, men också för att jag vid x antal tillfällen har fått komlipanger för det jag skriver. Då blir jag så himla glad! Att det som bara egentligen kommer ur mig utan redigering av vissa anses som bra.
Jag ska bara komma på exakt vad jag ska skriva om, så är det ju bara att köra! Och sånt kan man ju fixa innan jag åker.
Jag bad Susanna och Sofia om tips på vad jag kan göra medan jag är ensam (eftersom jag inte riktigt är den typen av kvinna som går runt och bara väntar på att min partner ska komma hem........!!) och det första spontana svaret från Susanna var "Skriv en bok!" så det är nu det jag tänker ägna min ensamtid åt. Troligen inte förrän efter jul dock. Men det beror på hur mycket han ska jobba. Mycket innan jul, säger han. Vilket ju är förståeligt.
Jag blir taggad till att skriva en bok både för att jag har mycket fantasi, men också för att jag vid x antal tillfällen har fått komlipanger för det jag skriver. Då blir jag så himla glad! Att det som bara egentligen kommer ur mig utan redigering av vissa anses som bra.
Jag ska bara komma på exakt vad jag ska skriva om, så är det ju bara att köra! Och sånt kan man ju fixa innan jag åker.
en tredje blogg??
Jag sitter ute på framsidan av vårt hus och funderar på att skaffa en tredje blogg. Det låter som ett mission impossible, men det är mest för att jag vill ha någonstans att skriva på engelska, och det känns så konstigt att blanda. Att börja skriva här på endast engelska vore också jättekonstigt. Jag älskar att blogga och jag vill få ut så mycket som möjligt av det! Delvis för att jag älskar engelska och tänker att det är en bra övning, men också för att många av mina tankar landar i engelska. De liksom bara poppar upp på engelska, och det blir inte samma sak om jag sedan ska försöka översätta dem till svenska för att kunna lägga upp dem här.
Jag skulle tro att bloggen blir något i stil med den här. Mycket ordbajs, och lite klokt. Lite lagom. Som Sverige. Landet Lagom. Fast inte så mycket om film och sånt. Snygga och vackra män. Mer... Jag. Bara jag och mina tankar. Penetrating thoughts (som var ett av Aarons förslag till min andra blogg...).
Just nu går det tre ~8-åringar förbi mitt hus, baklänges. En av dem har en pinne i handen, och en annan verkar titta på någon som följer efter dem högre upp i backen. Nu vet ni. Just throwing it out there.
Jag tycker också att engelska är finare. Det känns som att det egentligen på någon nivå också kommer enklare till mig än vad svenskan gör. Konstigt nog. Kanske för att man ju har studerat det i skolan på ett annat sätt. På något sätt frivilligt lärt sig allt från grunden, istället för att födas in i språket.
Nu ska jag bara komma på ett namn också.
Tvek på om jag kommer lägga ut bloggnamnet här, men vi får se.
Jag skulle tro att bloggen blir något i stil med den här. Mycket ordbajs, och lite klokt. Lite lagom. Som Sverige. Landet Lagom. Fast inte så mycket om film och sånt. Snygga och vackra män. Mer... Jag. Bara jag och mina tankar. Penetrating thoughts (som var ett av Aarons förslag till min andra blogg...).
Just nu går det tre ~8-åringar förbi mitt hus, baklänges. En av dem har en pinne i handen, och en annan verkar titta på någon som följer efter dem högre upp i backen. Nu vet ni. Just throwing it out there.
Jag tycker också att engelska är finare. Det känns som att det egentligen på någon nivå också kommer enklare till mig än vad svenskan gör. Konstigt nog. Kanske för att man ju har studerat det i skolan på ett annat sätt. På något sätt frivilligt lärt sig allt från grunden, istället för att födas in i språket.
Nu ska jag bara komma på ett namn också.
Tvek på om jag kommer lägga ut bloggnamnet här, men vi får se.
15 oktober 2011
just dance 3
Jag har precis beställt hem Just Dance 3, och jag är så sjuuuuuuuukt taggad!!! Jag och Pernilla nöter Just Dance 2 i perioder, och det är ju så himla roligt och fantastiskt och bra! Jag tror det var Sofia som undrade varför vi inte har kört JD2 förut när vi träffats med Glufsarna. Det är en alldeles utomordentligt bra fråga!Några av låtarna på JD3 är:
- Barbra Streisand (Duck Sauce)
- Boogie Wonderland (Earth, Wind & Fire)
- Forget You (Cee Lo Green)
- I'm So Excited (The Pointer Sisters)
- Let's Go To The Mall (Robin Sparkles)!!!!!!!
- Party Rock Anthem (LMFAO)
- Pump It (Black Eyed Peas)
- Satellite (Lena)
Jag blir så taggaaaaaaaad!!!!!!!
Mitt bästa minne är helt klart när Jonas och Giovanni körde den här låten. Helt... fantastiskt, haha! :'D
vad jag missar när jag är borta, och det som kommer hända
Vad jag missar (men inte vill) när jag är hos Giovanni:
- Sofia och Susannas födelsedagar
- Julfika med släkten (och alla goda bakverk!!)
- Julmiddag med familjen. Alltså nu snackar vi julskinka, kål, äppelmos, senap, vörtbröd, julmust och dopp i grytan. Inget sånt på julafton iår inte. Jag avlider om IKEA inte har julmust.
- Världens mysigaste stund på året = När vi dricker glögg, äter överblivet julgodis från julfikat och öppnar julklappar
- Farmors julmat. This is a major problemo. Kalkon med gräddsås, och ris à la Malta... FML.
- Annas födelsedag
- Nyårsgrillen! Jag blev jätteemo när mamma sa att vi kanske skulle ta och åka till solen och missa denna tradition, och så åker jag bort frivilligt... Vad fan håller jag på med? Varm glögg, frusna händer och Aladdin.
- Nyårsmiddag med grannarna. Så himla mysigt, varje år. När jag tänker på det har jag verkligen världens bästa grannar. Vi är allt som en liten familj allihop.
- Dagen efter-promenaden. Jag och mina föräldrar har (under vissa år) gått ut och gått riktigt långt första dagen på det nya året. (Brukar vara följt av "det här ska jag göra varje dag, hela året, på riktigt!"-tänk, som med tur håller i sig till den 2:a januari.)
- Isen på sjön. Jag får alltid en sån härlig kick när jag är ute på Aspens is med hunden springande runt benen. Jag hoppas att isen håller i sig till april!
- Hilmas födelsedag
- Fettisdagen. Den heliga dagen då vi åker till farmor och äter semlor.
- Vänner som försöker supa mig under bordet på min 20-årsdag. Ja, just det ja, saker som jag vill missa var det. (*kram till alla som känner sig träffade*)
Människor jag kommer sakna:
- Min syster. Jag kommer sakna henne så in i helvete, det vet jag redan nu. Hon är som min själsliga siamesiska tvilling. (Not weird at all.) Hur jag ska överleva utan henne har jag däremot inte räknat ut än.
- Hunden. Jättejättejättemycket. Pojkvänner värmer inte upp sängen som en hund gör (och jag vill inte bli slickad i ansiktet av min pojkvän...). Jag kommer sakna allt med henne. Hon är ju min lilla bebis!!
- Alla mina flick-vänner. Vem ska jag nu snacka skit med på kvällarna och mysa och sukta efter snygga killar med?? Jag ska ju i och för sig till Aaron... Nevermind. :)
- Alla mina pojk-vänner. (Någon måste ju få mig att känna mig aningen feminin. Inte ofta det händer, eftersom jag är manligare än många av mina pojk-vänner. ;))
- Mor, far och bror. Såklart!
Jag kommer inte behöva saknar Giovanni på 3 månader. Det slår allt ovan.
- Sofia och Susannas födelsedagar
- Julfika med släkten (och alla goda bakverk!!)
- Julmiddag med familjen. Alltså nu snackar vi julskinka, kål, äppelmos, senap, vörtbröd, julmust och dopp i grytan. Inget sånt på julafton iår inte. Jag avlider om IKEA inte har julmust.
- Världens mysigaste stund på året = När vi dricker glögg, äter överblivet julgodis från julfikat och öppnar julklappar
- Farmors julmat. This is a major problemo. Kalkon med gräddsås, och ris à la Malta... FML.
- Annas födelsedag
- Nyårsgrillen! Jag blev jätteemo när mamma sa att vi kanske skulle ta och åka till solen och missa denna tradition, och så åker jag bort frivilligt... Vad fan håller jag på med? Varm glögg, frusna händer och Aladdin.
- Nyårsmiddag med grannarna. Så himla mysigt, varje år. När jag tänker på det har jag verkligen världens bästa grannar. Vi är allt som en liten familj allihop.
- Dagen efter-promenaden. Jag och mina föräldrar har (under vissa år) gått ut och gått riktigt långt första dagen på det nya året. (Brukar vara följt av "det här ska jag göra varje dag, hela året, på riktigt!"-tänk, som med tur håller i sig till den 2:a januari.)
- Isen på sjön. Jag får alltid en sån härlig kick när jag är ute på Aspens is med hunden springande runt benen. Jag hoppas att isen håller i sig till april!
