Jag har tänkte lite på kärlek. Skillnaden mellan tid i Sverige och tid i USA.
Mitt intryck av hur länge man kan dejta i USA innan det är dags för bröllopsplaner, barn och hus, det är ungefär... 3 år? Vilket jag tycker är helt galet sjukt.
Jag kan förstå om det inte går så lång tid mellan bröllop och barn (vilket man nu väljer först), men jag menar, steget från att dejta och gifta sig, lova varandra att finnas där för resten av en liv (vilket är ett jäkla tag), är stort. Mamma och pappa var tillsammans i 10 år innan de bestämde sig för att gifta sig, och två år senare föddes jag.
När det gäller att lära känna en människa så bra att man kan tänka sig att tillbringa resten av sitt liv med denna enda människa (om man nu inte lever i polygami förståss), då krävs det tid.
Jag "tror inte på" att man inte ska ha sex innan man gifter sig (jag menar, om man kommer på efteråt det inte är bra... ouch. (dock är det ju inte sexet som avgör hur lyckligt och bra förhållandet är/blir, men ändå ^^)), men jag tänker att när man gift sig en gång, då 'ska' man stanna med den människan; inte hålla på och skilja sig och gifta om sig och hålla på, undantag om mannen/kvinnan är ett svin som misshandlar (psykiskt/fysiskt), då kan man be dom dra åt helvete! :)
Eftersom jag tänker såhär (vem bestämmer tankar egentligen...? kanske borde skriva ett långt och djupt inlägg om det snart ;)), så tycker jag att dejtar-tiden kan ta sin tid, innan man känner sig hundrahundrahundra på att det är rätt person man gifter sig med. Tar man sig tid, så tror jag inte att risken är speciellt stor att man gifter sig med ett psyko.
Vill man inte gifta sig, så funkar såklart samboboende, fast det förstår jag inte riktigt grejen med. Kanske är det så att man bara känner sig nittiofem på att det är rätt människa, och därför inte vill gifta sig? Eller så att man... är asexuell, men superkompisar? Fast då kan man ju gifta sig också, eftersom någon annan aldrig kan neka ens kärlek. Och så kan man ju vara asexuell, men hysa starka, kärleksfulla känslor för varandra.
Jag vet inte. Jag har inte hittat den människan än.
Men så är jag ju trots allt liten fortfarande. ^^
Ibland tar det 10 år, ibland tar det *host* en månad...
SvaraRaderaDjupt (Y)
SvaraRaderadu förstår det här med samboboende är bra för dem som för det första inte är roligiösa eller bara allmänt är emot den religiösa synen på äktenskap. Dessutom kan man ju också tänka sig att vissa känner sig så säkra på sin kärlek till varandra att de helt enkelt inte känner något behov av att säga "ja" i en byggnad framför alla släkt och vänner, för de säger egentligen "ja" varenda dag då de visar sin kärlek för varandra på annat sätt ^^
SvaraRadera@Martin: ...?! Pratar vi fortfarande om giftemål?
SvaraRadera@Eric: Jag tycker inte det var speciellt djupt, det var bara som ett skrapande på ytan. Mest.
@Kossan Bernie: Visdomsord! :) Men undrar om (om man nu inte är religiös/emot det religiösa), väljer att ha en egen liten 'ceremoni'..? Fast det är som du säger i slutet; de kanske inte har något behov av att säga till alla hur mycket de älskar varandra. :)