hemmaoperation

Ännu en gång varnar jag för lite TMI. Lite tema idag.

Jag har under de senaste åren haft en skum skinnflik i ljumsken. Den har varit lite rolig, för när jag är kall så är den röd men när jag är varm efter till exempel en dusch, så ändrar den färg och blir blå, haha!

Hursomhelst så har jag tänkt på att jag kanske ska ta bort den. Den har under den senaste tiden (typ sen jag lämnade Sverige) börjat... avlägsna sig från kroppen. Själv stället där den gåt ihop med kroppen har blivit mindre och mindre. Inatt hände något jävligt konsigt. Den måste ha kommit i kläm mellan mig och trosorna eller något, för den blödde och det sved som fan när jag rörde på mig. Giovanni har innan offrat sig att ta bort den; dock bara för att han tycker att den är ful, haha! Så jag sa till honom på eftermiddagen att idag är dagen. Fliken ska bort! Jag tog en dusch och tänkte att det väl skulle vara bättre om området omkring är renare än om jag duschar efteråt.

Giovanni tänkte först sax, sen nagelsax, men det slutade med skalpell. (Tack gode Gud för att hans mamma är sjuksköterska på akuten och har sånna saker hemma. (Och för att hon var hemma om något skulle hända...)) Marlene hade innan sagt att hon har tagit bort x antal sånnahär flikar innan och att det gör skitont. ....... Det gjorde mig inte lugnare. (Å andra sidan är det väl bättre att tänka att det ska göra jävligt ont, för att sedan bli glatt överraskad, än att tänka att det inte ska kännas, och så gör det skitont.)

Jag tog alltså en dusch och la mig på en handduk på sängen. Giovanni försökte få mig att prata och jag gjorde det samma eftersom det ju brukar göra mindre ont om man är fokuserad på annat istället. Ett litet snitt och så var den borta. Gjorde inte alls ont, och sved knappt. Kände/hörde bara snittet och så var det över. Tack, superpojkvän! Sen blödde det ju så in i helsike i och för sig... En vanlig gästhandduk blev jätteblodig och handduken under mig fick lite fläckar på sig, men det var inte så farligt.

Sen fick jag ligga och vänta på att blodet skulle koagulera i lika långt tid det tar för Capri att göra en pizza. Giovanni kom tillbaks till sängen, gjorde rent med alkohol, la en desinfekterande kräm över såret och tejpade på en bit gasbinda.

Här sitter jag nu, tre timmar senare, utan skinnflik. Det känns lite konstigt måste jag säga, eftersom jag har haft den de senaste ~4 åren. Lite skummigt. Jag vågar inte tänka på hur ont det kommer göra att ta av tejpen...

Jag förklarade sedan att jag i vilket fall inte kommer låta Giovanni skära av molusken (en liten prick med "extraskinn") som jag har på vänsterhanden. Han frågade varför, eftersom han tycker den också är ful. Jag svarade att jag hellre har den, än ett fult ärr. Jag tycker att jag har logiken på min sida. Skinnfliken åkte ju inte av av någon annan anledning än att den började blöda och svida.

Tänk om jag dödade min hemliga tvilling. Jag känner mig lite tom.