- Hilmas födelsedag
- Fettisdagen. Den heliga dagen då vi åker till farmor och äter semlor.
- Vänner som försöker supa mig under bordet på min 20-årsdag. Ja, just det ja, saker som jag vill missa var det. (*kram till alla som känner sig träffade*)
Människor jag kommer sakna:
- Min syster. Jag kommer sakna henne så in i helvete, det vet jag redan nu. Hon är som min själsliga siamesiska tvilling. (Not weird at all.) Hur jag ska överleva utan henne har jag däremot inte räknat ut än.
- Hunden. Jättejättejättemycket. Pojkvänner värmer inte upp sängen som en hund gör (och jag vill inte bli slickad i ansiktet av min pojkvän...). Jag kommer sakna allt med henne. Hon är ju min lilla bebis!!
- Alla mina flick-vänner. Vem ska jag nu snacka skit med på kvällarna och mysa och sukta efter snygga killar med?? Jag ska ju i och för sig till Aaron... Nevermind. :)
- Alla mina pojk-vänner. (Någon måste ju få mig att känna mig aningen feminin. Inte ofta det händer, eftersom jag är manligare än många av mina pojk-vänner. ;))
- Mor, far och bror. Såklart!
Jag kommer inte behöva saknar Giovanni på 3 månader. Det slår allt ovan.
14 oktober 2011
ugn och andra bullar
Vid 14-tiden idag stod jag i köket och tänkte att "Men Gud, så tråkig ugnen ser ut, man kan ju inte ens se in i den!" Glasrutan var nämligen alldeles prickig av exploderad mat, fett och sånt mysigt. Jag hämtade Yes Power Spray (som faktiskt fungerar!), lät det vara på glaset i en kvart och sedan torkade jag bort det.
Det hände... Ingenting.
Jag blev sur och inspirerad, och det slutade med att jag tog isär hela ugnen och tvättade rent den. Till och med väggarna som innan varit svarta(!) och fläktgallret blev rena och fina. Jag visste inte ens att väggarna var gråa från början, haha! Mamma sa att de aldrig har gjort rent ugnen sedan vi flyttade hit, vilket var nästan 14..! Välgärning är en underdrift.
Jag är nöjd, mamma är nöjd, pappa är nöjd, och alla tre är livrädda för att använda den och smutsa ner den, haha! Men imorgon tror jag att jag ska baka blåbärspaj, så då blir det... andra bullar?
Det hände... Ingenting.
Jag blev sur och inspirerad, och det slutade med att jag tog isär hela ugnen och tvättade rent den. Till och med väggarna som innan varit svarta(!) och fläktgallret blev rena och fina. Jag visste inte ens att väggarna var gråa från början, haha! Mamma sa att de aldrig har gjort rent ugnen sedan vi flyttade hit, vilket var nästan 14..! Välgärning är en underdrift.
Jag är nöjd, mamma är nöjd, pappa är nöjd, och alla tre är livrädda för att använda den och smutsa ner den, haha! Men imorgon tror jag att jag ska baka blåbärspaj, så då blir det... andra bullar?
10 oktober 2011
abduction
Taylor Lautner i sin första huvudroll efter Twilight.
Abduction handlar om en Nathan som av en slump hittar en bild på sig själv på en hemsida för försvunna barn. Han får reda på att hans föräldrar är agenter, och ger sig ut för att leta efter dem efter att hans adoptivföräldrar blivit mördade av de onda. Alla vill åt honom och det blir lite hej kom och hjälp. Mycket action, en gnutta romantik och en massa humor. Den är vad jag skulle kalla en perfekt ungdomsactionfilm! Snyggt filmat, bra score och alltihop.
Filmen är precis lika bra som trailern, och jag måste säga att jag blev glatt överraskad över att det inte var så mycket romans och bringblottande som man kan tänka sig att det lätt kan bli när Taylor är på vita duken. Skönt att han satsar på en seriös roll! Man tänker inte ens Twilight när man ser filmen, så jag tycker att han har lyckats riktigt bra.
Väl värd att se!
(Och dessutom spelar Mikael Nyqvist den onde. Lite coolt ändå, även om hans engelska inte är den bästa...)
Jag funderar på att se den igen...
Abduction handlar om en Nathan som av en slump hittar en bild på sig själv på en hemsida för försvunna barn. Han får reda på att hans föräldrar är agenter, och ger sig ut för att leta efter dem efter att hans adoptivföräldrar blivit mördade av de onda. Alla vill åt honom och det blir lite hej kom och hjälp. Mycket action, en gnutta romantik och en massa humor. Den är vad jag skulle kalla en perfekt ungdomsactionfilm! Snyggt filmat, bra score och alltihop.
Filmen är precis lika bra som trailern, och jag måste säga att jag blev glatt överraskad över att det inte var så mycket romans och bringblottande som man kan tänka sig att det lätt kan bli när Taylor är på vita duken. Skönt att han satsar på en seriös roll! Man tänker inte ens Twilight när man ser filmen, så jag tycker att han har lyckats riktigt bra.
Väl värd att se!
(Och dessutom spelar Mikael Nyqvist den onde. Lite coolt ändå, även om hans engelska inte är den bästa...)
Jag funderar på att se den igen...
08 oktober 2011
paus
Jag funderar på att ta en ny officiell paus på obestämd tid. Dock som längst till när jag åker till Giovanni, antar jag. Mer energi läggs på den andra bloggen just nu.
02 oktober 2011
BILJETTERNA ÄR BOKADE!!!
Nu har jag äntligen bokat alla biljetter till och från USA!! Jag stannar från den 14 december till den 11 mars, vilket är 2 månader och 27 dagar! Det är ju en jäkla tid egentligen! Gud så underbaaaaart!!!!!!!! Jag är så sjukt jävla taggad!!!!
Jag är rätt nervös inför att resa helt på egen hand, eftersom jag aldrig har gjort det innan, men det är samtidigt så himla spännande, och jag längtar lite efter att bevisa för mig själv att jag kan klara det och att jag inte är helt hjälplös utan mamma och pappa! Och så får jag ju träffa min älskade Giovanni, och bo med honom i tre månader!
Bara 74 dagar kvar nu!!
Jag är rätt nervös inför att resa helt på egen hand, eftersom jag aldrig har gjort det innan, men det är samtidigt så himla spännande, och jag längtar lite efter att bevisa för mig själv att jag kan klara det och att jag inte är helt hjälplös utan mamma och pappa! Och så får jag ju träffa min älskade Giovanni, och bo med honom i tre månader!
Bara 74 dagar kvar nu!!
24 september 2011
min dag
Idag har jag gjort det mesta av dagen (som var kvar efter att jag vaknade vid halv tolv...)!
Jag började med att vara social med mina föräldrar och drack kaffe på verandan, sedan bloggade jag och gick ut med hunden i Riddarsten. Det finns få saker som är så vackra och mysiga som svensk skog! Att bara gå runt och titta och lukta på allt, och se till så att man inte drunknar i lera för tillfället... Vi mötte en dansk jägare med en lös labrador som Luna blev skiträdd för (min lilla meshund <3) och en familj med en shetland sheepdog (aka. sheltie). Luna var superduktig och sprang ifatt mig när hon stannat för att se sig omkring, och väntade och sprang tillbaks om hon sprang för långt fram. Det är skönt att hon börjar bry sig om var man är (efter drygt 3 år...). Körde rätt mycket "kom"-övningar med henne, kände att det behövdes. Dock behöver jag bli bättre på att inte ge henne godis varje gång hon kommer. Hon ska ju bara få när hon är riktigt duktig, men det kan man nog inte kräva av henne när hon knappt konmer...
När jag kom hem bloggade jag lite till och facebookade och Gud vet vad. Ja, efter att jag duschat världens smutsigaste hund som tyckte att det var en superidé att hitta den lerigaste pölen i skogen och göra aölt utom att rulla sig i den. Hon är bra konstig hon. Duschvattnet har nog aldrig varit så smutsigt. Det så oerhört skönt att vara ute och gå, bli kall men samtidigt lite svettig, och sedan ta en dusch. Man känner sig så härligt ren efteråt!
Nu ska jag äta gurka och morötter med dipp, dricka hemmagjord flädersaft, och titta på Entrapment med mamma. En riktigt bra film som jag inte sett på år och dar. Ska bli riktigt mysigt! Och så ska jag skypa med min man. (Haha, jag älskar att kalla honom man; han är mer som en halvmogen 5-åring! Men jag älskar honom ändå.)
Jag började med att vara social med mina föräldrar och drack kaffe på verandan, sedan bloggade jag och gick ut med hunden i Riddarsten. Det finns få saker som är så vackra och mysiga som svensk skog! Att bara gå runt och titta och lukta på allt, och se till så att man inte drunknar i lera för tillfället... Vi mötte en dansk jägare med en lös labrador som Luna blev skiträdd för (min lilla meshund <3) och en familj med en shetland sheepdog (aka. sheltie). Luna var superduktig och sprang ifatt mig när hon stannat för att se sig omkring, och väntade och sprang tillbaks om hon sprang för långt fram. Det är skönt att hon börjar bry sig om var man är (efter drygt 3 år...). Körde rätt mycket "kom"-övningar med henne, kände att det behövdes. Dock behöver jag bli bättre på att inte ge henne godis varje gång hon kommer. Hon ska ju bara få när hon är riktigt duktig, men det kan man nog inte kräva av henne när hon knappt konmer...
När jag kom hem bloggade jag lite till och facebookade och Gud vet vad. Ja, efter att jag duschat världens smutsigaste hund som tyckte att det var en superidé att hitta den lerigaste pölen i skogen och göra aölt utom att rulla sig i den. Hon är bra konstig hon. Duschvattnet har nog aldrig varit så smutsigt. Det så oerhört skönt att vara ute och gå, bli kall men samtidigt lite svettig, och sedan ta en dusch. Man känner sig så härligt ren efteråt!
Nu ska jag äta gurka och morötter med dipp, dricka hemmagjord flädersaft, och titta på Entrapment med mamma. En riktigt bra film som jag inte sett på år och dar. Ska bli riktigt mysigt! Och så ska jag skypa med min man. (Haha, jag älskar att kalla honom man; han är mer som en halvmogen 5-åring! Men jag älskar honom ändå.)
23 september 2011
äppelkräm
Jag och syster åt äppelkräm till mellanmål, och det var så gott att det är värt att dela med sig av!
2 portioner äppelkräm:
6 små eller 3 stora äpplen (skalade och delade i små bitar, kärnhuset ska bort)
2 dl vatten
3 msk socker (ev mer, smaka av och bestäm själv hur sött ni vill ha)
Lite malen kanel (mald)
1,5 msk potatismjöl
Koka äppelbitarna tillsammans med vatten, socker och lite kanel.
Koka tills äpplena mjuknat, ca 5-7 minuter.
Ta av kastrullen från värmen och rör sönder äppelbitarna.
Rör ut potatismjölet med någon matsked vatten, och blanda ner i kastrullen med kräm.
Låt koka upp igen under omrörning och servera sedan ljummen eller kall, med kall mjölk.
Bon appétit!
2 portioner äppelkräm:
6 små eller 3 stora äpplen (skalade och delade i små bitar, kärnhuset ska bort)
2 dl vatten
3 msk socker (ev mer, smaka av och bestäm själv hur sött ni vill ha)
Lite malen kanel (mald)
1,5 msk potatismjöl
Koka äppelbitarna tillsammans med vatten, socker och lite kanel.
Koka tills äpplena mjuknat, ca 5-7 minuter.
Ta av kastrullen från värmen och rör sönder äppelbitarna.
Rör ut potatismjölet med någon matsked vatten, och blanda ner i kastrullen med kräm.
Låt koka upp igen under omrörning och servera sedan ljummen eller kall, med kall mjölk.
Bon appétit!
22 september 2011
20 september 2011
"1000 saker man kan göra med en sked"
Jag ska skriva en bok. Fullständigt meningslös, men jag ska göra det.
När vi hade skrivit våra nationella skriftliga prov i Engelska B i höstas så hade jag med mig en RisiFrutti och en sked (logiskt nog). Pernilla mobbade mig för att jag hade med mig en sked. Jag sa då att det finns en massa saker man kan göra med en sked. Hon tvivlade, så nu ska jag skriva en bok, "1000 saker man kan göra med en sked".
Här är några av dem.
Man kan...
1. ... hänga den på näsan.
2. ... hänga den på ena kinden.
3. ... hänga den på andra kinden.
4. ... hänga den på någon annans näsa.
5. ... hänga den på någon annans ena kind.
6. ... hänga den på någon annans andra kind.
7. ... kasta den på någon eller några.
8. ... tävla om vem som kan kasta den längst.
9. ... äta soppa.
10. ... äta glass.
11. ... gröpa ur pumpor.
Ni får gärna en liten kommentar om mer saker man kan göra med en sked!
När vi hade skrivit våra nationella skriftliga prov i Engelska B i höstas så hade jag med mig en RisiFrutti och en sked (logiskt nog). Pernilla mobbade mig för att jag hade med mig en sked. Jag sa då att det finns en massa saker man kan göra med en sked. Hon tvivlade, så nu ska jag skriva en bok, "1000 saker man kan göra med en sked".
Här är några av dem.
Man kan...
1. ... hänga den på näsan.
2. ... hänga den på ena kinden.
3. ... hänga den på andra kinden.
4. ... hänga den på någon annans näsa.
5. ... hänga den på någon annans ena kind.
6. ... hänga den på någon annans andra kind.
7. ... kasta den på någon eller några.
8. ... tävla om vem som kan kasta den längst.
9. ... äta soppa.
10. ... äta glass.
11. ... gröpa ur pumpor.
Ni får gärna en liten kommentar om mer saker man kan göra med en sked!
dagens tankar (2010-03-18)
Jag sitter och tittar och sorterar lite i gamla inlägg, går in på "utkast" (alltså de inlägg jag skrivit med inte publicerat) och hittade detta från 2010-03-18:
Hur tänker pojkar?
Vad tänker pojkar på?
Egentligen?
Jag kan inte påstå att jag kommit speciellt nära svaret under det gångna 1,5 året.
Det är nog inte meningen att jag ska förstå.
Hur tänker pojkar?
Vad tänker pojkar på?
Egentligen?
Jag kan inte påstå att jag kommit speciellt nära svaret under det gångna 1,5 året.
Det är nog inte meningen att jag ska förstå.
19 september 2011
Morotssoppa/puré
Jag har precis gjort en randomsoppa/puré.
2 potatisar
2 morötter
1 scharlottenlök
1 vitlöksklyfta
~1,5 dl matlagningsgrädde
valfri mängd maizenamjöl (majsstärkelse)
salt
peppar
italiensk krydda eller örtsalt
Koka potatisarna och morötterna tills de blir halvmjuka.
Ha i scharlotten- och vitlöken.
Häll av vattnet och häll i grädden.
Koka upp, ha i maizenamjöl (som gör soppan tjockare), peppar, salt och kryddan.
Koka lite grann, men se upp så att det inte bränner fast!
Sedan är det bara att hälla upp i skålar och avnjuta supersoppa/purén!
Både Pernilla och pappa tyckte att den var asgod! Pernilla sa till och med att den var godare än min lasagne!! Jag är stolt över att den kom till bara sådär, utan recept eller så. (Och läraren i hemkunskap på högstadiet sa att jag inte har koll på det praktiska..!)
2 potatisar
2 morötter
1 scharlottenlök
1 vitlöksklyfta
~1,5 dl matlagningsgrädde
valfri mängd maizenamjöl (majsstärkelse)
salt
peppar
italiensk krydda eller örtsalt
Koka potatisarna och morötterna tills de blir halvmjuka.
Ha i scharlotten- och vitlöken.
Häll av vattnet och häll i grädden.
Koka upp, ha i maizenamjöl (som gör soppan tjockare), peppar, salt och kryddan.
Koka lite grann, men se upp så att det inte bränner fast!
Sedan är det bara att hälla upp i skålar och avnjuta supersoppa/purén!
Både Pernilla och pappa tyckte att den var asgod! Pernilla sa till och med att den var godare än min lasagne!! Jag är stolt över att den kom till bara sådär, utan recept eller så. (Och läraren i hemkunskap på högstadiet sa att jag inte har koll på det praktiska..!)
blogger-app
Nu har jag (en livstid efter alla andra) skaffat mig Blogger-appen, vilket gör att jag inte behöver starta datorn och hålla på när smarta tankar ploppar upp och behövs skrivas ner direkt. Smart!
Det var mest det jag ville säga. Nu ska jag ta mig ner till köket och äta frukost.
Hej så länge!
Det var mest det jag ville säga. Nu ska jag ta mig ner till köket och äta frukost.
Hej så länge!
18 september 2011
släktkalas, och vad som händer då
Jag och min kära familj kom precis hem från ett släktkalas hos min moster. Jag lärde mig ovanligt mycket under de fyra timmar vi var där. Lite om livet, och lite om idrottsundervisning på dagis...
Jag insåg var att det nog inte var läge att kort förklara för en 5-åring hur lika vi är schimpanser och grisar på atomnivå, när han säger att apor är "tantiga" (jag vet fortfarande inte vad han försökte få fram med detta ordval) och dumma.
Jag har introducerat en iPad till en 5-åring, trodde jag, men han visste redan var det var. Dock tyckte han att det var väldigt spännande att trycka på den; gjorde det gärna och ofta. Vi tittade på x antal avsnitt av Fåret Shaun. Arvid (som mitt 5-åriga kusinbarn heter) satt och berättade för mig vad som hände på skärmen medan det hände, och så berättade han vad som skulle hända. Not cool, bro. Not cool. Världens sötaste Gustav, 2 år, satte sig bredvid mig när vi tittade, frågade mig vad jag hette, och blev på två röda uppslukad av Fåret Shaun. (Det skrämmer mig lite hur lätt barn fastnar vid filmer och tv...)
Min pappa undrade om jag var gravid för att jag pratade om att inte vilja veta könet på min bebis innan den föds, och frågade hur länge bebisar normalt sover på en dag. "Jag är inte gravid", svarade jag. En halvtimme senare dök samma ämne upp och jag tog mig på magen, tittade på mamma och sa: "Ja, om nio månader så!" Det förundrar mig varje gång att det bara är jag som tycker sånt är roligt. De som hör det brukar säga "Usch, säg inte så...", haha!
En konversation mellan min kusin, mig och mitt kusinbarn:
Erik, 29: De har ju börjat med gympa på dagis också.
Jag: Ofta..?!
Arvid, 5: Nej, bara på onsdagar.
Vi skrattade om och om igen åt detta kan jag säga!
Ja, det var lite av vad som hände.
Nu ska jag skypa med min pojkvän för första gången på hela 10 dagar!
Jag insåg var att det nog inte var läge att kort förklara för en 5-åring hur lika vi är schimpanser och grisar på atomnivå, när han säger att apor är "tantiga" (jag vet fortfarande inte vad han försökte få fram med detta ordval) och dumma.
Jag har introducerat en iPad till en 5-åring, trodde jag, men han visste redan var det var. Dock tyckte han att det var väldigt spännande att trycka på den; gjorde det gärna och ofta. Vi tittade på x antal avsnitt av Fåret Shaun. Arvid (som mitt 5-åriga kusinbarn heter) satt och berättade för mig vad som hände på skärmen medan det hände, och så berättade han vad som skulle hända. Not cool, bro. Not cool. Världens sötaste Gustav, 2 år, satte sig bredvid mig när vi tittade, frågade mig vad jag hette, och blev på två röda uppslukad av Fåret Shaun. (Det skrämmer mig lite hur lätt barn fastnar vid filmer och tv...)
Min pappa undrade om jag var gravid för att jag pratade om att inte vilja veta könet på min bebis innan den föds, och frågade hur länge bebisar normalt sover på en dag. "Jag är inte gravid", svarade jag. En halvtimme senare dök samma ämne upp och jag tog mig på magen, tittade på mamma och sa: "Ja, om nio månader så!" Det förundrar mig varje gång att det bara är jag som tycker sånt är roligt. De som hör det brukar säga "Usch, säg inte så...", haha!
En konversation mellan min kusin, mig och mitt kusinbarn:
Erik, 29: De har ju börjat med gympa på dagis också.
Jag: Ofta..?!
Arvid, 5: Nej, bara på onsdagar.
Vi skrattade om och om igen åt detta kan jag säga!
Ja, det var lite av vad som hände.
Nu ska jag skypa med min pojkvän för första gången på hela 10 dagar!
att tappa och finna själv
När jag inte har skrivit på ett tag känner jag att jag vill lägga upp något riktigt bra, så att väntan på något sätt har varit värd det. Jag tänker därför nu ge er ett svinlångt inlägg, som inte kommer att handla om något annat än mig själv. Jag tog precis en dusch, och det är av någon anledning alltid då de bästa tankarna kommer fram; de djupa och som jag önskar att jag kunde spela in och lägga upp för de blir aldrig lika bra när jag sätter mig ner för att försöka formulera dem igen. Hursomhelst, detta inlägg kommer då att handla om mig.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag är lite rädd för att anses som narcissistisk eller egotrippad om jag säger att jag tycker att jag är trevlig, men det tycker jag. Jag menar, människor vill ju vara med mig så något måste jag ju göra rätt. Och så har jag en helt underbar pojkvän som jag älskar, och som älskar mig precis lika mycket, så då måste jag ju verkligen ha gjort något extremt bra! Jag har lätt för att umgås med människor i alla åldrar; lätt för att prata och komma på samtalsämnen, i alla fall i de flesta fall. Det är klart att man inte alltid kan vara på topp, men jag försöker så gott jag kan. För ett par dagar sedan (kanske rent utav igår) kom jag på att de finns en nackdel med att vara vad jag kallar en umgängeskameleont.
När jag umgås med vissa människor som jag normalt inte skulle umgås med, eller som jag inte riktigt känner, så sätter jag mig in i en annan Rebecca känns det som. Ett personlighetsbyte skulle man kunna säga. Jag är annorlunda när jag är med min familj, när jag är med enbart mamma och pappa, och när det bara är jag, syster och bror hemma; när jag är med olika kompisgäng; när jag är med min pojkvän; när jag jobbar – ja, ni fattar vad jag menar. Det är detta som är problemet.
Många som jag pratar med, och även jag själv tycker att det är otroligt viktigt att alltid vara sig själv, att man inte ska skämmas för sig själv och att man inte ska försöka vara någon annan. Men så finns det de där människorna som man inbillar sig (eller verkligen inte tror) skulle tycka att man var helt jävla efterbliven, vilket jag ju uppenbarligen är! (Egentligen tycker jag inte att jag är efterbliven, det är snarare så att jag låter mig vara mig själv i umgängen där de tycker att jag sticker ut och är annorlunda, och som då på något magiskt sätt tycker att jag är lite lagom efterbliven, och det tycker jag är helt okej.) Jag hoppar in i en Rebecca som kan prata med vem som helst om vad som helst, oavsett om det är något jag älskar eller hatar. Problemet är att jag inte alltid låter personen jag pratar med veta vem jag är. Självklart är det ju inte så att det alltid krävs. Har man en kort diskussion med en okänd människa som man antar att man inte kommer träffa så kan jag tycka att det skulle krävas för mycket energi att säga allt man egentligen tycker och tänker, Rebeccan som kan kallprata är mycket lättare att ta fram i det läget. Men det är också där mitt problem ligger.
När jag umgås med en massa människor och ständigt byter umgänge så hoppar jag ju mellan Rebeccorna, så hur vet jag egentligen vem som är den riktiga Rebeccan? Det är lite som universumfrågan: Vem är jag? Vad gör jag här? och sånt där som inte går att svara på. Kanske är det så att mitt riktiga jag är när jag är med en enda viss människa. Problemet där är att det ju nästan är att vara eremit om jag skulle gå från att vara übersocial, till att bara vara med den människan som besitter kraften att ta fram mitt rätta, sanna jag. Eller kanske bara sanna, för sanna behöver ju egentligen inte betyda rätta; jag kan ju vara en bitch när jag är mitt sanna jag, vilket väl enligt de flesta inte skulle vara det rätta.
Det blir lite som ett pussel, där man hoppar från pusselbit till pusselbit, och någonstans på vägen borde det gå snett. Man borde någonstans tappa bort sig själv. Jag har haft turen att ha en familj och vänner som inte har krävt något annat av mig än att jag är mig själv. Jag får tycka och tänka precis vad jag vill, jag får göra vad jag vill, och jag får se ut precis hur jag vill. De skulle inte tycka mindre om mig om jag färgade mitt hår blått eller skaffade piercingar och satte dem huller om buller i ansiktet. De skulle väl tycka att jag löper amok och beter mig skitkonstigt, men jag tror inte att de skulle sluta tycka om mig. Inte utan att jag byter personlighet totalt, men det är väl då jag slutar vara mig själv också.
Personligen skulle jag säga att jag är mest mig själv, antingen när jag är med Pernilla, eller så är det när jag är med Pernilla. Jag tvekar på att det är när jag är med båda två samtidigt. Tur som jag har och kommer jag att umgås en himlans massa med de här två människorna alldeles ensam, så det borde inte vara så svårt att få fram så mycket som möjligt av mitt sanna jag. Kanske. Om det är så det fungerar.
Jag skulle hata att vara som alla andra. Tvingas in i normen att vara som alla andra. Ha samma kläder som alla andra, tycka som alla andra och inte våga tro på mig själv och min förmåga att vara mig själv och därför helt fantastisk! Jag skulle dö om jag inte fick uttrycka vad jag känner, för att jag är rädd vad andra ska tycka och tänka. Tycker jag att piercingar är fult, så ska jag få tycka det, även om jag pratar med en människa som har ansiktet fullt av dem. Sen är det klart att man inte säger till en människa att den ser ut som fan, vilket ju självfallet inte behöver ha med just piercingar att göra. Om jag skulle vara tvungen att vara ärlig i det läget skulle jag nog säga att det är synd att denna människa täcker sitt vackra ansikte med metall, men precis som jag skulle kräva att jag får hata piercingar, så får den jag pratar med tycka precis tvärtom. (Jag hatar inte piercingar, bara så ni vet, men jag tycker det var ett bra exempel.)
Jag tror förresten inte att jag skulle passa in i mallen för fem öre. Kanske har det med att göra att jag inte tar skit, och att det på någon nivå är vad att passa in i mallen innebär. Man låter andra människor bestämma vad man får och inte får tycka, och det är väl ändå det värsta en människa kan bli utsatt för. När man sedan låter de här människorna som ”bestämmer” bestämma, då har man sjunkit enligt min åsikt sjunkit så lågt man kan komma. Man låter andra ta över ens person, för att addera denna till deras lilla armé med ”likasinnade”. Nej, någon måtta får det fan vara! Händer detta er någon gång så ska ni ryta ifrån och skälla ut, inte dem, nej. Ni ska skrika åt er själva för att ni är så jävla dumma i huvudet! Det är såklart vidrigt det de har gjort så ni kan passa på att får pms när ni skäller ut dem. Men man kan egentligen inte klandra dem, eftersom de är precis lika förlorade som er. Nej, er själva är det ni ska skälla ut. Bli riktigt jävla förbannade för att ni har låtit detta hålla på. Sedan ska ni bryta er loss och hitta människor som tycker om er för den ni är.
Jag hade inte innan bestämt mig riktigt för vad poängen med detta inlägg skulle vara, men jag tror att det har formats till att vara att ni ska lyssna på er magkänsla och vara er själva så mycket det går, men till en viss mängd. Inte lägga allt för mycket energi på de som det inte spelar någon roll för vilka ni är; lägga lika mycket energi på dem som de lägger på er. Och så ska ni inte smälta in i mängden, om magkänslan inte säger att det är normen ni innerst inne vill följa, för självklart finns det sånna människor också. En enda människa finns det som jag inte vill att ni eller någon annan ska bli – den som leder armén, och trackar ner på och samlar in vilsna själar. Då kan ni gå och dö. Jag vill lägga till ”Era jävlar.”, men det känns lite för hårt. Eller nej, då kan ni fan gå och dö, era jävlar! Eller hitta er själva och sluta vara beroende av att ha andra under er. Fan, vad förbannad jag blir när jag så mycket som tänker på sånna människor! Nu är jag arg också. Helvete. Nu känner jag för att gå och tänka på äckliga armémännsikor och slå en vägg.
Ja, jag hade ju hoppats på ett lyckligare slut, och tänker därför skapa ett sådant. Jag vill tacka alla de underbara människor i mitt liv som låtit mig vara mig själv. Jag vill dock tacka både de som låtit mig veta att de bryr sig om mig, och de som gjort motsatsen solklar. Då slipper jag undra om jag kan vara mig själv med de människorna. Jag vill tacka er underbara människor för att ni låter mig tycka och tänka självständigt, låtit mig se ut hur jag vill, inte lagt press på att jag ska vara på ett visst sätt. Helt enkelt er som låter mig vara mig själv. Jag skulle inte vara mig utan er. Tack.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag är lite rädd för att anses som narcissistisk eller egotrippad om jag säger att jag tycker att jag är trevlig, men det tycker jag. Jag menar, människor vill ju vara med mig så något måste jag ju göra rätt. Och så har jag en helt underbar pojkvän som jag älskar, och som älskar mig precis lika mycket, så då måste jag ju verkligen ha gjort något extremt bra! Jag har lätt för att umgås med människor i alla åldrar; lätt för att prata och komma på samtalsämnen, i alla fall i de flesta fall. Det är klart att man inte alltid kan vara på topp, men jag försöker så gott jag kan. För ett par dagar sedan (kanske rent utav igår) kom jag på att de finns en nackdel med att vara vad jag kallar en umgängeskameleont.
När jag umgås med vissa människor som jag normalt inte skulle umgås med, eller som jag inte riktigt känner, så sätter jag mig in i en annan Rebecca känns det som. Ett personlighetsbyte skulle man kunna säga. Jag är annorlunda när jag är med min familj, när jag är med enbart mamma och pappa, och när det bara är jag, syster och bror hemma; när jag är med olika kompisgäng; när jag är med min pojkvän; när jag jobbar – ja, ni fattar vad jag menar. Det är detta som är problemet.
Många som jag pratar med, och även jag själv tycker att det är otroligt viktigt att alltid vara sig själv, att man inte ska skämmas för sig själv och att man inte ska försöka vara någon annan. Men så finns det de där människorna som man inbillar sig (eller verkligen inte tror) skulle tycka att man var helt jävla efterbliven, vilket jag ju uppenbarligen är! (Egentligen tycker jag inte att jag är efterbliven, det är snarare så att jag låter mig vara mig själv i umgängen där de tycker att jag sticker ut och är annorlunda, och som då på något magiskt sätt tycker att jag är lite lagom efterbliven, och det tycker jag är helt okej.) Jag hoppar in i en Rebecca som kan prata med vem som helst om vad som helst, oavsett om det är något jag älskar eller hatar. Problemet är att jag inte alltid låter personen jag pratar med veta vem jag är. Självklart är det ju inte så att det alltid krävs. Har man en kort diskussion med en okänd människa som man antar att man inte kommer träffa så kan jag tycka att det skulle krävas för mycket energi att säga allt man egentligen tycker och tänker, Rebeccan som kan kallprata är mycket lättare att ta fram i det läget. Men det är också där mitt problem ligger.
När jag umgås med en massa människor och ständigt byter umgänge så hoppar jag ju mellan Rebeccorna, så hur vet jag egentligen vem som är den riktiga Rebeccan? Det är lite som universumfrågan: Vem är jag? Vad gör jag här? och sånt där som inte går att svara på. Kanske är det så att mitt riktiga jag är när jag är med en enda viss människa. Problemet där är att det ju nästan är att vara eremit om jag skulle gå från att vara übersocial, till att bara vara med den människan som besitter kraften att ta fram mitt rätta, sanna jag. Eller kanske bara sanna, för sanna behöver ju egentligen inte betyda rätta; jag kan ju vara en bitch när jag är mitt sanna jag, vilket väl enligt de flesta inte skulle vara det rätta.
Det blir lite som ett pussel, där man hoppar från pusselbit till pusselbit, och någonstans på vägen borde det gå snett. Man borde någonstans tappa bort sig själv. Jag har haft turen att ha en familj och vänner som inte har krävt något annat av mig än att jag är mig själv. Jag får tycka och tänka precis vad jag vill, jag får göra vad jag vill, och jag får se ut precis hur jag vill. De skulle inte tycka mindre om mig om jag färgade mitt hår blått eller skaffade piercingar och satte dem huller om buller i ansiktet. De skulle väl tycka att jag löper amok och beter mig skitkonstigt, men jag tror inte att de skulle sluta tycka om mig. Inte utan att jag byter personlighet totalt, men det är väl då jag slutar vara mig själv också.
Personligen skulle jag säga att jag är mest mig själv, antingen när jag är med Pernilla, eller så är det när jag är med Pernilla. Jag tvekar på att det är när jag är med båda två samtidigt. Tur som jag har och kommer jag att umgås en himlans massa med de här två människorna alldeles ensam, så det borde inte vara så svårt att få fram så mycket som möjligt av mitt sanna jag. Kanske. Om det är så det fungerar.
Jag skulle hata att vara som alla andra. Tvingas in i normen att vara som alla andra. Ha samma kläder som alla andra, tycka som alla andra och inte våga tro på mig själv och min förmåga att vara mig själv och därför helt fantastisk! Jag skulle dö om jag inte fick uttrycka vad jag känner, för att jag är rädd vad andra ska tycka och tänka. Tycker jag att piercingar är fult, så ska jag få tycka det, även om jag pratar med en människa som har ansiktet fullt av dem. Sen är det klart att man inte säger till en människa att den ser ut som fan, vilket ju självfallet inte behöver ha med just piercingar att göra. Om jag skulle vara tvungen att vara ärlig i det läget skulle jag nog säga att det är synd att denna människa täcker sitt vackra ansikte med metall, men precis som jag skulle kräva att jag får hata piercingar, så får den jag pratar med tycka precis tvärtom. (Jag hatar inte piercingar, bara så ni vet, men jag tycker det var ett bra exempel.)
Jag tror förresten inte att jag skulle passa in i mallen för fem öre. Kanske har det med att göra att jag inte tar skit, och att det på någon nivå är vad att passa in i mallen innebär. Man låter andra människor bestämma vad man får och inte får tycka, och det är väl ändå det värsta en människa kan bli utsatt för. När man sedan låter de här människorna som ”bestämmer” bestämma, då har man sjunkit enligt min åsikt sjunkit så lågt man kan komma. Man låter andra ta över ens person, för att addera denna till deras lilla armé med ”likasinnade”. Nej, någon måtta får det fan vara! Händer detta er någon gång så ska ni ryta ifrån och skälla ut, inte dem, nej. Ni ska skrika åt er själva för att ni är så jävla dumma i huvudet! Det är såklart vidrigt det de har gjort så ni kan passa på att får pms när ni skäller ut dem. Men man kan egentligen inte klandra dem, eftersom de är precis lika förlorade som er. Nej, er själva är det ni ska skälla ut. Bli riktigt jävla förbannade för att ni har låtit detta hålla på. Sedan ska ni bryta er loss och hitta människor som tycker om er för den ni är.
Jag hade inte innan bestämt mig riktigt för vad poängen med detta inlägg skulle vara, men jag tror att det har formats till att vara att ni ska lyssna på er magkänsla och vara er själva så mycket det går, men till en viss mängd. Inte lägga allt för mycket energi på de som det inte spelar någon roll för vilka ni är; lägga lika mycket energi på dem som de lägger på er. Och så ska ni inte smälta in i mängden, om magkänslan inte säger att det är normen ni innerst inne vill följa, för självklart finns det sånna människor också. En enda människa finns det som jag inte vill att ni eller någon annan ska bli – den som leder armén, och trackar ner på och samlar in vilsna själar. Då kan ni gå och dö. Jag vill lägga till ”Era jävlar.”, men det känns lite för hårt. Eller nej, då kan ni fan gå och dö, era jävlar! Eller hitta er själva och sluta vara beroende av att ha andra under er. Fan, vad förbannad jag blir när jag så mycket som tänker på sånna människor! Nu är jag arg också. Helvete. Nu känner jag för att gå och tänka på äckliga armémännsikor och slå en vägg.
