vem är jag?

Jag blev inspirerade av den rosa kossan... :)

När jag tänker på vem jag är på insidan, så jämför jag mig med mitt hår.

Det började lite busigt, sedan försvann allt, och blev platt och tråkigt,
men när jag började nian slog allt ut i blom, och nu är det större än någonsin.

Men kommer någon egentligen kunna se mig. Bakom allt mitt hår?
Jag tror att det kommer bli svårt. Jättesvårt. Verkligen extremt svårt.
Mestadels för att jag knappt vet vem jag är. Men jag är nog närmast sanningen.
Hoppas jag. Annars blir det jobbigt. Jättejobbigt. Verkligen extremt jobbigt.
Hur kan man se in och igenom en människa? Jag tror att jag kan det. Jag är bra på
det i alla fall. Svagheter som styrkor. Det är de små tecknen som gör helheten.
Man får spela sina kort rätt helt enkelt, så att inte fel människor får reda på för
mycket. Samma sak gäller nog de man tycker om och bryr sig om. Får de reda på
för mycket, finns nog risken att de inte tycker om allt.
Men behöver man verkligen göra det? Tycka om allt hos en människa?
Ingen är perfekt. Det är sanningen. Förutom Edward Cullen då. Ironiskt. Jag har fått
lära mig att han inte ens existerar. Det kanske är därför perfektion inte existerar.
Näe, nu ska jag inte prata Twilight, även fast det har mycket att göra med vem jag är.
Twilight formar mina tankar på ett sätt som ingen bok har tidigare. Sånt är så himla
skumt. Man börjar se saker som inte finns, tänka tankar som inte borde finnas.
I alla fall. Vem är då Rebecca? Fluff för all del, men det finns mer. Såklart kan jag inte
skriva vem jag är här. Det här kan alla läsa. Då skulle ju både de jag tycker om och
de som inte ligger lika nära hjärtat, få veta alldeles för mycket om mig.
Mystiken skulle försvinna.

Jag kanske inte ens är kapabel till att beskriva vem jag är all by myself. Jag kanske
behöver hjälp för att hitta ett svar tillräckligt nära sanningen. Men om en annan
människa beskriver mig på ett sätt som inte alls stämmer överens med min bild,
vad händer då? Måste jag ändra på mig för att folk ska få en bra bild av mig, eller
ska jag bara fortsätta och låta folk störa sig på allt som har med mig att göra?
Jag skulle tro det senare. Helt klart.
Med det menar jag dock inte att andras åsikter om mig inte spelar någon roll.
Bara att min bild av mig själv är viktigare än någon annans någonsin kan bli.
För tänk om alla skulle hålla på och överanpassa sig hela tiden. Hur skulle det se ut?

Jag hoppas att ni som läser tycker om mig, och att det är därför ni läser.
Jag tror på min teori så mycket att jag vågar fråga er; vem är jag?
Nu får vara hur negativa och kritiska ni vill.
Jag ställer den här frågan för att jag vill se hur ni ser mig.

Och sedan skratta åt hur fel ni har.