en dag

En vanlig dag kvar i USA, och sen åker jag hem kl. 19.30 på söndag.

Vi ska åka till ett shoppingcenter och klappa hästar, får och kaniner för det är Farm Week nu tydligen. Fast för blir det nog till att packa lite smått och kolla på finalen i Melodifestivalen. Giovanni har bara sett första delen, men finalen ska han se om jag så ska behöva tejpa upp hans ögonlock (näe, det kanske är att gå lite långt, men det lät skönt dramatiskt). Sen ska vi... Jo! Vi ska köpa grejer på Walmart som jag vill ta hem. Giovanni hatar Walmart, men har sagt att vi kan åka dit ändå. Egentligen spelar det nog ingen roll, nu när jag tänker på det, så det kanske blir någon annan affär. Skit samma, det löser sig imorgon. På kvällen ska vi gå och se A Thousand Words med Eddie Murphy. Verkar vara en rolig film, så det blir ett bra avslut på tre fantastiska månader. Sedan hem, packa allt som ska med hem, gråta en skvätt (eller floder, vi får se), och sedan x antal timmar sömn för att sitta i en bil i tre-fyra timmar på söndag. Följt av en 11 timmar lång resa hem. Yaaay...

Det känns ju väldigt konstigt egentligen, att jag ska lämna det här. Det är som att jag har vant mig vid att det är här jag bor nu, och att Sverige är någon typ av undermedveten verklighet. Fast jag saknar faktiskt att göra grejer. Inte som i att det aldrig händer något här, men jag saknar min vanliga vardag lite faktiskt. Eller ja, min vanliga vardag som den borde se ut. Jag saknar att gå ut med hunden, mysa med hunden, leka med hunden, sova med hunden, pussa på hunden, titta på hunden, krama hunden. Jag saknar hunden mest av allt, helt klart. De andra har jag ju kunnat prata med, men Luna har jag bara sett genom en kamera och när jag börjar prata fattar hon inte varifrån ljudet kommer.

Jag saknar matlagning också, och att tvätta golv, och att plocka i och ur diskmaskinen, och att pyssla med kökssoffan. Ja, jag saknar nästan till och med att dammsuga (när jag själv känner för det då, helvete vad tråkigt det helt plötsligt blir när mamma ber en)! När jag nu tänker på det så är det lite som att jag saknar ensamheten lite. Att göra saker själv utan att behöva tänka på någon annan. Här tänker jag bara att till exempel som nu, så väljer jag att sitta ensam på Giovannis säng med en stekhet dator i knäet, istället för att vara med honom. (Gick in till honom i datorrummet nyss och frågade om jag fick sitta brevid honom, men hans plan är att sova. Bra plan tycker jag. Klockan är ju ändå 2.30am.) Jag saknar att sova själv, ensam i en stor säng. Men det skulle bara vara för att jag då inte har någon som snor hela täcket och är jättevarm när jag minst behöver det. Nej, mysigare är det att sova med någon annan, någon som man tycker om. Speciellt när det är kallt ute och han är hur varm som helst och håller om en medan man somnar. Då är det allra, allra bäst! Eller när man kramar om honom och somnar med huvudet på hans axel och kan höra hjärtat och känna dess vibrationer, när man vet att det är verklighet även om man råkar bo 700 mil bort och bara kommer träffas en månad per år under de närmaste fyra åren. Fan, nu får jag sluta prata om allt bra, för snart blir jag deprimerad, och det orkar jag inte.

Vi har faktiskt båda två sagt att tre månader har varit rätt lagom. Inte för att vi inte står ut med varandra, utan snarare för att det är tvärt om. Efter tre månader med i princip konstant kontakt så känner jag mig säkrare på det här förhållandet än någonsin. Det är lite som att, nu har vi klarat att slängas in i en gemensam vardag i tre månader, så då funkar vi nog ihop i allmänhet och kan leva med varandra sen också. Så förhoppningsvis blir det inte någon hjärtsprängande smärta i bröstet som de tidigare gångerna, utan vi överlever och bara chillar på det i fyra månader. Det känns som att... Jag vet inte. Som att mammas erbjudande om att köpa en biljett hem (ifall det skulle skita sig när jag väl kom hit) är motsatsen till hur det känns. Nästan så att man skulle be henne omboka den jag har nu, ringa ambassaden och be om att få stanna i tre månader till, eller för evigt.

Men nej, det kan jag inte.

Jag saknar hunden för mycket.