Ja, jag hade ju hoppats på ett lyckligare slut, och tänker därför skapa ett sådant. Jag vill tacka alla de underbara människor i mitt liv som låtit mig vara mig själv. Jag vill dock tacka både de som låtit mig veta att de bryr sig om mig, och de som gjort motsatsen solklar. Då slipper jag undra om jag kan vara mig själv med de människorna. Jag vill tacka er underbara människor för att ni låter mig tycka och tänka självständigt, låtit mig se ut hur jag vill, inte lagt press på att jag ska vara på ett visst sätt. Helt enkelt er som låter mig vara mig själv. Jag skulle inte vara mig utan er. Tack.
skrillex
husmorsskola
Jag sitter och lyssnar igenom P1's Husmorsskola med UnderbaraClara. Det kändes lite innan som att det bara kommer vara ett sånt där program där de gör en massa saker och pratar om en massa saker som skulle vara meningen att göra dagens kvinnor till housewives igen. När jag väl började lyssna så insåg jag att jag hade totalfel och att det var precis på det motsatta sättet. De börjar att prata om att Clara också är feminist och hur ska det gå ihop med att vara husmor och blablabla. Hon säger att att vara Husmor 2011 inte innebär att man ska bli bakåtsträvande och gör precis allt som de gjorde för 100 år sedan, utan att man bara ska ta hjälp av alla de tips, idéer och uppfinningar som de använde och som faktiskt hjälper många av våra praktiska problem.
Clara säger också att hon tror att alla (elle de flesta) män och kvinnor är lite Husmor 2011, för eftersom männen "dras med" i och med att jämställdheten ökar och de är hemma mer så blir det ju så per automatik att även de behöver veta hur man syr i en knapp eller skurar golv när bebisen spyr ner hela altet (ett tydligt pro-argument för att skaffa barn, haha).
Låter najs = Jag fortsätter lyssna.
Clara säger också att hon tror att alla (elle de flesta) män och kvinnor är lite Husmor 2011, för eftersom männen "dras med" i och med att jämställdheten ökar och de är hemma mer så blir det ju så per automatik att även de behöver veta hur man syr i en knapp eller skurar golv när bebisen spyr ner hela altet (ett tydligt pro-argument för att skaffa barn, haha).
Låter najs = Jag fortsätter lyssna.
14 september 2011
morotssås, jobb och tv
Nu är jag färdigäten och go. Jag åt aningen för mycket så magen är arg på mig, men det får den leva med. Jag använde inte det vanliga receptet utan testade ett nytt, som visade sig vara mycket bättre. Reommenderas starkt att testa detta eftersom det är både supersmaskigt och vegetariskt!
Jag har förresten jobbat idag och ska göra det imorgon igen! *taggad* Det har varit nåt konstigt med min telefon, så de har kunnat nå mig med endast en telefon, men när de ringer från den telefon som inte vill kommunicera med min så får jag bara ett sms ett tag senare om att de har ringt från skolan. Den informerar mig inte ens om att jag har ett missat samtal. (Någon mer som har Comviq och har detta problem?)
Nu ska jag ta mig en kopp te för att lugna ner magen, och så ska jag och syster titta på True Talent, Idol och Dyngkåt och hur helig som helst. Jag hoppas att vi hinner innan vi ska sova, höhö!
Jag har förresten jobbat idag och ska göra det imorgon igen! *taggad* Det har varit nåt konstigt med min telefon, så de har kunnat nå mig med endast en telefon, men när de ringer från den telefon som inte vill kommunicera med min så får jag bara ett sms ett tag senare om att de har ringt från skolan. Den informerar mig inte ens om att jag har ett missat samtal. (Någon mer som har Comviq och har detta problem?)
Nu ska jag ta mig en kopp te för att lugna ner magen, och så ska jag och syster titta på True Talent, Idol och Dyngkåt och hur helig som helst. Jag hoppas att vi hinner innan vi ska sova, höhö!
lök
Jag håller på att laga pasta och morotssås till middag, och eftersom jag hatar känslan av den kemiska reaktionen mellan mina ögon och lök så finns det inget annat alternativ än att ta på sig sina simglasögon. "Vackert" är det första ord jag tänker på. Det andra är "efterbliven".
12 september 2011
promenix och pallade äpplen
Jag håller på att baka äppelpaj, lyssnar på Muse album Resistance och tittar på regnet. Jag önskar att jag kubde baka och titta ut samtidigt, det vore det optimala.
Innan jag började baka var jag och hunden ute på promenad. Det var meningen att vi skulle gå 3 km, men vi kom inte så långt. Först badade vi i Hagaviken (eller ja, hon gjorde det), och när vi gick förbi Eltons hus ville hon promt in där. Jag tänkte vafasen, och så knackade vi på. Efter badet orkade Luna inte riktigt springa lika mycket som Elton, så när hon fick nog la hon sig i deras damm som hon brukar. Hon failade dock lite idag och gick i från "andra" sidan, där det är djupare, så hon föll face first rakt ner i dammen. En av anledningarna till att jag älskar att ha hund är att de är sånna clowner! De gör en massa puckade saker och så kan man bara stå bredvid och skratta åt dem. (Jag kommer bli en hemsk mamma...)
Äpplena är pallade, alltså den bästa sorten. Eller ja, så pallade som de kan bli när man antar att man får palla. Rosendahl har de bästa äpplena att palla, för de har ett sånt där coolt träd med tre olika sorters äpplen (tror jag) i ett och samma träd. Så deras äpplen rekommenderar jag att man pallar om man har vägarna förbi. Det brukar vara rätt så okej, om man tar de som mår sådär och ligger på marken. Egentligen kan man väl inte säga att jag har pallat äpplen alls, eftersom Rosendahlarna i princip tillhör min familj, men jag gjorde så gott jag kunde. (Ingen såg mig i alla fall!) Som tack ska jag gå över med det som blir över efter att min familj har smaskat i sig det de vill. (Dels för att jag är en oerhört vänlig själ, dels för att mamma och pappa tycker att jag bakar för mycket nuförtiden...)
För övrigt så har jag kollat på motocross idag och upptäckt att det är en rätt intressant sport. Att titta på då; skulle aldrig sätta mig och köra en cross själv...
Tjadå!
Innan jag började baka var jag och hunden ute på promenad. Det var meningen att vi skulle gå 3 km, men vi kom inte så långt. Först badade vi i Hagaviken (eller ja, hon gjorde det), och när vi gick förbi Eltons hus ville hon promt in där. Jag tänkte vafasen, och så knackade vi på. Efter badet orkade Luna inte riktigt springa lika mycket som Elton, så när hon fick nog la hon sig i deras damm som hon brukar. Hon failade dock lite idag och gick i från "andra" sidan, där det är djupare, så hon föll face first rakt ner i dammen. En av anledningarna till att jag älskar att ha hund är att de är sånna clowner! De gör en massa puckade saker och så kan man bara stå bredvid och skratta åt dem. (Jag kommer bli en hemsk mamma...)
Äpplena är pallade, alltså den bästa sorten. Eller ja, så pallade som de kan bli när man antar att man får palla. Rosendahl har de bästa äpplena att palla, för de har ett sånt där coolt träd med tre olika sorters äpplen (tror jag) i ett och samma träd. Så deras äpplen rekommenderar jag att man pallar om man har vägarna förbi. Det brukar vara rätt så okej, om man tar de som mår sådär och ligger på marken. Egentligen kan man väl inte säga att jag har pallat äpplen alls, eftersom Rosendahlarna i princip tillhör min familj, men jag gjorde så gott jag kunde. (Ingen såg mig i alla fall!) Som tack ska jag gå över med det som blir över efter att min familj har smaskat i sig det de vill. (Dels för att jag är en oerhört vänlig själ, dels för att mamma och pappa tycker att jag bakar för mycket nuförtiden...)
För övrigt så har jag kollat på motocross idag och upptäckt att det är en rätt intressant sport. Att titta på då; skulle aldrig sätta mig och köra en cross själv...
Tjadå!
11 september 2011
9/11
Jag vill inte bli tjatig angående 9/11 (eftersom det uppmärksammas precis överallt), men jag vill ändå uppmärksamma det.
R.I.P.
R.I.P.
08 september 2011
regn och bio
Det regnade hela dagen igår och det verkar som att det kommer hålla i sig idag också. Jag älskar regn, det är mitt favoritväder. Jag hatar gassande sol, för att inte tala om åska; det är enda gången jag inte tycker om regn, fast då är det ju inte regnets fel.
Senare ska jag åka in till stan med Pernilla och Sofia och titta på Brides maids. Kanske fikar vi också, men det kan man ju inte veta. Det var ett jäkla tag sedan jag var på bio! Måste bli ändring på detta alltså..!
Senare ska jag åka in till stan med Pernilla och Sofia och titta på Brides maids. Kanske fikar vi också, men det kan man ju inte veta. Det var ett jäkla tag sedan jag var på bio! Måste bli ändring på detta alltså..!
För övrigt tycker jag att bilderna på weheartit är helt underbara!
