Skrivet runt kl. 14.15 lokal tid.
Nu har det gått 6,5 sen jag kom till flygplatsen och jag har fortfarande inte sovit något. Har varit uppe i 22 timmar, är liiite trött. Jag hoppas på att jag är så trött när jag kommer hem att jag bara däckar och inte orkar vara ledsen. Den tröttheten är jobbigast; när man är så trött att man bara vill sova, men man saknar och gråter som en dåre så att det inte går. Då brukar jag bara försöka lugna ner mig och andas djupare. Stänga av tankarna och tänka på sömn. Ibland börjar jag tänka på något konstigt så att jag tror att jag sover, det hjälper faktiskt!
Jag tittade på det näst sista avsnittet av den sjuttonde säsongen av Top Model, och vandrade sedan mot gaten. Insåg att jag hade gått upp en trappa som jag egentligen inte skulle ha gjort, så jag fick gå tillbaka och så småningom gick jag genom säkerhetskontrollen igen. Sen satte jag mig vid Starbucks, men köpte inget, förutom Internet. 3€ för en timme. Jag tyckte att det var värt det, efter att ha levt utan någon som helst kontakt med civilisationen (för flygplatser är ju inte så civiliserade ni vet...) i ett halvt dygn. Dock fungerade inte iMessage på iPhonen av någon anledning, det var dumt.
När den tiden tog slut för en halvtimme sedan gick jag mot gaten, och här sitter jag nu. Med en massa svenskar och svenska. Det känns faktiskt jättekonstigt att inte ha amerikaner runt sig. Jag tror att det kommer vara något att vänja sig vid igen.
Jag har så himla tråkigt och har haft det ända sen jag sa hej då till Giovanni. Det finns ingenting att göra, och flygplatsen är helt tom. Mamma tyckte att jag skulle ta resan som gav mig en 7-timmars layover, jo tjena! Nästa gång räcker det lätt med 1,5 timme. Det var så lång tid jag hade på mig när jag bytte flyg i Bryssel i december, och det fungerade alldeles utmärkt. Dock, med tanke på att jag missade flyget i söndags så kände mamma att det var bäst att ha jättemycket tid, så att vi inte skulle behöva köpa en biljett till för att jag missar mitt connection flight.
Usch, jag känner att jag kommer sakna engelskan också! Det flyter så bra nu, och så tar det helt plötsligt slut. Jag får ha några långa samtal med både Giovanni och Clare känner jag. Något som är ännu konstigare är att Zander kommer vara gammal när jag kommer dit nästa gång. Om Giovanni kommer hit till sommaren, och sedan till jul, så kommer jag inte se någon i familjen Living förrän om 15 månader, och då lär väl Zander både kunna prata och gå! Jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva utan Giovannis familj, den är så mysig! Man blir så glad av alla, och alla är så underbart snälla! Riktigt go familj han har där alltså!
Om 20 minuter är det dags att gå på planet. Jag kan inte vänta! För även om jag vet att jag kommer sakna Giovanni som en jävla dåre, så saknar jag familjen också. Mest min bebishund. Henne saknar jag jättemycket, och vill mysa jättemycket med! Jag började sakna henne när jag sa hej då i december. Sedan fick Giovannis katt Gypsy vara min kattbebis medan jag var där. Hon blev nog lite trött i slutet tror jag. Fast hon tycker om att sova mellan mig och Giovanni. Det är varmt och gosigt! Dag 2 satt jag och klappade henne i nästan 2 timmar. Så söt och snäll är hon! Låter en göra nästan vadsomhelst med henne. Men hon tycker inte om att hänga upp-och-ner så värst mycket, men det får hon göra ändå.
Jag känner att jag börjar skriva som en kratta, så nu säger jag hej då.
Vi hörs när jag kommer hem till Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar