inför alla hjärtans dag

I år har jag turen att få vara med Giovanni på Alla hjärtans dag, och jag är superlycklig för det!

Morgondagens planering är som så att vi först ska äta frukost med hans föräldrar på restaurang (eller ja, ett mindre ställe) och sedan chillar vi väl tills vi ska laga middag och åka och se antingen This means war eller The Vow. Jag tror att det kommer sluta med att vi ser This means war, det är vad vi satsar på i alla fall, men är biljetterna slut (den visas bara två gånger på hela dagen) så kör vi på The Vow istället (som har åttavisningar)! Båda filmerna verkar riktigt bra, och jag *antar* att det slutar med att vi ser båda två.

Jag har införskaffat en (eller två, vem vet?) presenter till min lille gubbelubbemysegos (haha, jag är så lycklig över att inte Giovanni kan svenska än för då skulle han nog lämna mig för att jag är så gay, haha!), men eftersom han tittar in här ibland så tänker jag inte skriva vad, utan det får ni reda på imorgon. Han har sagt att han inte har köpt något, men att något kommer hända imorgon, och nu är jag skitnyfiken på vad han har hittat på! Det känns ju på sätt och vis som att det är lättare att vara hemma hos sig själv när det kommer till Alla hjärtans dag och saker man ska fixa och sådär, men jag gör mitt bästa, och lär ju lyckas, så grym som jag är på presenter!

Giovanni frågade om jag blev ledsen över att han inte har köpt något; jag sa nej. Han sa att när kvinnor säger ja så betyder det ja, och när kvinnor säger nej så betyder det ja. Vi menar alltså aldrig nej. Stop don't say that it's impossible säger jag, för jag har verkligen inget emot om han går emot den hederliga amerikanska materialisthysterin. Och så fick jag ett svinfint halsband i julklapp, så jag mår bara bra jag! Man skulle kunna säga att han la ut pengar i julas, och jag tänkte till med min julklapp till honom (som faaaan...), och nu är det tvärt om. Jag sa till Giovannis mamma att jag hade sagt till honom att det var lugnt, och att jag bara är glad över att få vara med honom; då sa hon att det var bullshit och att alla älskar presenter. Hon är söt den där Marlene...

En mer faktisk Alla hjärtans dag-uppdatering kommer imorgon. Och dagen till ära så byter jag tema på bloggen (till förra årets rosbukett från min underbart chokladsöta pojkvän, hihi).

Ha det bra, ät choklad (det är ju inofficiellt chokladens dag för pôrskan!)

den andra bloggen

Den mer kärleksfyllda bloggen har varit död ett bra tag nu, och jag sitter i nuläget och filar på ett lite längre inlägg på den andra bloggen. Jag tror att det kanske kan göra folk upprörda, men ta det med en nypa salt.

Så håll utkik på den röda bloggen de allra närmaste dagarna!

thanksgiving, super bowl och födelsedagsmiddag

De tre närmaste dagarna kommer bli spännande!
Ikväll ska vi äta Thanksgiving-middag. De åt ju självklart den riktiga middagen i november, men Giovannis mamma brukar alltid göra en extramiddag för att få kalkon över till annat. Hon tänkte snällt att de skulle vänta tills jag var här. Skulle egentligen haft middagen i december innan jul, men tiden fanns inte, så vi kör ikväll istället. Kyckling och pumpapaj ska bli smaskens!

Imorgon är det Super bowl och då blir det leftovers och öl, typ. Haha, jag befinner mig i USA trots allt! (Men fyfan för öl, det är ju så ruskigt äckligt att man vill spy! Jag satsar på Orangina istället, hehehehe.) Sen var Marlene och handlade och köpte med sig fyra Pringlestuber ("för att hon hade kuponger, så de blev mycket billigare"...), så det blir väl leftovers, öl och Pringles antar jag.