07 september 2011
vill chilla, men städar istället
Jag känner att jag bara vill chilla idag. Typ ligga i sängen och se på film och äta godis (sånt man får göra om man lider av pms!). Men, jag hade ett allvarligt snack med mamma igår och slutsatsen blev i mitt huvud att jag ska göra mer av hennes saker, nu när jag ändå typ bara är hemma på dagarna och bara jobbar ibland. Utgångspunkten för samtalet var att jag tycker att hon städar för mycket och umgås för lite, så detta borde vara lösningen på problemet känns det som. Jag tycker också om att städa, för det mesta, så mig gör det inte så mycket. Mamma skrev en lapp till mig på saker jag kan göra idag, så filmerna och det icke-ännu-inköpta godiset får vänta tills jag städat klart, som en belöning.
06 september 2011
första dagen på jobbet!
Jag jobbade som vikarie för första gången idag, och det kändes skitbra! Kl. 11.23 ringde de från skolan och undrade om jag kunde vicka för en lärare från 12. Yrvaket (jag hade ju inte räknat med att jobba eftersom det var pedagogisk eftermiddag!) svarade jag att självklart kunde jag jobba idag! När jag kom dit fick jag lite information om vad jag skulle göra på de olika lektionerna, och en nyckel - som gick till alla dörrar!
Första lektionen hade jag SO med en 8:a, och som de tjötade! Herregud! Jag sa till de ett antal gånger, men de bara fortsatte babbla på. Till sist fick jag slut, höjde rösten och sa: "Alltså, ni är sämst på att hålla käften!" (Dock inte allt för argt.) Tillbara fick jag något i stil med att ingen lärare kan få tyst på dem, att de är den sämsta klassen, och blablabla. Underbar som jag är säger jag, istället för att bara be de vara tysta (igen!), att jag inte tror på det och att det kommer gå skitbra, bara de koncentrerar sig. Och vad händer? Jo, fem minuter senare sitter de och jobbar, tysta och fina! Yesssss, tänkte jag då. Då kände jag mig jävligt grym ska ni veta!
Andra och tredje lektionen hade jag en 6:a i SO och Engelska. I den klassen går det en kille som är hörselskadad; om han inte har på sig sin hörapparat så är han i princip döv. Detta inkluderade att det fanns mikrofoner utställda på borden som eleverna pratar i när de svarar på lärarens frågor, och så skulle jag ha på mig en mikrofon, vilket var lite läskigt på något sätt. Det kändes så seriöst och nytt och allt sånt. Klassen var jättego, men oj vad mycket spring i benen de hade! De tjötade också på en hel del, men jag fick de ändå att jobba på rätt så bra. Det var en kille, Hampus, som levde runt som en vilde och vägrade jobba! Inte ens när jag efter ett tag med mycket tjöt sa att de fick sluta när de var klara med uppgifterna började han jobba. Han hade innan sagt att jag var den bästa vikarien de hade haft (och jag menar, de vet ju, de har ju liksom gått på skolan i två hela veckor, haha!), men när det bara var han och en tjej kvar och jag vägrade låta honom gå innan han hade gjort i alla fall hälften av uppgifterna, så tror jag att det svängde om. Jag bad om en high-five när han var klar, men blev nekad. Jaja, så är det. Jag fick honom i alla fall att jobba, och det är som pappa sa att han ju kan vara "en sån" som inte brukar få något gjort alls, så för att ha varit första gången jag vickar är jag helnöjd!
Första lektionen hade jag SO med en 8:a, och som de tjötade! Herregud! Jag sa till de ett antal gånger, men de bara fortsatte babbla på. Till sist fick jag slut, höjde rösten och sa: "Alltså, ni är sämst på att hålla käften!" (Dock inte allt för argt.) Tillbara fick jag något i stil med att ingen lärare kan få tyst på dem, att de är den sämsta klassen, och blablabla. Underbar som jag är säger jag, istället för att bara be de vara tysta (igen!), att jag inte tror på det och att det kommer gå skitbra, bara de koncentrerar sig. Och vad händer? Jo, fem minuter senare sitter de och jobbar, tysta och fina! Yesssss, tänkte jag då. Då kände jag mig jävligt grym ska ni veta!
Andra och tredje lektionen hade jag en 6:a i SO och Engelska. I den klassen går det en kille som är hörselskadad; om han inte har på sig sin hörapparat så är han i princip döv. Detta inkluderade att det fanns mikrofoner utställda på borden som eleverna pratar i när de svarar på lärarens frågor, och så skulle jag ha på mig en mikrofon, vilket var lite läskigt på något sätt. Det kändes så seriöst och nytt och allt sånt. Klassen var jättego, men oj vad mycket spring i benen de hade! De tjötade också på en hel del, men jag fick de ändå att jobba på rätt så bra. Det var en kille, Hampus, som levde runt som en vilde och vägrade jobba! Inte ens när jag efter ett tag med mycket tjöt sa att de fick sluta när de var klara med uppgifterna började han jobba. Han hade innan sagt att jag var den bästa vikarien de hade haft (och jag menar, de vet ju, de har ju liksom gått på skolan i två hela veckor, haha!), men när det bara var han och en tjej kvar och jag vägrade låta honom gå innan han hade gjort i alla fall hälften av uppgifterna, så tror jag att det svängde om. Jag bad om en high-five när han var klar, men blev nekad. Jaja, så är det. Jag fick honom i alla fall att jobba, och det är som pappa sa att han ju kan vara "en sån" som inte brukar få något gjort alls, så för att ha varit första gången jag vickar är jag helnöjd!
03 september 2011
rabarberpaj
Jag insåg nu att jag helt glömde av att berätta hur jag gjorde min supersmaskiga rabarberpaj (i juni...), så här kommer receptet!
 |
| 1. Skala 5-6 rabarber med antingen en kniv eller en potatisskalare. Eller så kan man bara försiktigt dra av skalet, det är inte så noga. |
 |
| 2. Skär rabarberna i 0,5-1 cm tjocka skivor och lägg dem i en ugnsfast form. |
 |
| 3. Häll sedan över 1-1½ dl socker och 1 msk potatismjöl. Detta gör man (som de flesta vet) för att rabarberna blir supervattniga annars. |
 |
| 4. Blanda 1½ dl vetemjöl och lika mycket havre tillsammans med 2-3 msk socker i en skål. Blanda sedan i 100g smör med fingrarna eller en gaffel. Sprid sedan blandningen över rabarberna. In i ugnen på 225 grader i 15-20 min (eller tills pajen börjar bli gyllenbrun). |
 |
| 5. Servera sedan med vaniljsås, glass eller grädde. Jag valde vaniljvisp. Yum! |
min syster och jag
Idag har jag och Pernilla pumpat sönder i vardagsrummet med Just Dance! Vi blev så jäkla svettiga och trötta att det inte var klokt! Dansspel (eller att bara dansa egentligen) är nog den roligaste träningen som finns. Att röra sig och samtidigt kunna låtarna man rör sig till. Underbart! (Jag funderar för övrigt att gå på afrikansk dans i höst.)
Jag vet inte om jag bloggade om det, men jag vet att jag nämnde för vissa att jag känner mig trött på familjen. Då är det inte människorna det är fel på, de kan vara hur underbara som helst, det är mer en slags "vill flytta hemifrån och vara och klara mig själv"-känsla skulle jag tro. Som sig bör, egentligen. Det är en väldigt jobbig känsla, för jag tappar ibland lusten att ens konversera med min familj. Jag orkar liksom inte prata med samma människor dag ut och dag in, men jag vet inte vad jag ska göra annars. Jag har levt med mina föräldrar i drygt 19 år, och nu känner jag att jag inte orkar mer. Vilket kan låta förståeligt egentligen, tycker jag. Min syster har jag dock bara levt med i 15 år, so she's fine. Hon har kommit till åldern när man kan diskutera precis vad som helst, utan att det blir skämmigt eller awkward, och det är hur skönt som helst! Hanna (Pernillas kompis) nämnde så sent som igår, att hon tycker att jag och Pernilla är väldigt samspelta när vi pratar, och jag antar att det är för att vi gör det rätt ofta. Ibland är det som att vi vet vad den andre ska säga. Jag älskar sånna ögonblick när man säger en hyfsad lång mening exakt samtidigt, och på precis samma sätt. Helt fantastiskt känns det då!
Hon, min älskade syster, säger att när jag flyttar hemifrån så ska hon komma hem till mig titt som tätt och så ska vi ha myskvällar. Bara prata, äta god mat, titta på film, måla varandras tånaglar och sånt annat tjejigt. Jag tror att det skulle vara bra, att det kommer bli bra. Jag skulle nog ärligt talat inte kunna leva utan henne, hon är lite som en sent född tvilling för mig. Fast hon kommer nog alltid kännas som min lilla 8-åriga lillasyster. Det är det som gör det svårast när vi har pratstunder om... ja, men typ sex, killar eller vad som helst, och hon kommer med sina djupa, tilltänkta tankar, då blir jag lite chockad och undrar var min pygmésyster har tagit vägen. Sen brukar jag komma på efter ett tag, att hon sitter mitt framför mig, bara aningen seriösare. lol jk Pernilla kommer aldrig bli en seriös människa. Visst, hon kan vara seriös och bli tagen seriöst, men hon kommer ändå alltid vara min lilla efterblivna krulltott.