På måndag ska vi gå ut på kvällen, för det är syster Clares födelsedag! Vi ska till Texas Road House - restaurang med Södern-mat har jag fått lära mig. Har aldrig hört talas om stället förut, men enligt Giovannis pappa är det väldigt bra, och pojkarna brukar äta minst två stekar kvar. Det tror jag när jag ser det. Känns lite som när min morbror 1991 köpte hem en 800-grams flintastek till min kusin som då var 8 år. (Jag kan avslöja att han inte åt upp hela själv.)

P.S. Jag är ruskigt sugen på att baka, men det får väl bli imorgon då kanske. Och så ska jag laga stuvade makaroner och göra köttbullar, så att amerikanerna får smaka lite på den svenska kulturen. Jag lagade stuvade makaroner i förrgår. Giovanni trodde först att det var mac 'n' cheese, och när jag sa att det var mjölk undrade han varför jag inte använde grädde istället. Jag svarade, "Because I'm not American..."

guds gåva till människan

Jag och Giovanni var och veckohandlade, och när jag såg att de hade plock-Lindtkulor, så kunde jag ju inte motstå! $7.99/lbs (=11,8 kr/hg), men det var det värt!

I denna underbara blandning finns det:

- ljus choklad

- mörk choklad

- vit choklad

- extra mörk choklad

- mint

- hasselnöt

- jordnötssmör

- vit choklad med flagor av ljus choklad

Ville testa alla smaker, så jag köpte två av varje; men fler av den ljusa chokladen eftersom den aldrig sitter fel! Yummyyy!

en söndag, precis som igår.

En sak som jag nu har börjat tänka på är att veckor inte riktigt existerar här. Det fanns en vecka när Giovanni jobbade i fyra dagar, då kändes det som att vi hade någon form av tidsuppfattning, men nu rinner veckodagarna bara bort. Det är inte så att tiden nödvändigtvis går supersnabbt och vi knappt hinner med, utan mer så att varje dag är en söndag. Ja, söndag, det är lite så det känns. Som en söndag när man inte går och lägger sig förrän kl. 3.

Eller så är det för att jag inte får min fredagstacos, så jag sitter bara här och väntar på att det ska bli fredag. Mycket möjligt.

hemmaoperation

Ännu en gång varnar jag för lite TMI. Lite tema idag.

Jag har under de senaste åren haft en skum skinnflik i ljumsken. Den har varit lite rolig, för när jag är kall så är den röd men när jag är varm efter till exempel en dusch, så ändrar den färg och blir blå, haha!

Hursomhelst så har jag tänkt på att jag kanske ska ta bort den. Den har under den senaste tiden (typ sen jag lämnade Sverige) börjat... avlägsna sig från kroppen. Själv stället där den gåt ihop med kroppen har blivit mindre och mindre. Inatt hände något jävligt konsigt. Den måste ha kommit i kläm mellan mig och trosorna eller något, för den blödde och det sved som fan när jag rörde på mig. Giovanni har innan offrat sig att ta bort den; dock bara för att han tycker att den är ful, haha! Så jag sa till honom på eftermiddagen att idag är dagen. Fliken ska bort! Jag tog en dusch och tänkte att det väl skulle vara bättre om området omkring är renare än om jag duschar efteråt.

Giovanni tänkte först sax, sen nagelsax, men det slutade med skalpell. (Tack gode Gud för att hans mamma är sjuksköterska på akuten och har sånna saker hemma. (Och för att hon var hemma om något skulle hända...)) Marlene hade innan sagt att hon har tagit bort x antal sånnahär flikar innan och att det gör skitont. ....... Det gjorde mig inte lugnare. (Å andra sidan är det väl bättre att tänka att det ska göra jävligt ont, för att sedan bli glatt överraskad, än att tänka att det inte ska kännas, och så gör det skitont.)

Jag tog alltså en dusch och la mig på en handduk på sängen. Giovanni försökte få mig att prata och jag gjorde det samma eftersom det ju brukar göra mindre ont om man är fokuserad på annat istället. Ett litet snitt och så var den borta. Gjorde inte alls ont, och sved knappt. Kände/hörde bara snittet och så var det över. Tack, superpojkvän! Sen blödde det ju så in i helsike i och för sig... En vanlig gästhandduk blev jätteblodig och handduken under mig fick lite fläckar på sig, men det var inte så farligt.

Sen fick jag ligga och vänta på att blodet skulle koagulera i lika långt tid det tar för Capri att göra en pizza. Giovanni kom tillbaks till sängen, gjorde rent med alkohol, la en desinfekterande kräm över såret och tejpade på en bit gasbinda.

Här sitter jag nu, tre timmar senare, utan skinnflik. Det känns lite konstigt måste jag säga, eftersom jag har haft den de senaste ~4 åren. Lite skummigt. Jag vågar inte tänka på hur ont det kommer göra att ta av tejpen...

Jag förklarade sedan att jag i vilket fall inte kommer låta Giovanni skära av molusken (en liten prick med "extraskinn") som jag har på vänsterhanden. Han frågade varför, eftersom han tycker den också är ful. Jag svarade att jag hellre har den, än ett fult ärr. Jag tycker att jag har logiken på min sida. Skinnfliken åkte ju inte av av någon annan anledning än att den började blöda och svida.

Tänk om jag dödade min hemliga tvilling. Jag känner mig lite tom.

världens äckligaste dröm

Jag ska nu dela med mig av den äckligaste jävla drömmen jag någonsin har haft. Blod och var utlovas! Jag varnar er på allvar. Det här är endast för människor med starka magar, eller dålig fantasi, eller bådeoch. Förkläde kan vara bra att ha på sig ifall ni skulle spy.

Jag står framför spegeln i Giovannis badrum och klämmer finnar. Det finns en stor jäkel ovanför mitt vänstra öga. Nu snackar vi någon cm i diameter, alltså! När jag klämmer den så visar det sig finnas hur mycket var i den som helst! Den bara sprutar ut typ. Tänk "world's biggest pimple", för er som har sett den, fast tio gånger så stor. (Om ni inte har sett videon så rekommenderar jag att ni håller er på avstånd. Hanna den jäveln visade mig och Pernilla den när vi sa att vi inte hade eller ville se den.) Först kommer det en sån där hårdare bit och sedan mjukare och mjukare för att till slut typ rinna ut.

Så när jag kommer till den punkten när det kommer bara blod och allt var och skit är ute, så är det som ett hål i pannan på mig. Jag tänker att jag måste ju stoppa blödningen, så jag stoppar in en tampong i hålet. Vad. I. Helvete?! Det värsta är ju att det är min egen hjärna som kommer på sånnahär lösningar. Nästan pinsamt.

I nästa sekund står jag framför samma spegel, men antar att det är några timmar senare för tampongen har svällt upp, och ja, den är fylld med blod. Jag drar i snöret för att dra ut den, men det måste ha varit ett skitmärke på tampongen, för halva stannar kvar inne i huvudet!! Detta leder till att jag är tvungen att stoppa in fingrar i hålet och liksom, gräva ut den blodiga tampongmassan. Hahaha, så jävla äckligt att jag vill spy! Jag får ju blod överallt, men känner en viss tillfredställelse när allt är ute.

I den tredje och sista scenen står jag framför spegeln igen, men detta bör vara några veckor senare, för hålet är borta. Istället är det som... Ja, jag vet inte riktigt hur man ska förklara det. Som slapp hud med ett hål i som bara hänger från pannan på mig. Bakom finns hud, men denna sitter inte ihop med resten av ansiktet, och jag tänker att det skulle bli så fula ärr om jag skar av den slappa hålhuden, så jag låter den hänga kvar. Tvättar istället hålet, som har bildat som en liten ficka i pannan, så jag måste gå runt innanför huden för att det ska bli helt rent. Sen vaknade jag.

I warned you.

Jag vill tacka er för att jag fick dela denna vackra dröm med er. Hoppas att ni inte spytt för mycket.