Puss på dig, syster. :*
Jag vet inte om jag bloggade om det, men jag vet att jag nämnde för vissa att jag känner mig trött på familjen. Då är det inte människorna det är fel på, de kan vara hur underbara som helst, det är mer en slags "vill flytta hemifrån och vara och klara mig själv"-känsla skulle jag tro. Som sig bör, egentligen. Det är en väldigt jobbig känsla, för jag tappar ibland lusten att ens konversera med min familj. Jag orkar liksom inte prata med samma människor dag ut och dag in, men jag vet inte vad jag ska göra annars. Jag har levt med mina föräldrar i drygt 19 år, och nu känner jag att jag inte orkar mer. Vilket kan låta förståeligt egentligen, tycker jag. Min syster har jag dock bara levt med i 15 år, so she's fine. Hon har kommit till åldern när man kan diskutera precis vad som helst, utan att det blir skämmigt eller awkward, och det är hur skönt som helst! Hanna (Pernillas kompis) nämnde så sent som igår, att hon tycker att jag och Pernilla är väldigt samspelta när vi pratar, och jag antar att det är för att vi gör det rätt ofta. Ibland är det som att vi vet vad den andre ska säga. Jag älskar sånna ögonblick när man säger en hyfsad lång mening exakt samtidigt, och på precis samma sätt. Helt fantastiskt känns det då!
Hon, min älskade syster, säger att när jag flyttar hemifrån så ska hon komma hem till mig titt som tätt och så ska vi ha myskvällar. Bara prata, äta god mat, titta på film, måla varandras tånaglar och sånt annat tjejigt. Jag tror att det skulle vara bra, att det kommer bli bra. Jag skulle nog ärligt talat inte kunna leva utan henne, hon är lite som en sent född tvilling för mig. Fast hon kommer nog alltid kännas som min lilla 8-åriga lillasyster. Det är det som gör det svårast när vi har pratstunder om... ja, men typ sex, killar eller vad som helst, och hon kommer med sina djupa, tilltänkta tankar, då blir jag lite chockad och undrar var min pygmésyster har tagit vägen. Sen brukar jag komma på efter ett tag, att hon sitter mitt framför mig, bara aningen seriösare. lol jk Pernilla kommer aldrig bli en seriös människa. Visst, hon kan vara seriös och bli tagen seriöst, men hon kommer ändå alltid vara min lilla efterblivna krulltott.Puss på dig, syster. :*
01 september 2011
garfield's favourite dish
De tre senaste dagarna har jag lagat alla middagar i detta hus. I tisdags gjorde jag fiskpinnar, igår fick jag snabbt laga ihop pasta och köttfärssås(Dolmio if you care) (efter att Daniel vägrat göra maten), och idag gjorde jag lasagne.
Fiskpinnarna blev brända, men lasagnen... Herrejävlar vad god den var! Per Morbergs recept med rökt bog och champinjoner. Orgasmiskt. Dock hade det kunnat vara lite mer lasagneplattor i, tyckte mamma. Pappa tyckte att det var bra att det var så mycket bechamelsås. Detta recept med fler lasagneplattor rekommenderas alltså starkt!
P.S. Det irriterar mig att mitt hår ser svinrött ut på ena bilden, och oranget ut på den andra... Man måste helt enkelt träffa mig för att se den riktiga. Sorry!
Fiskpinnarna blev brända, men lasagnen... Herrejävlar vad god den var! Per Morbergs recept med rökt bog och champinjoner. Orgasmiskt. Dock hade det kunnat vara lite mer lasagneplattor i, tyckte mamma. Pappa tyckte att det var bra att det var så mycket bechamelsås. Detta recept med fler lasagneplattor rekommenderas alltså starkt!
P.S. Det irriterar mig att mitt hår ser svinrött ut på ena bilden, och oranget ut på den andra... Man måste helt enkelt träffa mig för att se den riktiga. Sorry!
här kommer en bättre bild!
Dock har jag ju plattat håret här, vilket både jag och syster tycker ser bättre ut.
Så nu är jag dömd att platta håret oftare. Fun, fun, fun..!
Så nu är jag dömd att platta håret oftare. Fun, fun, fun..!
31 augusti 2011
jag har gjort det!
Jag vågade, och jag gjorde det! Jag har fått mitt hår avklippt (det är nu lite längre än axellångt) och färgat (eller ja, i alla fall intensivtonat) det rött! See for yourselves...
Jag är riktigt osäker på färgen, men är nöjd med längden. Antar att färgen bara är en vanefråga dock. (Och så har jag inte låtit lockarna locka sig själva än. Får lägga upp en till bild när jag gjort det. Kanske imorgon.)
Jag är riktigt osäker på färgen, men är nöjd med längden. Antar att färgen bara är en vanefråga dock. (Och så har jag inte låtit lockarna locka sig själva än. Får lägga upp en till bild när jag gjort det. Kanske imorgon.)
this is what's up
Varm choklad och kladdkaka med hallonfyllning, creme cheese-fyllning och chokladtäcke. Yum!
29 augusti 2011
kortis
Rosendahls residens är mitt nästa stopp på livets väg. Hilma, Julia och Kristin håller på att baka "bananer i knäck" eller nåt sånt. Förhoppningsvis kommer även Sofia och Philip och joinar oss lite senare.
Även om det ska bli supermysigt så är det lite sorgligt, för det här är sista gången jag träffar Julia innan hon sticker till Umeå för att plugga till läkare. Hjälp, vad jag kommer sakna henne!
Imorgon ska jag för övrigt ner till Torpskolan och prata om att jobba där. Jag har tänkt lite på min framtid och kom först fram till att jag inte vill bli lärare. Detta var dock när jag var inställd på Aspenässkolan (förskola till 5:or) men nu har jag kommit på att jag kanske vill bli lärare, men för äldre människor. Så Torpskolan är mitt första (och egentligen enda) val när det kommer till vikariat. Dock tycker mor och far att jag ska jobba lite på Aspenässkolan också, så att jag kan skriva det i mitt CV, haha!
Även om det ska bli supermysigt så är det lite sorgligt, för det här är sista gången jag träffar Julia innan hon sticker till Umeå för att plugga till läkare. Hjälp, vad jag kommer sakna henne!
Imorgon ska jag för övrigt ner till Torpskolan och prata om att jobba där. Jag har tänkt lite på min framtid och kom först fram till att jag inte vill bli lärare. Detta var dock när jag var inställd på Aspenässkolan (förskola till 5:or) men nu har jag kommit på att jag kanske vill bli lärare, men för äldre människor. Så Torpskolan är mitt första (och egentligen enda) val när det kommer till vikariat. Dock tycker mor och far att jag ska jobba lite på Aspenässkolan också, så att jag kan skriva det i mitt CV, haha!
28 augusti 2011
irene
New York kan enligt meteorologen Chuck Bell (från NBC:s lokala station i Washington) vänta sig två månaders nederbörd på 36 timmar! Usch, jag börjar bli riktigt nervös för vad Irene är kapabel till. Jag vill ju inte att något ska hända Giovanni! Det värsta ska komma idag/imorgon enligt internet så det är bara att hålla tummarna..!
Tänk vad bra vi har det i Sverige egentligen! Vi slipper jordbävningar, orkaner och vulkaner och nöjer oss med askmoln från Island och att låtsas vara neutrala mot nazister.
Tänk vad bra vi har det i Sverige egentligen! Vi slipper jordbävningar, orkaner och vulkaner och nöjer oss med askmoln från Island och att låtsas vara neutrala mot nazister.
done!
Jag har nu:
- plockat i och ur diskmaskinen
- diskat jättemycket disk som täcker hela köksbänken
- äta grillat (yummieyumyum!)
- chattat med mina amerikaner (eller ja, en av dem i alla fall)
- spelat Tetris (mot amerikan, och kickat ass)
Nästa mål är att:
- sova.
Jag anser att även om jag inte gjorde allt på listan så har jag ändå lyckats rätt bra. (Dock började jag inte med disken förrän klockan halv tio, och sedan fastnade jag vid datorn...)
För övrigt tycker jag att det är både ironiskt och roligt när mamma börjar dansa när jag sätter på "Shake It (Like A White Girl)".
Nu ska jag försöka komma i säng så att jag kan göra allt jag vill imorgon.
Puss.
- plockat i och ur diskmaskinen
- diskat jättemycket disk som täcker hela köksbänken
- äta grillat (yummieyumyum!)
- chattat med mina amerikaner (eller ja, en av dem i alla fall)
- spelat Tetris (mot amerikan, och kickat ass)
Nästa mål är att:
- sova.
Jag anser att även om jag inte gjorde allt på listan så har jag ändå lyckats rätt bra. (Dock började jag inte med disken förrän klockan halv tio, och sedan fastnade jag vid datorn...)
För övrigt tycker jag att det är både ironiskt och roligt när mamma börjar dansa när jag sätter på "Shake It (Like A White Girl)".
Nu ska jag försöka komma i säng så att jag kan göra allt jag vill imorgon.
Puss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)